Portalen för Umeå - kommun, universitet och näringsliv

Startsida
Besökare

Sök i portalen och umea.se/kommun

Den hemliga gitarrsamlingen

Här ryms en likadan gitarr som den Keith Richards drar igång riffet till Honky Tonk Women med. Och
här hänger en sådan som Eric Clapton använde i solot i Layla. Och modellen som Jimi Hendrix tände eldpå i Monterrey. Men hur i all världen har dessa och hundratals fler sällsynta och ovärderliga gitarrer från 50- och 60-talen hamnat mitt i Umeå och blivit Guitars – The Museum? Varför hänger de inte på MoMA i New York eller Tate Modern i London? Det här är berättelsen om hur tvillingarna Åhdén från Vännäs lyckats skapa världens förnämsta samling av vintagegitarrer i smyg, nästan i hemlighet.

Den vackra gamla skolan på Vasagatan mitt i Umeå rymme ett intressant mysterium. Att musikaffären 4Sound finns här är klockrent. Att Sveriges bästa musikscen flytta hit från den nergångna Scharinska villan och återuppstått – under namnet Scharinska – är självklart. Och att huse i samma sväng begåvats med några restauranger och en riktig bar är perfekt Det är övervåningen, själva Guitars – The Museum och husets stora attraktion, som har fått internationel media och gitarrafficionados att förvånat haja till. För här hänger hundratals rariteter i perfekt skick från vå ungdomskulturs gryning; instrumentet som mer än någo annat format bilden, ljudet och myten om rock’n’roll och vår ungdomsgenerations frigörelse.

De som runt om i världen passionerat gillar gitarrer (och de kan räknas i miljoner) trodde att de absolut flesta av de legendariska och ikoniska gitarrerna från Gibson och Fender var kartlagda. Det finns ju trots allt inte så många av dem; ibland bara några få exemplar av en viss årgång. Och värdet på dem har sedan början av 90-talet ökat betydligt mer än aktiebörsen. En Gibson Les Paul eller Fender Broadcaster i bra skick kostar idag flera miljoner kronor.

MyLesPaul forum är ett av de största tillhållen på nätet för de passionerade. Där löper tråden om museet och tvillingarna Åhdéns gitarrer sida upp och sida ner. Och ingen verkar förstå hur alla dessa gitarrer värda tiotals miljoner kan hänga just här, två trappor upp på Vasagatan 18–20.

Samuel och Michael Åhdén har inte gjort mycket för att skingra dimman. De har fram till helt nyligen sällan ställt upp på en intervju och struntar högaktningsfullt i Facebook och Twitter. Att förklara sin gitarrsamling på ett forum har nog aldrig slagit dem in. De har alltid ansett att deras intresse för gitarrer är privat.

Så jag träffar dem en eftermiddag när de fotar några gitarrer i en studio öst på stan för att få veta mer om resan som började med små, hemmagjorda gitarrer av masonit och snören och sedan lett vidare till Gibson Les Paul och Fender Broadcaster.

Chuck Berry, Jimi Hendrix och hur allt började

Men hur allt började, själva skapelseberättelsen, är även hos Samuel och Michael lite tvetydigt och fyllt av tolkningar. Och delvis höljd i dunkel. Första Mosebok har två skapelseberättelser; tvillingarna från Vännäsby har tre. En version är att de i början av 60-talet följer sin mamma till tidningskiosken. De är kring tio år gamla och har bönat och bett om att få en tidning med Beatles på omslaget. – Men när vi väl fick den – handlade den om Rolling Stones, säger Michael. – Jag minns att vi tyckte bilden på Brian Jones i kostym och lång frisyr med gitarren hängande på höften var hur cool som helst, fyller Samuel i. – Vi visste det inte då, men Brian Jones fotades med en Gibson ES330 och en sådan var vi tvungna att skaffa någon gång. Kanske startade allt där.

