Portalen för Umeå - kommun, universitet och näringsliv

Startsida
Besökare

En kväll på klubben — jazz i Umeå

Foto: Andreas Nilsson

Foto: Andreas Nilsson

Längst in i Spanska salen satt diggarna. I rummet utanför det med baren samlades de som gick regelbundet men bara tittade in i spanskan när det svängde rejält. Och i det yttre rummet satt filosoferna med huvudena ihop och pratade och pratade.

Staffan Öberg summerar klientelet på Jazzklubben i Umeå på 80-talet. Både jag och Maria Strömbäck skrattar igenkännande åt den krassa beskrivningen. Umeå var en annan stad på den tiden, men på Jazzklubben gick vi alla. Inte sällan var det lapp på luckan. Jag tror att Staffan och Maria höll sig närmare spanskan än jag ...

Staffan är avgående ordförande och Maria Strömbäck styrelseledamot i Föreningen Jazz i Umeå sedan många år. Det är klart att flytten från Scharinska Villan till Folkets Hus studioscen 1996 inte skedde utan oro. Skulle diggarna få lyssna ifred? Skulle filosoferna känna sig välkomna? Och framförallt — skulle välvilliga nästanentusiaster acceptera en klubb där fokusen ställdes så entydigt på musiken?

— Så här efteråt kan man konstatera att det var en obefogad oro. Klubben lever i högsta välmåga och vi får ny publik varje år. Vi vill vara en klubb som speglar den svenska jazzen som den låter idag. Och så toppar vi upp med ett och annat internationellt gästspel.
Och så har man gjort i över trettio år. Ikväll är det den lokala legenden och trummisen Sten Öberg som samlat pianisten Ion Buciu, basisten Jan Östlund och trumpetaren Dan Johansson för en kväll med standards och Johanssons kompositioner.

— Jag tror att det blir 120 i publiken kväll, och jag brukar tippa ganska bra, säger Staffan med ett snett leende.

Klubben lever i högsta välmåga och vi får ny publik varje år. Vi vill vara en klubb som speglar den svenska jazzen som den låter idag. Och så toppar vi upp med ett och annat internationellt gästspel."

En modern festival


Det är ett par timmar kvar så jag smiter iväg för att ta en öl med en annan av jazz-Umeås förgrundsfigurer.

Lennart Strömbäck har lagt programmet för den årliga Jazzfestivalen sedan mitten av 90-talet. Men festivalen är äldre än så. Redan 1968 hölls den första.

— Det är klart att på 70-talet var jazzen tydlig — den var het, rebellisk och amerikansk. I dag är det ett så mycket mer öppet begrepp och det återspeglas ju i festivalen.

"Het och rebellisk" låter ju i och för sig sexigare än "öppet begrepp", men ju mer Lennart förklarar sin och festivalens programpolitik, ju mer förstår jag att det handlar om att vara progressiv och se framåt. Inte bakåt. En aldrig så pietetsfullt renoverad bebop-pastisch kommer aldrig att gå före ett genreöverskridande experiment så länge han lägger programmet.

Med över 70 konserter plus seminarier, workshops och öppna repetitioner har festivalen med åren kommit att bli en viktig angelägenhet för jazz-Sverige. Och ryktet om dess förträfflighet är väl spridd. När den amerikanske superstjärnan Joshua Redman spelade på festivalen 2008 tackade han för att han ÄNTLIGEN fick komma till festivalen i Umeå som han hört så många kollegor hylla.

Mary Kante. Jazzfestivalen 2009.

Mary Kante. Jazzfestivalen 2009.

Egen agenda


Lennart ser inte helt missnöjd ut när berättar om Redmans hyllningstal. Men ännu stoltare är han över ett under cover-arbete festivalorganisationen ägnar sig åt.

— Eftersom jazzmusik på många vis har varit en männens domän lägger vi speciellt arbete på att vara aktiva när det gäller att boka kvinnliga artister.

Och det är just i mixen av kulturkoftor, nyfikna ungdomar och Dressman som så många går fel — och hamnar rätt."

Men det handlar inte om någon kvotering. Bara om att öppna ögonen för kvinnlig talang och inte slentrianboka samma snubbar som alla andra festivaler.

— Jag ska prata om det här arbetet inför den samlade europeiska jazzbranschen på en konferens i Glasgow om några veckor. Det ska bli riktigt kul, säger han och bränner av ett sataniskt leende.

Den europeiska jazzbranschen består av gubbar. Den europeiska jazzbranschen består av konservativa gubbar. Av konservativa gubbar med en kvinnosyn lånad av Usama Bin Laden.

Kulturkoftor och Dressman


Om man besöker Umeå en festivallördag och minglar runt i festivalpalatset Folkets Hus inser man strax att den här festivalen inte bara är en angelägenhet för inbitna jazzlyssnare. Tvärtom dominerar en ung nöjeslysten publik som ser festivalen som årets bästa anledning att dricka bira och snacka med polarna och lyssna på ny musik. Och det är just i mixen av kulturkoftor, nyfikna ungdomar och Dressman som så många går fel — och hamnar rätt.

