Portalen för Umeå - kommun, universitet och näringsliv

Startsida
Besökare

Gör det själv — eller dö ...

Deportees

De korsar musikaliska gränser, är mediesmarta och frodas i en kultur av Do-It-Yourself. Följ med på en fascinerande färd bland artister, musikstilar, scener och skaparkraft i Umeå.
Om vad som driver dem och vilken miljö har format dem. Om hur en stad får identitet och atmosfär tack vare gränsöverskridande artister.
Om något mer än musik.

"Jag pratade med mamma på telefon och hon sa att hon till och med hade fått en tår i ögat när hon läste recensionen..."
Vi möts på trappan till Scharinska Villan i Umeå. Deportees med entourage är på väg in till sin releasefest och tidningarnas recensenter har kollektivt kapitulerat inför nya skivan Islands & Shores och hyllat den i alla tillgängliga tonarter.

Och utan att vara medveten om det har Peder Stenberg sannolikt sammanfattat en av rockmusikens viktigaste men också hemligaste drivkrafter; att få mamma tårögd.
Det är ett djupt ärligt, mycket rörande och - i stunden - rätt befriande ögonblick.

Minuten senare trängs vi bland vänner, fans, journalister och kollegor. Det är varmt och stimmigt och glatt. Ryggar dunkas, drinkar langas, skvaller delas och på scenen avlöser umeåartister som Syket, Annika Norlin och Jakob Nyström varandra i egna tolkningar av Deportees låtar. Annika gör The Doctor In Me så att alla pojkarna, och minst hälften av flickorna, i publiken blir blixtförälskade.

Många journalister rycker i Peder och den vanligaste frågan handlar om bandets politiska ambitioner. Annat var det när förra plattan kom, trots att titeln, Under The Pavement A Beach, var hämtad från studentrevolternas Paris var det få som förstod den politiska dimensionen i bandets musik. Den gången var Peder sur.

Jag pratade med mamma på telefon och hon sa att hon till och med hade fått en tår i ögat när hon läste recensionen..."

— Vi har rötterna i 90-talets hardcore-scen och  de värderingarna vi hade då har vi fan inte gett upp. Även om jag inte skriver plakatpolitiska texter tycker jag att det är väldigt uppenbart vad de handlar om och vems perspektiv vi tar.

Och kraften från punkeran och den ständigt närvarande Do-It-Yourself-andan kan komma till nytta i många samanhang. Som när orginalbasisten och barndomsvännen Jonas för några år sedan bestämde sig för att sluta samtidigt som någon förvirrad räknenisse på skivbolaget bestämde sig för att banta produktkatalogen och gav bandet sparken.
— Vi hade verkligen alla orsaker att lägga av, men i stället bestämde vi oss för att köra på, satsa egna pengar vi egentligen inte hade och spela in nytt material. Kommersiellt vansinnigt men vi tog tag i den där känslan vi hade med oss från hardcore-tiden. Vi gjorde det för att vi ville och kunde, inte för att någon annan förväntade sig något.

Den gången var det till slut sex olika bolag som slogs om att få ge ut den nya plattan. Ironiskt nog var det gamla bolaget ett av dem och det var också till dem Deportees till slut återvände.
 — Jag behöver kanske inte nämna att vi har en betydligt bättre deal numera, skrattar Peder.

Vi måste förstå värdet av de här banden som representerar Umeå i Sverige och världen."

David Sandström

Jag rör mig vidare in mot baren i den här märkvärdiga och lite bisarra gamla disponentvillan med sin svårdefinierade arkitektoniska hemvist, sina mörka boaseringar, hela rum klädda i spanskt/moriskt kakel, vindlande trappor, märkliga prång, handsnidda tunga dörrar med motiv som rymmer mörka berättelser. En gång en donation till det norrlänska universitetets första trevande kårverksamhet och idag en rockklubb av klassiskt snitt.