Men deras glödande intresse för gitarrer kan lika gärna ha fötts hos grannen Birger Jakobsson. Han spelade jazz och ägde en Gibson Les Paul och en Maestro–förstärkare. – Vi fick spela på den. Taffligt så klart i början, men Birger lärde oss en massa ackord – inte minst Chuck Berrys. För oss hade det en avgörande påverkan, säger Samuel. – Och då ville vi ju ha en likadan gitarr som Birger.

Det var också i denna veva som Samuel och Michael första gången hörde en skiva av Bluesbreakers med Eric Claptons banbrytande brutala gitarrsound. – Jag minns konvolutet med Clapton, en Marshall i bakgrunden och så hans Gibson i förgrunden. – Det var som att det krävdes en Gibson Les Paul för att det skulle låta rätt, säger Michael.

Men den tändande gnistan – och det som gjorde att de inte bara ville äga en gitarr utan flera – kan lika gärna ha skett en eftermiddag efter skolan när de skruvade på familjens radio och plötsligt hörde en hallåa som sa: Nu ska vi lyssna på så kallad elektrisk musik. Och så drog Jimi Hendrix igång Purple Haze. – Jisses, vi var kanske tolv år och hade aldrig hört sådan musik och gitarrspel, säger Samuel. – Vi kollade och upptäckte att Hendrix spelade på en Fender Stratocaster, och då ville vi ju ha en sådan.

Reskassan som blev en gitarr

1972 fick Samuel sin första gitarr, en Gibson SG. Den kostade 2.147 kr, vilket idag motsvarar 14.303 kr. – Jag fick ingen, säger Michael, så jag hoppades att Samuels gitarr skulle gå sönder. – Men du fick ju en Hagströms senare, säger Samuel leende. Då som nu var det svårt att få tag på Gibson– och Fendergitarrer i Umeå. Samuel och Michael sparade alla pengar de kunde och sökte efter överkomliga objekt.

Det blev Jan “Halkan” Hallqvist som öppnade dörren till världen utanför Norrland. Han driver än idag en legendarisk gitarraffär på söder i Stockholm och kan allt om 50-talets klassiska gitarrer. – Han blev en viktig mentor. Inte bara att han kunde ta hem speciella modeller och årgångar, han visste också hur man skilde en fejk från ett original, säger Michael.

I mitten av 70-talet köpte de sina första gitarrer för egna pengar av Halkan, en Gibson EES 335 och en Gibson SG. Under 70- och 80-talet var priserna överkomliga, de hade inte ännu rakat upp till stratofäriska höjder och tvillingarna visste att om de bara sparade allt vad de kunde – hade de råd att köpa fler.

1976 skulle Samuel som så många andra tågluffa. Han hade sparat hela året för resan, men ville säga hej till Halkan innan han försvann ut i Europa till torra baguetter, billigt rödvin och övernattningar på parkbänkar. Halkan hade dagarna innan besöket fått hem en riktig raritet: en Gibson Les Paul, likadan som grannen Birger lät tvillingarna spela på hemma i Vännäsby.

– Jag köpte den, 95 procent av reskassan försvann och det blev en riktigt påver tågluff, säger Samuel.

Nu hade de början till en seriös gitarrsamling. Men det var inte det enda Samuel och Michael samlade på.

Hippies i en Ford Crestline

Alla sommarlov under 60-talet tillbringade tvillingarna hos sin morfar som drev taxirörelse och älskade amerikanska bilar från 50-talet: stora, blänkande och bensinsörplande.

Morfar hade en en välskött och oändligt spännande verkstad för två unga pojkar. Här fanns allt som behövdes av reservdelar och attribut för att äga en Buick 401 eller Ford Crestline.

De fick åka med på bilturer, höra mullret och njuta av kromen. Upplevelsen av 50–talsbilarna gifte sig på något sätt med deras kärlek till gitarrer. Dessutom hade jänkare ett visst samband med gitarrer.

