"NorrlandsOperan — en ständig rörelse" (fortsättning)

Kjell Englund, foto: Hanna Degerström.

Nya chefen

Kjell Englund är NorrlandsOperans vd och konstnärlige ledare i dag. Han har följt utvecklingen på nära håll. I tjugo år var han producent, konstnärlig ledare och chef på Norrbottensmusiken i grannlänet.

— Jag får väl lov att erkänna att man alltid såg på Norrlandsoperan med en viss avundsjuka. Det var som om Umeå hade upptäckt något före alla andra. Här tog man kulturlivet på samma allvar som näringspolitik och utbildning.

När jag träffar Kjell Englund är han inte många veckor gammal i huset och utstrålar lika delar entusiasm över den nya arbetsplatsen och frustration över elektroniska kalendrar han inte hunnit lära sig och en klocka som tycks snurra som en fläkt över dygnen.

— När jag kom var jag nog lite kaxig och tänkte att vi nog skulle kunna trycka in ett par produktioner till per år. Men jag har tittat igenom produktionsapparaten och insett att vi rent logistiskt har nått max. Verksamheten i det här huset är otroligt komplex.

Varje kvadratmeter och varje timme är utnyttjad. Ska NorrlandsOperan växa måste man göra det med ett språng. Men frågan är om det är det man ska? Eller om man ska utveckla det man redan har?

— Utifrån såg man på Umeå och NorrlandsOperan som ett kraftcentrum, en elektromagnet som drog till sig ... eller kanske som ett svart hål som bara växte ju mer det sög till sig ...

Kjell lutar sig tillbaks och grunnar över sina metaforval. Det där med svart hål var kanske inte så bra, men jag förstår vad han menar.

— I dag har många andra regioner också lärt sig sin läxa men vi har försprånget och erfarenheterna.

Utifrån såg man på Umeå och Norrlandsoperan som ett kraftcentrum, en elektromagnet som drog till sig... eller kanske som ett svart hål som bara växte ju mer det sög till sig... "

Missionen

Var det det som fick Kjell Englund att lämna hemlänet för Västerbotten och Umeå? Han drar lite på svaret. Som om han måste ta sats från tårna.

— Du vet, vi hade ju inte ens en skivspelare hemma när jag var liten. Vi spelade in på en Luxor-bandspelare där man kopplade in en sådan där fempolig din-kontakt i radion. Mamma påstod rentav att hon var tondöv, för det hade någon lärare tutat i henne.

Han beskriver hur han för första gången hörde Deep Purples Made in Japan hos en kompis och spelade in den och sedan lyssnade om och om igen tills han nött ut bandet. Och om hur han som tolvårig fiolgnetare fick komma till en sommarkurs på Framnäs folkhögskola och hörde läraren Sven-Ole Svarfvar spela Bachs A-moll konsert.

— Det var som en slägga i skallen! Då förstod jag hur det kunde låta. Hur det skulle låta. Hade det inte hänt hade jag inte suttit här.

Medan vår utmätta tid rusar iväg berättar han om hur han hela sitt yrkesliv drivits av tanken på att andra ska få chansen till samma kulturkickar som en gång öppnade dörrarna för honom. Om hur han steg för steg har nådde sin vision av vad Norrbottensmusiken skulle kunna vara. Och om hur han, när den sista pusselbiten — Norrbotten Neo — permanentades två år tidigare än beräknat, kände sig klar.

— Jag sa upp mig och hade ingen aning om jag skulle köra traktor eller fiska pärlor resten av livet, men när det här jobbet dök upp, då kunde jag bara inte låta bli.

Tondöv

Det är ju det här han vill, arbetargrabben från Luleå. Finns det möjligen ett mått av revansch i botten? Kjell Englund blir knäpp tyst en stund. Man kan se hur det snurrar i skallen och jag börjar undra om frågan var så dum att han kommer att kasta ut mig.

— Du vet mamma, som trodde att hon var tondöv, en gång kom hon och hälsade på i Framnäs, och rätt som det var klinkar hon fram en perfekt melodi på mitt piano. Vi hade inget piano hemma. Hon kunde inte spela piano, men hon gjorde det perfekt. Och hon trodde att hon var tondöv ... Kanske har du rätt. Kanske är det revansch. Jag har faktiskt aldrig tänkt på det så.

Det var som en slägga i skallen! Då förstod jag hur det kunde låta. Hur det skulle låta. Hade det inte hänt hade jag inte suttit här.  "

Ur föreställningen Julie. Foto: Malin Arnesson.

Fyll huset

Jag lämnar chefen mer förvirrad än jag någonsin avsett och söker reda på orkesterchefen Marco Feklistoff som varit på NorrlandsOperan sedan 2003 och sett förvandlingen från "mest opera" till dagens "scenkonsthus — spelplats för nya uttryck".

— När Kjells företrädare Magnus Aspegren började fick han ett ganska enkelt mandat: "Fyll huset med verksamhet!", säger han.

Marco har sannolikt Norrlandsoperans mest välbesökta kontor. Under den halvannan timme vi pratar öppnas dörren ett otal gånger av att någon sticker in huvudet och med ett frågande ögonbryn undrar om det är okey att störa.

Samarbeten

Det är inte helt enkelt för mängden samarbeten, gästspel, residens, festivaler, klubbar och turnéer är massiv. Men ett par exempel kanske kan ge vägledning.

Sedan 2004 har man ett fruktbart samarbete med Cape Town Opera i Sydafrika. Ett samarbete som började med ett mejl.

— Deras vd, Michael Williams, skickade runt en allmän förfrågan till svenska operahus med en förfrågan om samarbete. Vi var modiga nog att svara och 2005 kom de första sångarna från Cape Town Opera hit för en liten turné i Västerbotten. De var tjugofem sångare som lät som femtio! De stora rösterna imponerade och sedan dess har man samarbetat om fyra fullstora operaföreställningar, bland annat den hyllade nyskrivna Poet & Prophetess. Men historien om samarbetet med Cape Town Opera illustrerar också ett annat.

Musik i Västerbotten som producerade den första körturnén är en del  av NorrlandsOperan, och därför kan ett initiativ sömlöst glida över från inlandsturné till stor scenproduktion. Och på samma vis kan symfoniorkestern medverka i Jazzfestivalen, konstgalleriet Vita Kuben användas av dansensemblen och sångarna delta i MADE- festivalen. Alla olika delar av NorrlandsOperans organisation.