Många jag pratar med återkommer till Scharinskas betydelse för musikstaden Umeå. Att ha en professionell scen att spela på. En rockklubb att hänga på. En bar att kröka i. Det verkar vara en grundförutsättning för att ett musikliv ska lyfta från studieförbundsnivån.
Scharinska drivs sedan flera år av Jonas Svedin och Fredrik Fagerlund (den senare med rötterna i The Facer och gitarrist i dinosaurierrockarna Diamond Dogs).

— Allt vi gör kommer ju ur Jonas och mitt huvud. Vi har ett makalöst hus och en helt okej scen och sedan gäller det bara att vara tillräckligt slipad för att få det att gå runt. Från början körde vi väldigt "rena" akter, men nu märker vi att publiken tål att vi blandar. Och det är ju sjukt kul när man ser att de hårdaste Soul-brudarna som hängt i undervåningen tar sig upp och lyssnar på ett Metal-band och faktiskt gillar det...

Jag är ju inflyttad precis som många andra. Ungefär hälften av den här stans befolkning är det och det skapar en speciell slags öppenhet."

Fredrik och Jonas har ett grymt kontaktnät och vet att skämma bort folk när så behövs, att låta det som är spännande och nyskapande få utrymme att växa även om det inte betalar sig från första dagen.
— Ska man peka på något som är en fördel med att vara verksam i Umeå så är det just det. Folk samarbetar och hjälper varandra. Behöver man hjälp med något är det bara att ringa ett par samtal. Folk lånar och lånar ut och fixar åt varandra.

Vad den här inställningen kommer ifrån kan man bara spekulera över men Fredrik har sin idé.
- Jag tror att det handlar om socialisering. De som är unga idag har i många fall haft föräldrar som är positiva till kultur i största allmänhet. Det finns en kulturvänster i Umeå som har med universitetet att göra. Sport är stort överallt - också här - men i Umeå är kultur också stort.

Kicki Fagerlund

Fredriks syrra Kicki Fagerlund är ett exempel så gott som något. Hennes eld tändes när Umeå blev P3:s popstad 1997 och stan vimlade av musiker. Hon var för liten för att få komma in på själva galan den gången, men hängde i foajén dagarna i ända och tittade på alla som roddade och fixade inför spelningarna.
— Jag kände då och där att det där var något jag också ville göra.

Och det har hon gjort med stenhårda queer-älsklingarna i The Koo-Koo´s, i soloprojektet Brita Kristina, i She´s Got The Beat-föreningen, Popkollo och en myriad av arrangemang, föreningar och projekt. Aktivism och entreprenörskap är tätt sammanflätade i hennes liv. Och kärleken till musiken.

Tomas Wennström är socialdemokrat och ordförande i Kulturnämnden i Umeå. Han har varit talskrivare till Mona Sahlin och ledarskribent på Västerbottens Folkblad. Bland annat. Vi ses en småsnål höstförmiddag på Café Schmäck. Tomas vill dricka "vuxenvälling", som han kallar det, men eftersom expressomaskinen är trasig får det bli pressokaffe med vanlig mjölk. Vi sitter vid bordet närmast fönstret som vetter ut mot gågatan. Umeå Fashion Week pågår för fullt, men det märker vi inte denna förmiddag.

Umeås praktiska funktionsjackor i färgskalan mellan mörkgrått och kolsvart härskar på trottoaren utanför. Inte så djärvt. Inte så fashion.
Tomas vinkar åt folk som passerar. Jag fyller kopparna och tar sats för en rätt pretentiös fråga. Men jag har verkligen funderat på det: Vad är det som gör Umeå till just Umeå?
Och det har uppenbarligen Tomas också.

— Ett par saker är jäkligt viktiga, tror jag; bland annat finns här sedan länge en slags stark medborgarrörelse med rötterna i förra sekelskiftets folkrörelser. Ordenshuset här strax intill skvallrar om det - det byggdes för att vanligt folk, som inte platsade i borgerlighetens soaréer, skulle ha någonstans att samlas. Och man samsades oavsett om det var nykterhetsrörelsen, frikyrkan eller arbetarrörelsen. Här etablerades en slags radikal gränsöverskridande liberalism som sedan dess levt kvar i Umeå.