Ray Dietrich hade pensionerat sig från jobbet som bildesigner åt Studebaker, Edsel och Packard; stora, vräkiga fordon med mjuka linjer och markerade fenor. Han bosatte sig i Kalamazoo, Michigan där Gibson har sitt huvudkontor och blev genast övertalad av Gibsons chef Ted McCarty att ge upp pensionärslivet och designa gitarrer istället.

Bild på Gibson gitarr

Det amerikanska 50-talets bilar, musik och gitarrer har en gemensam nämnare: tidlös design och kultur – och är därför värda att bevara."

Samarbetet ledde till ikoniska Gibson Firebird som målades med billack från DuPont. Firebird blev ingen succé 1963 och gjordes bara i några hundra exemplar, men idag är de eftertraktade och kostar flera miljoner kronor i orginalskick.

När de fyllde körkort i mitten av 70-talet fick de ett par jänkare av morfar. De njöt när de sakta gled fram genom Umeå kampade av en V8s muller. De hade långt hår, pannband, fjunig mustasch och afghanpäls; de var hippies i en klassisk raggarbil.

En dag cruisade de förbi järnvägsstationen när plötsligt en upprörd raggare i läderväst slet upp dörren på Michaels sida och skrek: Hur fan kan långhåriga hippieslynglar som ni åka omkring i en sådan här bil, va!

– Vi blev ju skraja, men vi insåg att det blev lite fel att se ut som vi gjorde när våra liv kretsade kring USA:s 50-tal.

– Så vi klippte oss och tog på oss jeansjackorna, säger Michael.

– Men vi behöll afghanpälsarna uppe på vinden.

Elgitarrernas stapplande start

De första elgitarrerna dök upp redan 1910, men blev aldrig någon succé: de var klumpiga, opålitliga och med fasansfull rundgång. Så gitarren fick finna sig i att vara ett komp- och rytminstrument, med ordentlig resonanslåda för att höras. Gitarristen stod alltid i bakgrunden, i förgrunden fanns sångaren, saxofonisten, trumpetaren – instrument som hördes utan alltför sofistikerade förstärkare.

Men 1943 fick Les Paul en idé om en gitarr utan resonanslåda. Han hette egentligen Lester William Polsfuss och var förutom framgångsrik gitarrist också extraknäckande uppfinnare. Han fäste helt enkelt en gitarrhals på en träplanka med pickup. Han kallade skapelsen "Stocken". Den blev ingen succé; inte ens Les Paul själv trodde riktigt på sin konstruktion.

Fem år senare utvecklade gitarrbyggaren och roadracingföraren Paul Bigsby en solid gitarr till dåtidens stora gitarrist, Merle Travis. Den blev inte heller någon kommersiell succé – men gjorde ett avgörande intryck på både ingenjören Leo Fender och musikern Les Paul.

Idag är Bigsbys gitarr glömd, men hans namn lever kvar på grund av hans andra stora uppfinning: svajarmen.

Les Paul insåg att Bigsbys lösning att fästa strängarna i den solida kroppen var avgörande. Och Leo Fender fick "inspiration" både till att sätta de sex stämskruvarna på led och att utforma stocken med infattning så att gitarristen skulle komma åt att spela de högsta tonerna.

Les Paul utvecklade ännu en prototyp och sökte upp både giganten Gibson och uppstickaren Fender. Båda tackade tack, men nej tack.

I Fenders fall för att de var i full färd med att utveckla den första gitarren som skulle skriva om den moderna musikhistorien.

I Gibsons fall för att vd:n Ted McCarty inte trodde på solida gitarrkroppar; Gibson hade blivit världsledande med deras halv- och helakustiska gitarrer som jazzmusiker älskade.

McCarty insåg inte då att solida gitarrkroppar var avgörande för den framväxande rockmusiken på 50-talet. Dels för att de har ett mycket kaxigare ljud och hörs trots en vrålande publik, dels för att de är så oändligt mycket tåligare än akustiska gitarrer. Inte minst hade The Who’s gitarrkraschande Pete Townsend framstått som fånig istället för rebellisk utan en gitarr som klarade hårda tag. Och heavy metal hade varit otänkbar.

