Portalen för Umeå - kommun, universitet och näringsliv

Startsida
Besökare

Sök i portalen och umea.se/kommun

Skogen - en berättelse

Skogen – en berättelse

Den som en klar vinterkväll flugit in mot Umeå och tittat ut genom fönstret  glömmer sällan synen: En mörk matta som döljer den oändliga norrländska skogen som breder ut sig mil efter mil mot horisonten. Och så utspritt här och där samlingar av ljus, ungefär som himlavalvet ser ut en mörk natt. Klarast lysande från kabinens fönster är Umeå - och så Vindeln, som bara anas långt borta vid randen av mörkret.

Just här la två egensinnigt briljanta män på var sitt håll grunden till det som skulle bli en globalt framgångsrik exportindustri som idag sysselsätter flera tusen personer och omsätter flera miljarder kronor.

Av deras gärning föddes även ett av Sveriges få riktigt fungerande kluster med avancerad forskning och utveckling på Umeå universitet och SLU, Sveriges lantbruksuniversitet.

Och de två entreprenörerna fick avläggare som i sinom tid skulle utvecklas till nya internationella företag.

Vi har forskning, utveckling, produktion, marknadsföring och service i alla våra företag.Det skapar kompetens. Och det är därför vi i Vindeln och Umeå är världsledande idag."

Den ene, Allan Jonsson i Vindeln, hade gått sex år i folkskola och jobbat i skogen. Han grundade och drev Cranab, Indexator och Slagkraft. Den andre, Lennart Bergholm i Umeå, drev en liten mekanisk verkstad på Strandvägen. där Designhögskolan idag ligger. Han grundade Umeå Mekaniska som blev Valmet och idag heter Komatsu Forest.

Det här är berättelsen om umebon och vindelbon som skapade världens första effektiva skogsmaskiner och i grunden revolutionerade den svenskaste av alla svenska näringar: skogsnäringen.

Och av bara farten - resten av världens skogsbruk.

Skogsarbetare

Den inlandsbo som på hösten – någon gång mellan 1910 och 1960 – hängde undan lien och högrepen och tog jobb som skogsarbetare under vintern  visste att det väntade ett brutalt hårt jobb. På ackord.

Han visste att han likt tusentals andra skogsarbetare skulle bo i dragiga, smutsiga timmerkojor långt från vägar och hus; han visste att de skulle leva på hårt saltat fläsk och frusen potatis och att dusch och toalett var en fåfäng dröm och doften av kåda den enda parfymen.

Han (för det var alltid en han) visste också att de enda hjälpmedel de hade ute i skogen var timmersvans, timmerkrok och yxa. Och för att få ihop en anständig inkomst var de tvungna att slita i meterdjup snö.

Umeå Mekaniska

De blev inte gamla, eller i vart fall inte gamla och pigga. Skador på axlar, rygg och knän var normalt. Allvarliga benbrott och till och med dödsfall inte ovanliga. Samtidigt hade produktiviteten i skogsnäringen stått och stampat på samma stubbe i flera decennier. En duktig skogsarbetare avverkade en sisådär 2–3 kubikmeter skog per dag. Det var alldeles för lite – massaindustrin och sågverken skrek högt efter mer virke. Trots att drygt halva Sveriges landyta består av skog och att näringen var en av landets viktigaste exportindustrier fälldes för få granar och tallar.

Problemet var att det inte fanns några bra hjälpmedel.

Utgångspunkten var att man inte kan låta en gröngöling sätta sig bakom spakarna och joysticken i en maskin som kostar uppemot fyra miljoner. Då är det billigare och mer effektivt att låta de blivande operatörerna lära sig köra i en simulator istället för verkligheten"

Allt detta visste Allan Jonsson. Han hade jobbat i skogen, lastat timmer på lastbil och alltmer börjat fundera på hur det slitsamma jobbet skulle kunna göras lättare. Visserligen hade motorsågar börjat dyka upp i skogen, men de var otympliga, farliga och svåra att hantera.

I slutet av 50-talet blev han via tillfälligheter försäljare av en liten grävmaskin som sattes på en vanlig traktor och drevs via kraftuttaget. Satte de dessutom på band så tog sig traktorn fram i myrar och skogar.

Med grävmaskinen gick det nu att dika ut både skogar och myrar, ett annat slitsamt arbete som slet ut ryggar och axlar.

Men Allan ville förändra själva grävskopans och kranens funktion. Det borde gå att göra allt bättre, smidigare. Så han och hans bror Rune startade en liten verkstad i en ladugård i Vindeln och satte igång att experimentera med olika konstruktioner av kranar.