Tomas kom själv till Umeå från Kiruna på 70-talet för att "det var här det hände". I dag kan det vara lite svårt att förstå exakt vad som hände då. Umeå, vid den tiden, var vid första anblicken en liten, gles stad, utströsslad längst älvbrinken, utslängd på den västerbottniska tundran. Låg trähusbebyggelse, en stor öde grusplan till busstorg och ett nöjesliv som bestod av en kinakrog med heltäckningsmattor vid gågatan och ett frostskadat alkishak uppe vid järnvägsstationen.

Ska man peka på något som är en fördel med att vara verksam i Umeå så är det just det. Folk samarbetar och hjälper varandra. "

Frida Selander

Men det började hända saker en bit från centrum. Universitetet i Umeå hade byggts efter amerikansk modell som ett campus-område och här och var poppade det upp små teatergrupper, politiska föreningar, pubar och gårdsfester. Och så småningom demonstrationer, ockupationer och kravaller, rent av.

När den lilla skogsdungen i studenternas bostadsområde Ålidhem ska fällas för att ge plats åt en skola för den växande befolkningen satte sig folk på tvären och i en slags norrlandsintifada började ungarna kasta snöbollar på poliserna som kommenderas ut för att skydda motorsågarna. Kravallerna gav eko i riksmedia och för den som var ung och radikal 1977 blev Umeå stället att vara det på. Det var här det hände. Det var här man kunde göra det.
 — Jag är ju inflyttad precis som många andra. Ungefär hälften av den här stans befolkning är det och det skapar en speciell slags öppenhet.

Det är helt enkelt ont om folk som kan hävda att "så här har vi alltid gjort". Det är fritt fram att själv skapa sina sammanhang, sin agenda och sina lösningar. Man förhåller sig någorlunda fritt till traditioner och sociala koder. En kulturradikalism, om man så vill. Och det vill Tomas.

— Jag vill mena att det är när de gamla folkrörelseidealen möter de här nya kulturradikalerna som det händer saker. I mellanrummen. I de där små glappen där inget är riktigt definierat eller färdigt, där sker de små kuturella och samhälleliga sprången.
Ofta osynliga när de sker men högst påtagliga i historiens ljus.
— För mig var projektet Korsväg -95 ett avgörande exempel på det.

Korsväg var egentligen ett samarbete mellan Umeås mycket aktiva teaterförening och Riksteatern. I en rad föreställningar mötte konstnärer från hela världen den lokala publiken. En serie av föreläsningar och work shops gick parallellt och jag har hört fler än Tomas som refererat till Korsväg som en mental hiss för stans kulturpublik.

Som ledarskribent på Västerbottens Folkblad skrev han 1997 att "Umeå blev P3 Popstad TROTS politiken...". Idag är han politiken.
— Vi måste förstå värdet av de här banden som representerar Umeå i Sverige och världen. Precis som vi måste förstå värdet av att ha en sådan kille som Stefan på skivaffären Burmans som har sådan järnkoll på musiklivet att han alltid kan plocka fram det där man inte visste att man ville ha. Det är det som är Umeås popliv - öppenhet och kvalité.

She´s gorgeous, she´s pop perfection and she´s Swedish."

Det där med kvalité återkommer Dennis Lyxzén till.
— Jag är rätt skeptisk till det där påståendet att man i småstäder spelar i band bara för att det inte finns något annat att göra. Däremot kan jag skriva under på att man repeterar mer i småstäder där det inte finns så mycket som distraherar. Det är väl därför som vi låter så förbannat bra, hahaha...