Fenders första framgång

Hösten 1950 släpptes Fender Esquire (med en pickup) och Broadcaster (med två pickups). Gitarrerna blev en succé för alla gitarrister som spelade rhythm and blues, boogie-woogie och honky-tonk – som Chuck Berry, Eddie Cochran och Roy Orbinson.

Men musikfirman Gretsch (som även gjorde gitarrer) hade en serie trumset och banjos som hette Broadcaster och nykomlingen Leo Fender bråkade inte utan döpte om den till Telecaster, inspirerad av dåtidens nya, heta medium: televisionen. De gitarrer som producerades i skarven mellan namnbytet kallas helt enkelt Nocaster.

Gitarr

Nu kunde plötsligt gitarrister skruva upp volymen utan ilsken rundgång, glida på strängarna och hålla ut tonerna – och höras. Och nu kom de första gitarrsolon som skulle bli den nya musikens signum.

Gibson insåg sitt misstag, sökte upp Les Paul, erbjöd samarbete och släppte 1952 Gibson Les Paul, företagets första solida gitarr. Men medan Fender Telecaster blev en succé, gick det betydligt trögare för Gibson Les Paul. Den upplevdes som lite klumpig med gammeldags design – och dyr.

Inte blev det lättare för Gibson när Fender Stratocaster presenterades 1954 och snabbt blev gitarren som alla unga, innovativa musiker ville ha. Som Buddy Holly som slog igenom med That’ll Be The Day på Ed Sullivan Show 1957 och miljoner unga wannabes såg att han spelade på en… Stratocaster.

Keith Richards ändrar historiens gång

1958 insåg Ted McCarty att något måste göras. Trots varianter på den ursprungliga Les Paul från 1952 gick försäljningen trögt. 1958 försökte Gibson locka kunder med idag ikoniska gitarrer som Flying V och Explorer. Flying V gjordes i 98 exemplar och Explorer i 36 innan de lades ner.

De tog även fram en ny version av Les Paul Standard detta år, men trots en ny finish med toppen i lönn – som skapade den berömda rödtoniga färskalan (sunburst) – ville det sig inte.

När Gibson 1960 slutade tillverka Gibson Les Paul Standard hade det gjorts 1.718 exemplar. Idag finns bara omkring 600 kvar. Många hamnade nere i källarförråd och uppe på vindar. Några hamnade på pantbanker och affärer för begagnade gitarrer.

Och där hade kanske gitarrerna legat kvar i glömska om inte en egensinnig ung rockmusiker från England hade upptäckt dem.

I juni 1964 var Rolling Stones på sin första USA-turné. När de hade en dag ledigt strosade den evigt nyfikne Keith Richards förbi en pantbank, fick syn på en Les Paul Standard från 1959 – och köpte den. Han gillade ljudet och känslan i gitarren och spelade på den när Stones samma år släppte It’s All Over Now med ett av rockens mest kända riff.

Väl hemma i London lät han kollegor som Peter Green (Fleetwood Mac), Pete Townsend, Jimmy Page (Led Zeppelin) och Eric Clapton att testa gitarren som bara ett par år tidigare ansetts som hopplöst gammeldags.

Eric Clapton köpte direkt en Les Paul Standard från 1958 och pluggade in den i en Marshall-förstärkare i studion med John Mayall & the Bluesbreakers. Skivan blev en succé och förändrade attityden till Gibson Les Paul för alltid. De upptäckte att gitarren hade ett makalöst ljud, en skön feeling… och var som gjord för hårda rockriff.

Det var den skivan som Samuel och Michael lyssnade på hos grannen Birger medan de fingrade försiktigt på skivomslaget och spanade in Claptons gitarr.

Berömda gitarrister & deras gitarrer

I mitten av 60-talet skulle alla unga gitarrhjältar på den exploderande rockscenen ha en av de få handbyggda gitarrerna från 50 och början av 60-talet. Gitarrerna blev inte bara deras signum, de blev en del av den musikaliska attityden och ett statement att man tillhörde en tradition av blues och R&B. Och att deras gitarrer egentligen var att jämföra med violinernas Stradivarius för att de förde en kulturell tradition vidare.