I början av 1960 var den första kranen klar. Den monterades på en vanlig traktor, testades och visade fungera utmärkt.

Men nu började problemen. Det var dyrt att köpa in material och maskiner, det tog lång tid innan Allan fick betalt för kranarna han sålde och när han så var tvungen att investera in en svarv - var pengarna slut. Det fanns inga till löner, till material eller till mat. Bankerna var som brukligt ogina mot en liten småföretagare, speciellt i en skogsbygd utan industriell tradition.

Här kunde nu historien om Allan Jonsson och hans banbrytande innovationer tagit slut. Men som en sista utväg knackade Allan på hos grannarna Sven och Seris Olsson och bad att få låna 2.000 kronor. De drev affär i samhället och visste att det emellanåt kunde bli knapert för en entreprenör. Några veckor senare lånade de än en gång ut en tusenlapp. Handlånen räckte för att klara krisen.

Lennart Bergholm

Lennart Bergholm

Allan mindes det hårda arbetet med att lasta grovt timmer på lastbilar, för nu blev det fokus på skogskranar.

– Han ville inte tillbaka till slitet - utan till bättre hjälpmedel. Så han blev både uppfinnare och entreprenör. Han hade bara gått folkskola, var son till småbrukare i Vindelånäset - men trodde på sig själv. Han såg aldrig svårigheter, bara möjligheter.

Dessutom var pappa fenomenal på att knyta till sig kompetenta medarbetare, säger Lise-Lottie Östlund, äldsta barn till Allan och idag delägare i Indexator, en av Allans framgångsrika skapelser.

I början styrdes hans innovativa kranar med vajrar, men de var svåra att styra och mekaniken strulade emellanåt.

Funkar det i skogen - då funkar det överallt."

Men efter att ha funderat och testat om vartannat hade det lilla företaget i ladugården utvecklat den första hydrauliska skogskranen som dessutom var utrustad med en enkel rotator och fick kranen att vrida sig i 280°. Den gick att montera på nästan vilken jordbrukstraktor som helst.

Ingen hade sett något liknande, succén var omedelbar och efterfrågan växte snabbt – kranen blev början till slutet för den tunga lastningen av timmer för hand.

1963 startade Allan företaget Cranab tillsammans med Karl Ragnar Åström, jordbrukaren från Brännland som på 50-talet blev trött på att skyffla kodynga och uppfann den frontlastare som blev grunden för Ålö maskiner.

Vid denna tid, på Strandgatan 1 i Umeå, satt Lennart Bergholm och skissade på något som såg ut som tre stora isborrar i en avlång balja. Han hade startat Umeå Mekaniska 1961 och specialiserat sig på att konstruera mekaniska lösningar för tunga, manuella arbetsmoment inom massaindustrin, främst till Bowaters på Strömpilen och SCA i Obbola.

Runt 1963 blev han kontaktad av Allan Brånemo från SCA:s skogsdivision. Företaget var en stor skogsägare i Norrland, men fick trots många skogsarbetare inte fram tillräckligt med råvara till sina industrier.

Kunde möjligen Umeå Mekaniska ta fram en maskin för att kvista trädstammar? Just kvistningen var en prioritet: den tog tid, var farlig och allmänt bökig i eländig terräng.

Lennart Bergholm beslöt sig för att satsa allt på en sådan maskin.

Alla som köpte Tviggen blev miljonärer eftersom produktionen ökade hundrafalt. Men nån export hann vi inte med. Dessutom var det ingen som kunde tala eller skriva engelska på företaget"

Skruven

Skruven

– Normalt skissade pappa och hans konstruktörer direkt på golvet i fabriken. Men han lånade mitt Mekano också, för att testa olika konstruktioner, säger Bo Bergholm, yngsta barn till Lennart Bergholm.

Utvecklingen gick framåt, men även på Strandgatan 1 blev det snart ebb i kassan. Material och maskiner kostade pengar men bankerna vägrade lån utan säkerheter (som inte fanns; det fanns bara en idé och en prototyp).

– Till slut gick till och med hushållskassan till maskiner. Och en dag när vi kom hem på lunch, jag och pappa, serverade mamma oss varsin tallrik – med skruvar och muttrar. Det var hennes protest mot att inte ha några pengar att köpa mat för, säger Bosse.

1965 kom första genombrottet: Skruven, alltså baljan med “isborrarna” i botten. Dit släpptes hela knippen med träd som roterade runt och kvistades. Effektiviteten var omtumlande och Umeå Mekaniska hann inte möta efterfrågan.

