Fotbollen är rund och rättvis — i Umeå

Lätt rygg, släpp kant! Markera centralt, sätt press. Tryck upp och slå långt! Fotbollens egna kommandospråk ljuder över Dragonens konstgräsplaner och blandas med besvikna utrop och glada skratt. På den ena halvan tränar ett pojklag i Sandåkerns röda tröjor. På den andra ett flicklag i IFK Umeås blåvita ställ. Längs ena långsidan värmer nästa gäng upp. Ett flicklag och ett pojklag stretchar lätt och kör korta ruscher på den smala remsan av konstgräs utanför långlinjen. Ledarna rotar i väskor och plockar i ordning koner och träningsvästar i bjärta färger. Det är en helt vanlig tisdagskväll i slutet av april. Så här ser det ut sju dagar i veckan — på alla fotbollsplaner runt om i Umeå kommun. Flicklag och pojklag, herrlag och damlag som tränar eller spelar match om vartannat. Ibland efter varandra, ibland på delad plan. Det är alltså inget konstigt med detta. Inte i Umeå. I resten av Sverige är det en ovanlig syn. Faktiskt extremt ovanlig. I Umeå kommun tilldelas lagen träningstider efter serietillhörighet. I resten av Sverige fördelas träningstiderna efter kön, om du är pojke eller flicka, herre eller dam.

I slutet av 1999 läste Christer Lindvall, då ordförande i fritidsnämnden, med stigande förvåning en rapport över vilka som utnyttjade kommunens idrottsanläggningar.
Där stod, svart på vitt, att anläggningarna användes till 70 procent av pojkar och herrar, 30 procent av flickor och damer.

— Det var ju uppseendeväckande siffror, berättar Christer Lindvall i dag. Vi bestämde oss för att göra något åt snedfördelningen.