Så det var inte förvånande att gitarrister plockade upp traditionen att ge sina gitarrer personliga namn.

Det var B.B. King som började. Han spelade i slutet av 40-talet på en sylta i Twist, Arkansas. Lokalen värmdes upp av en tunna kerosen som plötsligt vräktes omkull av två män. När B.B. King lyckats ta sig ut – upptäckte han att hans gitarr, en halvakustisk Gibson från 1948 som han köpt för 30 dollar, i kaoset blivit kvar på scenen.

Han sprang in i eldhavet och lyckades rädda sin gitarr just innan taket rasade in. Väl i säkerhet fick han veta att branden startade för att männen slagits om en kvinna som hette Lucille. B.B King döpte gitarren, och alla kommande gitarrer han skulle spela på, till just Lucille för att påminna sig om att aldrig slåss om en kvinna.

När Eric Claptons älskade Les Paul, som gjort succé med Bluesbreakers, stals just före Creams första USA–turné, fick han en Gibson SG från 1964 av kompisen George Harrison. Clapton döpte den till The Fool efter den holländska designerfirman som skapade gitarrens psykedeliska lackering.

Clapton återgäldade gåvan 1968 då han gav en körsbärsröd Gibson Les Paul från 1957 till Harrison som raskt döpte den till Lucy efter komediennen – och rödhåriga – Lucille Ball.

Harrisons Lucy blev på 70-talet stulen och dök så småningom upp hos en gitarrist i Mexico, och han lyckades få tillbaka sin stulna favorit genom att erbjuda både en Les Paul från 1958 och en Gibson bas. Lucy hängde med ända fram till slutet 2001.

Men Clapton nöjde sig inte med en favorit. 1970 kom han av en slump in på musikaffären Sho-Bud i Nashville, Tennessee. Där hängde sex Stratocasters från 1956–57. Ägaren ville ha 100 dollar styck och Clapton köpte alla. Väl hemma gav han varsitt exemplar till George Harrison, Pete Townsend och Stevie Winwood. Av resten byggde han ihop sin "super-strat" som han döpte till Blackie för att den var svartlackad.

Blackie såldes 2004 på en auktion för att finansiera ett behandlingshem för alkoholister som Clapton varit inlagd på. Blackie gick för 995.000 dollar.

1969 bytte Neil Young till sig en Gibson Les Paul från 1953 från kollegan Jim Messina. Den var ursprungligen guldfärgad men någon hade under åren målat den lite slarvigt svart. Han döpte den till Old Black. Hans gitarrtekniker Larry Cragg avskyr gitarren för att den inte kan hållas stämd någon längre tid, något Neil Young struntar i. Men det är en demonisk gitarr, har Cragg sagt.

Gitarr

Black Strat är nästan lika känd som ägaren: David Gilmour från Pink Floyd. Han köpte först en svart Fender Stratocaster på Manny’s gitarraffär i New York 1970. Några månader senare stals den med resten av Pink Floyds utrustning under deras första turné i USA.

Manny’s hade en blond Stratocaster från 1967 och lackade motvilligt om den till svart.

Black Strat fick en flera minuter lång ovation från publiken i Hyde Park under Pink Floyds sista återförening 2005. Sedan dess har den varit Gilmours viktigaste gitarr.

Under sitt korta, hårda liv lyckades Jimi Hendrix ensam ändra på hur en gitarr kan låta. Och brinna. Hendrix inspirerades av Jerry Lee Lewis som redan 1958 eldat upp sin vita Steinway-flygel under en konsert. Vid genombrottet på Monterey-festivalen blev det bara några förkolnade rester kvar av hans vita Stratocaster. Resterna såldes 1993 till till Microsoftgrundaren Paul Allen för 900.000 dollar.