I och med att man nu var rejält inne i skogsbranschen fanns det resurser att fortsätta utveckla skogsmaskiner, och 1971 kom den första riktigt stora revolutionen, Tviggen. Namnet på den slanka och smidiga maskinen var en blinkning till det engelska ordet för kvist (twig) och den trådsmala fotomodellen Twiggy.

Tviggen kunde både kvista och kapa virket – på skogsspråk en processor – och Umeå Mekaniska hann inte på långa vägar producera så många som efterfrågades. Maskinen visades på en stor skogsmässa och kunderna hade kontanter i med sig för att kunna köpa en maskin på plats. Men fortfarande var skogsarbetare tvungna att manuellt fälla träden.

– Alla som köpte Tviggen blev miljonärer, eftersom produktionen ökade hundrafalt. Men nån export hann vi inte med. Dessutom var det ingen som kunde tala eller skriva engelska på företaget, säger Bosse.

Det var dock inget som hindrade Umeå Mekaniska att växa explosionsartat, samtidigt som de fortsatte utveckla nya smarta skogsmaskiner. Och tids nog kom världen till Umeå för att köpa de skogliga underverken.

Allan Jonssons Cranab hade å sin sida börjat exportera skogskranar till Finland redan 1964. Inom några år skulle företaget ha uppemot 85 procent av den finska marknaden. 1967 kom nästa steg ut i världen: Jugoslavien. Entreprenören från Vindeln åkte glatt ned till Sarajevo och gjorde stor succé med sina kranar på ett skogssymposium. Att han varken talade engelska eller tyska tycks inte ha spelat någon roll, jugoslaverna köpte direkt.

Överhuvudtaget köpte skogsindustrin det mesta som tillverkades i Umeå och Vindeln. Försäljningen för de båda företagen exploderade och de kunde nyinvestera; pengarna rullade in och större företag blev intresserade av vad som pågick i norr.

Idag förstår både forskarna och företagen att samarbete är bra"

Omkring en tredjedel av jordens yta är skog, cirka fyra miljarder hektar. Knappt en tusendel, fem miljoner hektar, huggs ned varje år. Ungefär hälften blir papper och pappersmassa.

Sverige ligger mitt i bältet av barrskog och har ovanligt mycket skog, drygt hälften av vår yta, cirka 28 miljoner hektar. Länet med mest skog är Västerbotten.

Nästan 40 procent ägs av privata och statliga företag. Det avverkas dryga 220.000 hektar per år – och av alla dessa granar och tallar exporteras närmare 70 procent i form av papper, massa och trävaror.

Så det var och är en viktig näring för Sverige. Trots det var skogsnäringen länge  hjälplöst omodern. Ända in på 1970-talet avverkades skog på nästan samma sätt som 100 år tidigare, enda nymodigheten var motorsågar och traktorer. Resten av industrin började under dessa decennier att automatisera, datorisera och robotisera. Skogen var däremot nästan lika slitsam och ineffektiv som alltid. Visserligen hade Tviggen och liknande maskiner förändrat en del av skogsarbetet, inte minst tillsammans med traktorer med skogskran som körde fram virket till skogsvägen (skotare på skogsspråk), men de stora skogsbolagen drömde om en helig graal - en manick som klarade allt på en gång.

Tviggen

Tviggen

Så förutsättningarna för än mer spännande lösningar fanns för skogens innovativa och visionära entreprenörer. Kunderna fanns i alla världsdelar, de potentiella vinsterna var stora.

Men det är svårt för ett stort företag att på ett ledningsmöte plötsligt bestämma sig för att bli kreativa och tänka nytt. Det är betydligt enklare för små, snabbfotade företag som har innovaton i sitt DNA. Både Cranab och Umeå Mekaniska var, framgångarna till trots, små företag.

1960 avverkades 2–3 kubikmeter på ett dagsverke, idag hinns mer än 30 – på en timme.

– Ingen bransch har rationaliserat ett yrke så mycket som skogsmaskinsbranschen. På knappt 50 år har vi gått från såg, yxa och hästar till nästan total mekanisering, säger Hans Eliasson, styrelseordförande och delägare av Cranab.

– Då jobbade de flesta i Norrlands inland i skogen, idag väldigt få. Så visst har våra produkter lett till avfolkning.

Hans menar att Västerbotten var perfekt positionerade för att leda omvälvningen av skogsbruket:

– När många arbetar i skogen funderar många också på hur arbetet kan göras enklare, mindre slitsamt. Och då vi dessutom har, och har haft, duktiga entreprenörer – så har det hänt saker.