— I Studion kör vi ju ett slags jazzlab. Här kan vi köra smalare akter som inte skulle fylla den största scenen. Och det är här de flesta hittar band och musik de inte visste att de gillade. Labbet är otroligt viktigt för festivalens själ.

Jon Christensen. Foto: Ulf Wiklund.

Jon Christensen. Foto: Ulf Wiklund.

Jazzbråket

Det är dags för mig att ge mig av tillbaks till Studion — den lilla intima scenen i Folkets Hus som hyser Jazzklubben på torsdagarna. Men innan jag går vill jag fråga om det som beskrevs som De Stora Jazzbråket i mitten av 90-talet. I politiska termer kanske man skulle ha beskrivit det som en kamp mellan förnyare och traditionalister. Andra skulle snarare mena att det var ett uppror av en lokal grupp jazzmusiker som såg sig utmanövrerade från festivalens scener.

— Det var en kaotisk tid och vi valde att stå upp för den väg vi ville att festivalen skulle gå. Jag satte mycket på spel den gången, men ur kaoset föddes en helt ny attityd och en professionell organisation. Och varken politikerna som står för fiolerna eller publiken som ger oss legitimitet vill gå bakåt...

Och varken politikerna som står för fiolerna eller publiken som ger oss legitimitet vill gå bakåt ..."

Ny publik


I studion är scenen dukad och publiken börjar strömma till. Eftersom det är tidigt på säsongen tar det lite extra tid i kassan när nyinflyttade studenter ska lösa sitt första medlemskap i föreningen. Platserna runt borden framför scenen fylls först och så småningom börjar också läktaren i den bakre delen av lokalen att fyllas.
Längst fram sitter ett par dussin påtagligt unga människor.

— Eftersom vi serverar öl och vin måste vi ju ha en åldersgräns, men vi har gjort en uppgörelse med Midgårdsskolan så att deras musikelever får komma om de har med sig en lärare eller förälder som sällskap. Och de är våra trognaste gäster.
På scenen räknar Sten Öberg in bandet för den första låten. Det hackar lite som det brukar när nya konstellationer ska hitta av varandra. Men när alla har fått bränna av ett solo och ta emot en applåd slappnar man av och låter lekfullheten och närvaron komma fram. Och därmed svänget.

Gymnasieeleverna följer intensivt varje figur med stora öron och ögon. Vid andra bord ser jag bekanta skägg och lockar med slutna ögon, trampande fötter och de där små karaktäristiska fingerrörelserna man bara ser hos en inbiten jazzkatt.

I en paus frågar jag Maria om det här är en typisk kväll. Med en typisk publik.
— Vi har ju en grundstomme av jazzpublik som kommer nästan varje torsdag. Och så en nyrekrytering av yngre varje säsong. Men när vi bokade Nina Ramsby fyllde vi ju lokalen med hennes fans. Och veckan efter hade vi Rigmor Gustafsson och då kom ju hennes.

"En kväll på klubben — jazz i Umeå" (fortsättning)

Josefine Lindstrand. Umeå jazzfestival 2009.

Josefine Lindstrand. Umeå jazzfestival 2009.

Öppen publik


Det dräller ju inte av Jazzklubbar med kontinuerlig verksamhet i Sverige längre. Många lever upp runt sommarevenemang eller för en ambulerande tillvaro utan egen hemmascen. Så varför har det fungerat i trettiotre år i Umeå?

— Jag tror att publiken här är väldigt öppen, nördarna som bara gillar en viss stil eller genre är färre i Umeå, menar Staffan.

— Plus att vi har skapat en klubb där fokusen ligger på musiken men som också är en trevlig och opretentiös mötesplats. Det är enkelt att gå på Jazzklubben, tillägger Maria.

Jag tror att publiken här är väldigt öppen, nördarna som bara gillar en viss stil eller genre är färre i Umeå."

Bra tippat


Pausen är över. Bandet har fyllt på med kaffe och mineralvatten. Publiken med öl och vin och sorlar nu tillbaks till sina bord för kvällen andra set. Dan Johansson sätter trumpeten till munnen och levererar en tonföljd som känns märkligt bekant men ändå inte. Midgårdseleverna byter frågande blickar. Dan rätar ut slingan en aning och nu spricker de upp i igenkännande leenden. Sten Öberg Special är på väg att leverera sin tolkning av Rodgers och Harts "My Funny Valentine" — en av jazzens absoluta standards; den lär finnas i över 1 300 inspelningar.

En klassiker i nya kläder, för en inbiten publik, och en alldeles ny. Staffan lutar sig mot mig och viskar:

— Nå, vad tycker du?

— Strålande. Och hur många är vi kväll.

— 124 betalande. ..

Text: Bertil Björk

Umeå kommuns webbplats
Turistbyrå
Umeå universitet
Umeå kommunföretag