Allen passade även på att köpa Hendrix mest berömda gitarr, Wood Strat, som han spelade Star-Spangled Banner på i Woodstock 1967. 2004 la han upp 1,3 miljoner dollar för Wood Strat.

Keith Richards är så klart värst. För varje konsert har han minst sju namngivna gitarrer med sig på scenen, främst Telecaster och Stratocaster, kryddat med en och annan Gibson Les Paul och ES 355.

Den mest mytomspunna av dem alla är Micawber, en Fender Telecaster från 1952 och döpt efter en obskyr figur i Charles Dickens roman David Copperfield, och som varit Richards favorit sedan Exile On Main Street. Gitarren är osannolikt repig och nött. Stämd i öppet G så att den alltid är klar för riffet i Brown Sugar.

Gitarrerna designade och tillverkade på 50- och början 60-talet gjorde alltså revansch, men det fanns en baksida. Det var oändligt många fler som ville äga en än det antal som fanns kvar. Inte bara musiker – utan även samlare. Det blev mycket svårare att göra ett klipp. Framförallt för Samuel och Michael som varken var rika eller ville spekulera.

Den knarkande bagagelastaren

I början av 80-talet hade Samuel och Michael, med svenska mått mätt, fått ihop en imponerande samling gitarrer. I sig en bedrift då det inte fanns internet, mobiltelefoner eller Skype; det var både omständigt och osäkert att skicka brev och arrangera betalningar över Atlanten för att förhandla och slutföra köp. Och få gitarrerna till Umeå.

1982 får de kontakt med en person som enbart går under namnet Greken. Han var en fixare och trixare av ansenliga mått som importerade och sålde allt som blivit populärt i USA, basebolljackor, läderboots och jeans. Nu hade han en idé: han skulle köpa upp gitarrer från 50- och 60-talet i USA och ta hem dem till Sverige och bröderna Åhdén.

Flygresor över Atlanten var dyra, men Grekens mamma var flygvärdinna på SAS och på den tiden fick alla anställda hela block med gratis flygresor som gällde för hela familjen. Det vara bara att flyga… och inte bara med SAS utan alla flygbolag som var med IATA, flygets internationella organisation.

Vi köpte så många vi hade råd med. Sålde en del och sparade de vill verkligen ville ha."

Vi använde intäkterna till att betala Greken och sparade resten till nya inköp, säger Samuel. Det kunde handla om 30–40 gitarrer på en gång, och den enda säkerhet som fanns var ett litet förskott och ett handslag.

– Vi hade ingen aning om hur Greken gjorde när han tog in gitarrerna till Sverige, men det var aldrig några problem. Så vi började sälja gitarrer från 50- och 60-talet i hela Norden, säger Michael.

En speciell gitarr som ständigt gäckade Samuel och Michael var Fender Broadcaster. Utan en sådan är ingen gitarrsamling komplett. Under de få månader den fick heta Broadcaster tillverkades bara cirka 200 exemplar. Några månader tidigare hade de blivit erbjudna att köpa David Gilmores exemplar. Men Pink Floyds gitarrist ville ha 5.500 pund, vilket idag motsvarar dryga 120.000 kronor. När den lanserades kostade den 140 dollar, idag i originalskick ett par miljoner.

– Det var för dyrt, vi hade inte råd, säger Michael.

Men den outtröttlige Greken fann en Broadcaster i Washington hos en gitarrhandlare. Den hade mer eller mindre framlevt fyra decennier i en gitarrlåda och var knappt använd.

Samuel och Michael insåg att detta var världens chans och tog för en gångs skull ett banklån.

Greken ombesörjde transporten från Washington via London till Stockholm via flyg. Men dagarna gick och ingen Broadcaster dök upp. Däremot hade de ett banklån som skulle betalas.

Efterforskningar avslöjade att gitarren var beslagtagen på Heathrow i London. En knarkhund hade markerat mot försändelsen och tullarna undersökte gitarren noggrant – utan att finna tillstymmelsen till knark.