Sensommarvärmen dröjer sig kvar i huvudstaden och vi hittar ett bord på uteserveringen. Folk passerar och en och annan vrider på huvudet när de går förbi. Det är få musikintresserade människor under femtio som inte har någon slags relation till Dennis Lyxzén. En gång den svenska hardcore-scenens fixstjärna med Step Forward, Refused och Final Exit, och sedan The (International) Noise Conspiracy, The Lost Patrol och Invasionen.
Och tusen hobby- och sidoprojekt.

Vi pratar om hur det började på 90-talet, när lilla Umeå plötsligt hamnade i rockvärldens absoluta strålkastarljus för några år. När världsnamnen kom. När skolmatsalarna serverade veganlunch, Scans slaktbilar brann och kommunalrådet tyckte att man skulle låsa in de som taggade MacDonalds skyltfönster. Och kasta bort nyckeln.
— Underskatta aldrig Galaxen!

För den oinvigde låter det som ett corky citat ur en Star Trek-episod. För de som var med - som en truism. Galaxen var en ungdomsgård i centrala Umeå. Ett gammalt Folkets Hus, byggt i trä och trängt från två håll av hårt trafikerade genomfartsleder. I de slitna rummen och salarna spelades det pingis, skitgubbe och biljard med jackan på, det fikades och skrattades och hånglades. Utanför tränades det på halsbloss och smögs med folköl. Inga konstigheter alls. Men under några år var Galaxen något annat också.

Den återkommer där man minst anar den - Do-It-Yourself-andan (D.I.Y). Att själv bestämma och skapa sin arena och sitt uttryck."

Kanske var det bara så att rätt människor träffade varandra, för när de första kidsen klev in på kontoret till fritidspegagogerna med en idé om att arrangera en hardcore-konsert fick de omedelbart klartecken.

Till en början övervakades de med den ömma moderns milda överseende och stolthet. Tänk ändå så duktiga de var; att nästan utan hjälp ordna en riktig spelning!

Men HC-spelningarna på Galaxen skulle utvecklas till något ingen hade anat. Under några vilda år växte hardcore-scenen enormt ute i världen. Och för den mest styvnackade av genrens grenar - Straight Edge-rörelsen - var Umeå och Galaxen ett begrepp.

Med konserter var och varannan helg, band från hela Sverige, Europa och USA. Publik som reste många långa mil och en stor och sprakande hemmascen med band som själva  hittade ut i världen, formades Galaxen-åren till en närmast mytisk tid för de som var med. Få artister eller band i Umeå har kunnat låta bli att förhålla sig till Hard Core-åren och Straight Edge-rörelsen.

Musiken

Framgången på Hard Core-scenen sporrade andra. Skivbolaget NONS med popakter som Komeda och Ray Wonder satsade redan från början internationellt och från det lilla kontoret i stadsdelen Öst på Stan skickade de stora skivpaket till Japan, faxade USA och förhandlade med tyska klubbägare. På NONS årliga fester kunde man mingla runt veganbuffén med japanska tv-team, brittiska topproducenter och riktiga popstjärnor.
De kvällarna kändes Umeå internationellt och det var inte underligt att inbjudningarna var vulgärt eftertraktade.

 — Man överdriver inte om man säger att Umeå fostrar många rockband. Jag har repat på samma ställe sedan -96. Vi räknade häromsistens och kom fram till att sju band som repat där också turnerat i USA. Bara ifrån den replokalen! Själv har jag gett ut över trettio skivor med olika band på mitt lilla köksbordsbolag. Det är sådant vi har med oss. Vänta inte - bara gör...

Att Dennis är Umeås största internationella popstjärna råder det ingen tvekan om. Han får värja sig för så banala epitet hur mycket han vill. Så länge han är snygg och rocktunn och svartklädd och ute på en ständig turné med något av sina band och hejdas på gatorna i Los Angeles, Berlin och London, får han finna sig i det. Så varför bor han i Umeå? Har aldrig tanken på en exil lockat?

 — Faktiskt inte. Jag tror att det har med stolthet att göra. Att visa att det provinsiella kan var värt något. Sedan är det klart att det sociala spelar stor roll, att det är här man har sina riktiga vänner.
Faktum är att inte ens Umeå är provinsiellt nog. I likhet med till exempel Frida Hyvönen och David Sandström har Dennis flyttat ut på den västerbottniska landsbygden.