– Men det har krävts exceptionella tjurskallar, säger han.

För det var inte bara i Umeå och Vindeln som det växte fram innovativa skogsföretag. Lite här och där i skogslandet Sverige klurade uppfinningsrika människor på lösningar.

– I Hälsingland var ÖSA framgångsrika, Sandbergs Mekaniska i Stensele var duktiga och många fler. Men den första generationen entreprenörer efterträddes av folk som slarvade bort möjligheterna. Företagen köptes upp och kompetens, utveckling och tillverkning försvann utomlands, säger Hans.

Det var nära att samma tragiska utveckling drabbade Umeå och Vindeln. 1973 såldes Cranab och 1976 Umeå Mekaniska – båda företagen hamnade i en ägarkarusell som inte tog slut förrän i mitten av 2000-talet.

Om någon vet är det Hans Eliasson. Hans historia är sammanflätad med skogsmaskinernas utveckling.

Ingen bransch har rationaliserat ett yrke så mycket som skogsmaskinsbranschen. På knappt 50 år har vi gått från såg, yxa och hästar till nästan total mekanisering"

Skogsmaskin

I korthet: 1972 anställdes han av Allan Jonsson som konstruktör på Cranab. När Jonsered 1974 köpte företaget blev Hans platschef. Efter ytterligare ägarbyten köpte han 1982, tillsammans med två delägare, loss Cranab. De börsnoterades 1984 och köptes 1988 av Valmet som tidigare köpt Umeå Mekaniska av Volvo. Hans blev 1991 VD för Valmet och var med och sålde företaget till japanska Komatsu 2005. För att raskt köpa loss Cranab tillsammans med Fredrik Jonsson, Allans yngste son.

– I Umeå och Vindeln lyckades vi förvalta och utveckla vad de tidigare entreprenörerna skapat, vi slarvade inte bort det, säger han.

Hans Eliasson var 60 år när han gick till Swedbank för att låna pengar till köpet av Cranab.

– Jag minns att jag tänkte att jag nog inte är riktigt klok. Men jag visste ju vilken utvecklingspotential som fanns i företaget och branschen i Västerbotten.

För enligt honom är det helt avgörande att vara just på denna plats i världen – om man vill vara framgångsrik med skogsmaskiner.

– Det är ju här kompetensen finns. Och om den skulle försvinna utomlands är det helt omöjligt att bygga upp den igen i Norrlands inland.

Det är inte, menar Hans, som i fallet med Volvo Lastvagnar i Umeå. De får ritningar, produktionsmål och allt färdigt. För dem gäller bara producera enligt uppgjorda planer.

– Vi har forskning, utveckling, produktion, marknadsföring och service i alla våra företag. Det skapar kompetens. Och det är därför vi i Vindeln och Umeå är världsledande idag.

Därför är det heller ingen som helst vits att vara en kortsiktig kvartalskapitalist och lägga produktion i låglöneländer.

– Nej, då blir det för långt mellan innovation och produktion, säger Hans Eliasson, vars företag idag omsätter nästan 350 miljoner.

Till slut gick till och med hushållskassan till maskiner. Och en dag när vi kom hem på lunch, jag och pappa, serverade mamma oss varsin tallrik - med skruvar och muttrar. Det var hennes protest av att inte ha några pengar att köpa mat för"

Trots att Cranab var sålt var Allan Jonsson i Vindeln långt ifrån klar. Vid försäljningen köpte han med sig ett litet dotterbolag som bland annat svetsade nipplar år mekaniska verkstäder.

Han hade ännu en idé: en hydraulisk rotator som skulle sitta mellan timmerkranen och gripklon eller aggregatet. Med en rotator skulle exempelvis gripklon kunna snurra 360° och fixeras – och kraftigt öka produktiviteten. De som fanns var veka och saknade kraftfull hydraulik.

Rotatorn skulle både vara hållbar, smidig, kraftfull och fungera i skogens utmanande verklighet, något som visade sig vara mycket svårt att uppnå:

Rototilt

– Vi syskon hade ju växt upp i entreprenörsmiljön och vi växte in i företaget. Och så här i efterhand var det nyttiga och tuffa år när vi utvecklade rotatorn. Vi fick stor respekt för både pengar och arbete under utvecklingen, säger Hans Jonsson, son till Allan och idag delägare och styrelseordförande i Indexator.

Det tog fem år för Indexator att få fram en effektiv rotator, fem år av envist arbete och ständig oro för pengar. Mer än en gång under dessa år föreslog Indexators revisor att Allan borde lägga ned företaget. Allan såg istället till att tre av hans barn tog över – och en dag var produkten klar.