Tullen slöt sig till att någon eller några av de som hanterat gitarren vid lastning måste ha rökt en fet marijuana– joint medan de jobbade och att knarkhundens känsliga doftsinne märkte det.

– Fan, så nervösa vi var, säger Samuel.

– Rena mardrömmen, säger Michael.

Priserna åker upp i stratosfären

I början av 1990-talet exploderar marknaden för vintagegitarrer. Runt 1995 kunde man få betala ansenliga 35.000 dollar för en Gibson Les Paul från 1958. Tio år senare kunde samma gitarr värderas till ofattbara 750.000 dollar.

Gitarrerna från Fender, Gibson och även akustiska Martin blev investeringsobjekt i klass med modernistisk konst, tidlösa juveler och handbyggda armbandsur från Juradalen i Schweiz.

– Vi insåg att vår resa var över 1992. Vi hade inte råd att köpa fler gitarrer från det gyllene årtiondet, säger Samuel.

Att köpa nyare årgångar tyckte tvillingarna var meningslöst. Fram till 1966 var alla gitarrer mer eller mindre byggda för hand av sällsynta träslag som indisk mahogny och brasiliansk rosenträ. Sedan såldes Fender till TV-företaget CBS som snabbt la om produktionen till löpande band. Ted McCarty avgick som Gibsons vd och företaget hängde på massproduktionen. Kvalité, ljud och känsla gick förlorad.

Det var såklart krassa ekonomiska beslut: rockens genomslag fick miljoner ungdomar att drömma om en framtid på en upplyst scen, en Marshall bakom ryggen och skrikande, trånande fans framför sig. Och de ville alla ha en gitarr.

Michael och Samuel Åhdén

Åren gick, priserna på vintage-gitarrer fortsatte uppåt, och ännu mera uppåt. När världen skrek efter fler "oupptäckta" exemplar av Fender och Gibson – åkte Samuel och Michael på sin fritid runt och spelade med något av sina band: Steve Roper Band, White Falcons, Dirty Harry’s eller Cover Kings.

Vi har aldrig haft något behov av att visa upp våra gitarrer, inte heller att prata om dem. Vi har bara velat äga dem, titta på dem och spela på dem."

– För vi spelar på alla. Gitarrer är, oavsett hur värdefulla de är, gjorda för att spelas på.

Och, kunde de ha lagt till: De är helt ointresserade av hur mycket alla att prata om värdet. För oss handlar det inte om pengar, säger Michael.

Tidigare arbetade Samuel som arkivarie på länsstyrelsen i Västerbotten och Michael i musikaffären 4Sound. Idag är det heltid med att organisera utställningarna i museet och hur de ska hänga alla Fender Broadcaster, Gibson Les Paul Standard, Gibson Flying V, Gibson ES 335, Fender Stratocaster. Och även olika modeller av Gretsch, några akustiska som Evelyn Brothers blonda akustiska Gibson och alla andra gitarrer, trumset, förstärkare och mikrofoner de har. Och inte minst de fräckaste prylarna från sin morfars verkstad.

När de den senaste tiden packat upp precis alla gitarrer de äger så har de fått några överraskningar.
– Vi upptäckte 25 stycken som vi inte visste att vi hade, säger Samuel med ett skratt. Jag frågar vilken gitarr de skulle ta med sig till en öde ö. De börjar säga en modell och årgång, ångrar sig, börjar om, ångrar sig. Jag inser att det är som att fråga en förälder vilket av deras barn de älskar mest.

Till slut enas de – om två var:

– Jag tar med två Fender Telecaster från 1956 utrustade med B-Bender, en manick som gör att man kan vrida upp B-strängen en helton till C, säger Samuel.

– Jag tar med en Gibson Flying V från 1958 och en Gibson Les Paul Sunburst från 1960, de är tidlösa säger Michael.


Av: Göran Nordell

Umeå kommuns webbplats
Turistbyrå
Umeå universitet
Umeå kommunföretag