 — Delvis är det en ekonomisk historia. Om man frilansar som jag har man ju sjukt ojämna inkomster och då är det skönt att ha låga fasta utgifter. På landet kan jag ha både bostad, studio och gäststuga för samma pengar som en liten lägenhet i stan.
Att han sedan är på turné 100-150 dagar per år kan väl dessutom tänkas fylla behovet av urbant liv, trånga utrymmen och intensivt umgänge. Och det finns andra fördelar med att bo på en mindre ort.

Tove Styrke

"Ring, ring!... "
— Hallå?
— Hej det är Tove.
— Hej, Tove. Fan vad bra att jag fick tag på dig.

Det har varit meck och en hel del mailande och telefonerande och minst en ond och - till slut - en god pressansvarig att få till det här samtalet. Efter Idol stannade Tove upp ett tag och andades in, men sedan dess har det gått med turbofart och Det Stora Skivbolaget värnar om och vaktar på sin stjärna med en ansvarsfullhet som gränsar till det paranoida. Men när hon väl ringer upp är det bara kul och gott om tid och inga divalater alls.

— Haha, det finns nog inte så många riktiga divor från Umeå.
Säger hon som gick - om inte från hopprep framför hallspegeln - så i vart fall från Midgårdsskolans aula till miljonpubliken på TV4, internationell cred och stora turnéer.

Man överdriver inte om man säger att Umeå fostrar många rockband. Jag har repat på samma ställe sedan -96. Vi räknade häromsistens och kom fram till att sju band som repat där också turnerat i USA."

Vi pratar lite om vad som inspirerade henne till att börja med musik. Med en dansande mamma och musicerande pappa finns väl förvisso genbanken att plocka ränta ur och hon berättar hur pappa  Anders alltid hade instrument hemma och hur hon spelade sig igenom sångböckerna. Men också om hur hon dansade, spelade amatörteater och sjöng i gospelkör. Klassisk svensk bruksutbildning alltså, med kommunal kulturskola och föreningsliv. Och så de där människorna som inspirerar.

— Vi hade Birgit Lindberg som musiklärare. Jag hade sjuk respekt för henne, hon var så bra och så cool.
Det har hon rätt i. Den Birgit Lindberg hon talar om var en gång i världen huspianist på Nalen, spelade med Gunnar "Siljablue", Sture Nordin, Monica Nielsen och Svante Turesson, och på sin hemsida sitter hon vid pianot med en cigarett i mungipan och är precis det; inspirerande cool.

Vi pratar om Idol-tävlingen och jag kan höra hur Tove försöker uppbåda allt vad hon lärt sig av diplomatiska färdigheter. Symbiosen mellan TV4-tävlingen och kvällstidningarnas nöjessidor har en obehaglig effekt; varje fjäder blir en höna och ett obetänksamt ordval kan generera krigstidsrubriker i veckor. Tove har lyckats med det där svåra - att tvätta bort Idol-prefixet och bli bara Tove Styrke, och med en publik utanför idolpubliken.
"She´s gorgeous, she´s pop perfection and she´s Swedish", som New York Post skrev när man listade henne som en av de talanger man ska hålla ögonen på.

Caotico och Tove Styrke

— Efter Idol åkte jag hem till Umeå och gjorde för ett tag ingenting. Det kändes närmast som en rent fysisk nödvändighet att göra så just då. Jag beklagar mig verkligen inte, för den tiden med Idol var på många sätt rolig och jag lärde mig så mycket, men det handlade om att  förställa sig, om att spela nya roller varje vecka och till slut har man lite svårt att komma ihåg vem man var. Speciellt om man som jag alltid har försökt lita till min feeling.

Och idag då, med skivor och turnéer i bagaget och en internationell lansering i full gång, hur mycket bolagsstrategi är det, och hur mycket "feeling"?