– När folk i branschen såg att den kunde snurra och fixera, spred det sig snabbt. Det var som om alla slussar öppnats. Vi la inga pengar på marknadsföring, kunderna kom ändå, säger Hans Jonsson.

Idag är Indexator världens största tillverkare av rotatorer och rototiltar (en variant som inte bara kan snurra utan även vridas och vinklas) – med en omsättning på cirka 550 miljoner och där 75 procent av produktionen går på export.

– Vi fick ett stort försprång, ingen har kommit ikapp. Faktiskt har vi ingen riktig konkurrens globalt, säger Hans.

Även han och hans syskon har jobbat långsiktigt. Trots att Indexator haft en fenomenal tillväxt det senaste decennierna har de fortsatt investera lokalt.

– När vi byggde en ny industrilokal för rototiltar funderade vi fram och tillbaka om det fanns någon ekonomisk mening med att lägga produktionen någon annanstans. Men vi kom fram till att Vindeln var bäst för oss. Inte minst för att här finns kompetens, ett universitet – och riktigt snabba fiberuppkopplingar. Det är viktigt för oss då hela vårt flöde är digitaliserat, säger Hans.

Ola Boström är marknadsdirektör på Komatsu Forest i Umeå och minns hur han med barndomsvännen Anders Jonsson (idag delägare i Indexator) tittade på super 8-filmer från Allans Jonssons exportresor till Kanada. Och på vägen hem genom Vindeln såg de ibland uppradade motorsågar och skogsarbetare på väg in i en buss för att köras till något hygge.

– Det var spännande för en liten parvel som jag att se att att man kunde komma ut i världen via skogen. Så jag är född in i branschen, säger han.

När han som nybakad ingenjör anställdes i Umeå 1981 hette företaget Umeå Mekaniska. Han har sedan varit med på utvecklingen från det lilla familjeföretaget via finska ägare fram till dagens världsföretag. Komatsu Forest ingår i det japanska moderbolaget Komatsu, som är näst störst i världen på gruv-, skog- och anläggningsmaskiner och omsätter uppemot 140 miljarder kronor. Komatsu Forest omkring 1,5 miljarder.

När folk i branschen såg att den kunde snurra och fixera, spred det sig snabbt. Det var som om alla slussar öppnats. Vi la inga pengar på marknadsföring, kunderna kom ändå"

Hans Eliasson

Hans Eliasson

– Att vi har kvar utveckling och produktion i Umeå beror nog på att vi varit och är rätt så drivna och uppfinningsrika. Det har moderbolaget noterat och ser nyttan av, säger Ola.

Han tar som exempel den första specialbyggda skogsmaskin som kunde fälla, kvista och kapa i ett enda grepp: en engreppskördare som visades första gången på SkogsNolia. Dessutom med en hytt kunde rotera och nivellera så operatören alltid hade arbetsfältet rakt framför sig.

Den presenterades 1984, orsakade stor uppståndelse och alla maskiner såldes - innan produktionen startat - och blev en standard för hur moderna skogsmaskiner skulle fungera. Dessa skogsmaskiner ökade produktiviteten i skogsnäringen, men fortfarande behövdes skogsarbetare för gallring och plantering.

Men lite mer obemärkt fanns ytterligare en nyhet i maskinen, en satsning som i sin tur blev fröet till ytterligare ett snabbväxande exportföretag.

Skogsbolagen kräver att träden ska kapas i vissa bestämda längder för att veta om det ska bli massaved eller timmer. På skogsspråk heter det aptering och handlar om att maximera trädens värde.

Bara några år tidigare använde skogsarbetarna ett måttband för att kapa optimala längder, men en operatör i en engreppskördare var tvungen att försöka “känna” längden från sin plats bakom spakarna. Det fungerade inte så bra.

Ola och hans gäng satsade på en dator som skulle känna av exakt längd och diameter och fixa apteringen. Men datorer på 80-talet fungerade sisådär i skogens hårdhänta värld och samarbetspartern Ericsson drog sig ur när verkligheten dök upp i granskogen.

Lösningen blev att Ola och hans kollegor gjorde ett besök hos grannen, Umeå universitet.

– Vi presenterade våra planer på utbildningen för systemvetare, som la in det i sin kurs, säger Ola.

Studenterna kunde nu plötsligt programmera för verkliga livet och direkt se om det fungerade eller inte på plats ute i skogen. Projektet blev både framgångsrikt och populärt – och än idag används skogsmaskiner i utbildningen.

