Staffan Öberg summerar klientelet på Jazzklubben i Umeå på 80-talet. Både jag och Maria Strömbäck skrattar igenkännande åt den krassa beskrivningen. Umeå var en annan stad på den tiden, men på Jazzklubben gick vi alla. Inte sällan var det lapp på luckan. Jag tror att Staffan och Maria höll sig närmare spanskan än jag ...
— Så här efteråt kan man konstatera att det var en obefogad oro. Klubben lever i högsta välmåga och vi får ny publik varje år. Vi vill vara en klubb som speglar den svenska jazzen som den låter idag. Och så toppar vi upp med ett och annat internationellt gästspel.
Och så har man gjort i över trettio år. Ikväll är det den lokala legenden och trummisen Sten Öberg som samlat pianisten Ion Buciu, basisten Jan Östlund och trumpetaren Dan Johansson för en kväll med standards och Johanssons kompositioner.
— Jag tror att det blir 120 i publiken kväll, och jag brukar tippa ganska bra, säger Staffan med ett snett leende.
Lennart Strömbäck har lagt programmet för den årliga Jazzfestivalen sedan mitten av 90-talet. Men festivalen är äldre än så. Redan 1968 hölls den första.
— Det är klart att på 70-talet var jazzen tydlig — den var het, rebellisk och amerikansk. I dag är det ett så mycket mer öppet begrepp och det återspeglas ju i festivalen.
"Het och rebellisk" låter ju i och för sig sexigare än "öppet begrepp", men ju mer Lennart förklarar sin och festivalens programpolitik, ju mer förstår jag att det handlar om att vara progressiv och se framåt. Inte bakåt. En aldrig så pietetsfullt renoverad bebop-pastisch kommer aldrig att gå före ett genreöverskridande experiment så länge han lägger programmet.
Med över 70 konserter plus seminarier, workshops och öppna repetitioner har festivalen med åren kommit att bli en viktig angelägenhet för jazz-Sverige. Och ryktet om dess förträfflighet är väl spridd. När den amerikanske superstjärnan Joshua Redman spelade på festivalen 2008 tackade han för att han ÄNTLIGEN fick komma till festivalen i Umeå som han hört så många kollegor hylla.