– Samarbetet med universitetet är viktigt och vi rekryterar stor del av våra ingenjörer därifrån. Och det behövs, idag har vi tolv datorer i en skogsmaskin som behöver programmeras.

Men Komatsu skulle även ge universitetet något i gengäld. Ett projekt som kom från vapenindustrin.

1994 köpte Finland 64 stridsflygplan av modellen F18 Hornet. Avtalet om de 64 stridsflygplanen grusade Saab Gripens drömmar om en jätteaffär med grannen i öst. Och i den snåriga härvan av motköpsaffärer, hamnade ett projekt om 3D-visualisering hos ett finskt företag med kontor i Montreal. De ville dock inte driva projektet, trots att det var finansierat.

Istället kom finska myndigheter på att Valmet utvecklade avancerade skogsmaskiner och kanske var intresserade. Visserligen i Umeå, men det var trots allt ett finskt företag.

– Vi fick projektet, men insåg snabbt att det inte riktigt var vår grej att göra simulatorer. Däremot ville vi gärna använda sådana, säger Ola Boström.

Detta år startade även ett stort, omtalat 3D-projekt på Umeå universitet, VR-labbet. De skulle skapa visualiseringar med social inriktning. Valmet lät VR-labbet ta över hela det finsk-amerikanska projektet.

Vid samma tid sökte datakonsulten Derny Häggström efter nya, spännande idéer att jobba med. Han hade sedan tidigare kontakt med VR-labbet och trodde att 3D skulle kunna ha en framtid.

– Jag insåg att vi skulle kunna koppla ihop VR-labbets kompetens med Valmet, säger Derny Häggström.

Men Komatsu skulle även ge universitetet något i gengäld. Ett projekt som kom från vapenindustrin"

Ory simulator

Efter några år av hektisk utveckling föddes Oryx Simulations. Derny blev VD. Utgångspunkten var att man inte kan låta en gröngöling sätta sig bakom spakarna och joysticken i en maskin som kostar uppemot fyra miljoner. Då är det billigare och mer effektivt att låta de blivande operatörerna lära sig köra i en simulator istället för verkligheten.

Dessutom räcker det med ett tangentkommando att byta simulerings-miljö från den kylslagna sibiriska tajgan till en osande fuktigt skogsplatå i Brasilien.

– Och så kan ju eleverna avverka samma träd om och om igen. I all oändlighet.

Oryx simulatorer blev snabbt en succé.

– Framgången berodde på att vi hade hög teknisk kompetens och att vi via Valmet snabbt kom i kontakt med exportmarknaderna – som Finland, USA, Kanada och Brasilien. Skogsbranschen är visserligen krävande, men det var en av de första att globaliseras. Och där var vi med, säger Derny.

Brasiliens skogsbruk har i mångt och mycket handlat om skövlingen av Amazonas. Men Ola Boström poängterar att deras maskiner är för små att användas i regnskogen; där krävs stora bjässar som klarar av de mäktiga träden.

Så det blev Brasiliens snabbväxande industriskogar av eucalyptus som visade på vad man kan åstadkomma med simulatorer. Lite hårddraget bygger man i Brasilien fabriken mitt i en planterad eucalyptusskog, sedan börjar man avverka utanför entrén och går varvet runt. Det kanske tar sex, sju år - och då har all skog vuxit upp igen och det är bara att börja avverka igen. Så köper man maskiner, då vill man börja avverka direkt.

– Vi sålde 130 skogsmaskiner till ett lokalt företag, men de hade inga förare. Då blev Oryx plattform mycket viktig. Det fanns inte tid att utbilda på traditionellt vis, utan vi använde Oryx simulator parat med teori och kom snabbt igång, säger Ola Boström.

– Oryx står med ett ben i produkterna, ett ben i forskningen. Därför har vi idag mer kontakt med Umeå universitet än någonsin. Inte bara att de flesta civilingenjörer vi anställer kommer därifrån, vi arbetar även mycket med att skapa och förädla nya produkter utifrån forskningen, säger Derny.

Idag omsätter Oryx cirka 50 miljoner och har hittills växt med 25–30 procent per år. De jobbar direkt med giganter som Atlas Copco, Volvo och ABB. Och nya områden poppar upp: gruv-, transport- och oljebranschen är globala branscher mogna för simulering.

Men 3D-simulering är inget förunnat stora bjässar. Tekniken kan även vara avgörande för ett litet uppfinningsrikt skogsföretag som hade visionen – men inte resurserna.

Överhuvudtaget köpte skogsindustrin det mesta som tillverkades i Umeå och Vindeln. Försäljningen för de båda företagen exploderade och nyinvesterade, pengarna rullade in och större företag blev intresserade av vad som pågick i norr"

Vimek

Lars-Gunnar Nilsson hade i flera år klurat på en helt ny konstruktion av en boggi-vagn som skulle minska slitaget på marken och samtidigt kunna användas i riktigt blöt, eländig terräng. Han och hans son Johannes var säkra på att de var nära ett genombrott, men företaget saknade dessvärre pengar till att utveckla en fullskalig prototyp (de hade skapat en i skala 1:10 av några plasthjul och en cykelkedja).

– Vårt företag har inte råd att satsa pengar på en produkt som ligger flera år framåt i tiden. När vi utvecklar måste produkten ut på marknaden direkt, säger Johannes Nilsson, produktansvarig på Vimek.

Pappa Lars-Gunnar var med och grundade Vimek, som producerar små, smidiga skördare för familjeskogsbruk. De används både till avverkning och gallring.

Idag går 70 procent av deras maskiner på export, främst till Polen och Tjeckien. Samtidigt har omsättningen ökat till dryga 50 miljoner.

Sedan några år är Cranab huvudägare och tillverkningen finns i Vindeln, men kvar i Slipstenssjön är utvecklingsavdelningen.

I takt med klimatförändringarna blir skog allt blötare och mer känslig för påverkan och Vimeks drivkraft är att skapa små, smidiga och skonsamma maskiner som kan ta sig fram överallt – utan att förstöra marken.

Deras idé till en ny boggi skulle fixa flera miljöproblem.

Lösningen fanns i Vindeln 40 kilmeter söderut, där Maria Hedlblom har sitt kontor. Hon är VD för Skogstekniska klustret, en grupp av tio skogstekniska företag, bland dem Komatsu Forest, Cranab, Indexator, Vimek och Olofsfors.

– Vi startade 2004. Grunden var att det inte fanns något forum för branschen för att göra sin röst hörd. Och samtidigt krävde stora skogsbolag nya maskiner, produkter – och innovativa lösningar för framtidens skogsbruk.

– Ansvaret för allt detta hamnade hos relativt små företag. Samtidigt såldes många skogstekniska företag till utlandet och försvann. Det behövdes ett forum som förde samman forskare, företag och myndigheter, säger Maria.

Kluster betyder “grupp, sammanslutning, ansamling”, enligt SAOL och är varje politikers våta dröm: att kreativa, innovativa människor samlas och samarbetar för att skapa nya företag, produkter och tjänster som i sin tur skapar jobb och möjligheter som ger ökade skatteintäkter.

Genom åren har miljoner och åter miljoner skattepengar världen över satsats på “kluster”-konsulter och andra experter. De satsade pengarna är nästan alltid bortkastade.

Som Hans Eliasson krasst uttrycker det:

– Begreppet “kluster” är misshandlat. Ett annat misshandlat ord är “innovation”. Det går inte att kommendera fram varken kluster eller innovation. Det måste växa fram underifrån. Som hos oss.

Sedan starten har de byggt upp ett nätverk av skogsbolag, statliga myndigheter och forskare på Umeå universitet och SLU. Via dem har de även fått in många miljoner i projektpengar till företagen och varit delaktiga i stora forskningsprojekt om skogen.

– Det betyder att klustermedlemmarna kan få utvecklingspengar rakt in i företaget. Och vi kan föra ihop forskarna med utvecklarna på företagen, säger Maria.

Vi fick projektet, men insåg snabbt att det inte riktigt var vår grej att göra simulatorer. Däremot ville vi gärna använda sådana"

Idag driver klustret 20 projekt; allt från hur branschen ska attrahera fler välutbildade kvinnor till utbildning och avancerad forskning om framtidens skogsbruk. För synen på skogen har förändrats de senaste åren. Från en outsinlig källa till en omtålig naturresurs som hotas av klimatförändringar.

Numera tas det mesta om hand efter en avverkning, inte bara de kvistade träden; även kvistar och stubbar (grot på skogsspråk), som går till energiproduktion eller den kemiska industrin. Det är bland annat för skapa nya, smarta skogsmaskiner som klustret finansierar masteruppsatser på Designhögskolan. Och problemet med hur marken påverkas av skogsmaskiner undersöks exempelvis inom SLUs stora projekt Future Forest.

Statliga Sveaskog, landets största skogsägare, har skjutit till tio miljoner för att klustret ska finna vägar mot högre produktivitet och lönsamhet i skogen; de har även via klustret finansierat en professortjänst för Urban Bergsten, som forskar om funktionell skogsskötsel och sitter i klustrets styrelse.

– Forskningsansökningarna får större tyngd om vi är med i projekten. Det är få som har framgångsrika små- och medelstora företag bakom sig, säger Maria.

Så Lars-Gunnar och Johannes Nilssons idé med en ny boggi var precis sådant som klustret intresserade sig för.

UMIT

UMIT bildades 2011 som ett centrum vid Umeå universitet, som fokuserar på avancerad simulering och programvaruteknologi. Där samlas forskare från områdena datavetenskap, fysik och matematik. Tanken är att de ska samarbeta med industrin för att finna nya interaktiva verktyg och arbetssätt.

Via klustret fick far och son Nilsson både resurser till en prototyp – och kontakt med forskarna på UMIT. Resultatet blev att forskarna simulerade deras konstruktion av en ny boggi för att se hur skulle fungera i verkligheten.

- Skogsteknik är komplicerat. Det handlar om naturen, förhållanden i terrängen, maskinernas dynamik. Vi får snabbt veta om vår forskning är relevant, företagen får veta om deras konstruktion är robust och optimal, säger Martin Servin, koordinator på UMIT.

– Funkar det i skogen - då funkar det överallt.

Efter möten, datorsimuleringar och justeringar fann forskarna och Vimek den optimala konstruktionen av boggin, som nu är patenterad och testas ute i skogarna.

– Ju mer man jobbar med skogen, ju mer komplicerad inser man att den är. Det mesta är extremt och vi får ett helt annat tänk i samarbetet med forskare och designers, säger Johannes.

- Vi hade aldrig träffat dem om det inte varit för klustret. Samarbetet fungerade bra och nu känns det självklart att jobba med forskare i utvecklingen av nya produkter, de var ju helt vanliga människor.

Martin å sin sida konstaterar att mycket förändrats i samarbetet mellan universitet och näringsliv.

– Det fanns förr en stor skepsis. Idag förstår både forskarna och företagen att samarbete är bra.

Att vi har kvar utveckling och produktion i Umeå beror nog på att vi varit och är rätt så drivna och uppfinningsrika. Det har moderbolaget noterat och ser nyttan"

Men omvärlden pockar på. Skogsindustrin globalt växer snabbast på södra halvklotet och i östra Asien. Fler och fler försöker kopiera det skogsteknikföretagen i Vindeln och Umeå gjort och utvecklar egna maskiner. Samtidigt skapar klimatförändringar helt nya krav på maskinernas påverkan i skogslandet. Och ändrade konsumtionsmönster ställer till det: inte minst med dagstidningarnas upplagetapp och digitaliseringen av böcker och kurslitteratur.

Det finns några ljusglimtar för skogsindustrin: alltmer råvara används till energi, till att bygga broar och höghus, producera textilier - och till mjukpapper (idag säljs exempelvis fler blöjor, som görs av mjukpappar, i Japan till pensionärer än till barnfamiljer).

Men faktum kvartstår: det som två egensinniga män på 1960-talet la grunden till och som idag växt till en bransch som omsätter flera miljarder, sysselsätter tusentals välutbildade personer och som både samarbetar nära med universitetet och själva byggt upp avancerade utvecklingsavdelningar – står idag inför helt nya utmaningar.

Så finns det en framtid?

Definitivt, hävdar skogens aktörer. De tror att nästa stora steg blir helautomatisering. Att robotar som varken tar fikarast eller bryr sig om knott och grankåda sköter avverkningen, att fjärrstyrda maskiner sköter den tunga transporten av virket, den tidsödande markberedningen, den slitsamma planteringen och gallringen bland mygg och granris.

Då försvinner också det sista som vagt påminner om forna tiders skogsarbete, det som formade en hel landsända och la grunden till stora västerbottniska berättelser som PO Enquists “Musikanternas uttåg”, Sara Lidmans “Jernbanan” och Torgny Lindgrens “Ormens väg på hälleberget”. Men också det som var drivkraften för de tidiga entreprenörerna i Vindeln och Umeå och deras obändiga vilja att skapa ett bättre liv för skogsarbetarna.

I mekaniseringens barndom myntades ett uttryck: ingen man på backen, ingen hand på virket. Förmodligen blir framtiden som Hans Eliasson uttycker det: ingen man i maskin, ingen hand på spakarna.

Lite tråkigare, kanske. Men effektivt och produktivt och skonsamt för kroppen. Och den sista timmerkroken kan hängas upp.


AV: Göran Nordell

Umeå kommuns webbplats
Turistbyrå
Umeå universitet
Umeå kommunföretag