Ett exempel på "feeling" är web-formatet A Thousand Copys - korta dokumentära filmer där vi får följa med Tove i olika situationer off stage. Okommenterat och - så vitt man kan se - väldigt autentiskt och oregisserat. Nikeisha Andersson, superbegåvad ung fotograf och kompis till Tove var egentligen med på  turnén för att sälja merchandise, men de började experimentera med att klippa ihop små spontana filmer och rätt som det var hade man skapat ett format som kommer att kopieras av många.

— Det har varit så fint för jag har fått en direkt kanal till de som gillar min musik som jag aldrig tidigare haft. Som är bara mellan oss.
Den återkommer där man minst anar den - Do-It-Yourself-andan (D.I.Y). Att själv bestämma och skapa sin arena och sitt uttryck.

 — Alltså, jag vet ju att det är många som får problem när de kommer till stora skivbolag, inte minst gamla Idol-kollegor, men jag tycker att det fungerar strålande på Sony. De vet att jag tar många egna initiativ och de stöttar när det behövs och håller sig undan när det behövs. Just nu har vi en lite lugnare period och då jobbar vi snarast parallellt.
— Du väljer dina slag?
— Och vinner mina krig, haha...

Och för den mest styvnackade av genrens grenar - Straight Edge-rörelsen - var Umeå och Galaxen ett begrepp."

Caotico

Det är någon slags reklampartaj för glasögonmärket E&E en trappa upp i den kvällstängda köpgallerian. Före 19:00 är det dagens, latte och ett hav av pimpade barnvagnar och piffade morsor som regerar här, men nu när det är lite mysbelyst och disken är fylld av sponsoröl och folk är så där kvällsfixade - kan man med lite god vilja få en aning klubbkänsla.

Bakom skivspelarna mixar tre unga män 90-talsmusik. Påtagligt snygga, svartklädda, halsbandsprydda och solglasögonförsedda. Det är Caotico som kör ett DJ-set, och det är rätt typiskt att jag ska stöta på dem här. Ett par dagar senare ska våra vägar korsas på ett mingelparty för industridesigners (DJ) och veckorna innan på den där södermalmsklubben (live-akt) där halva Stockholms it-girls svärmade runt dem tillsammans med mediafolk, skivbolagsrepresentanter och rykten om än det ena än det andra. Precis som det alltid är när det doftkänsliga innerstadsstockholm fått vittring. Caotico är talk of the town och alla verkar vilja ha en del av Erik och Joel Dunkels och Alexander Juneblad.

Och även om de navigerar hur snyggt som helst i uppmärksamheten går det inte heller att ta miste på att de kämpar med att hålla fötterna på jorden.
— Alltså, du får ursäkta om jag var lite dryg på mailen, men det är så många som vill saker med oss just nu.
Det är Joel som börjar med att be mig om ursäkt för en skitsak; jag vill ha en egen fotosession och de vill att jag ska använda de officiella pressbilder. Potejto - potato. Vi hittar en soffgrupp där vi kan prata någorlunda ostört.

I Umeå delade man sina anteckningar med alla, i Lund river folk ut sidor ut böckerna på UB för att ingen annan ska få läsa dem..."

Joel Dunkels
På så många sätt är Caotico den där typiska rockbandsstoryn från förr. Joel och Erik hade glampunkbandet Industri Royal tillsammans. Ett habilt och homogent band som fick uppskattning men knappast berömmelse. Några av deras nyskrivna låtar kändes inte rätt för bandets koncept och de kontaktade pojkrumsproducenten och hiphop-beat-makaren Alexander "Academics" Juneblad, för att se om han kunde klä låtarna i rätt stass. "Visst", sa Alexander, "men då vill jag vara med i bandet".

Nu var det ju inte tänkt att bli något band, men när låtarna var inspelade skickade de ändå runt dem till några skivbolag och de flesta svarade att ville sajna det nya bandet...
— Vi blev lite tagna på sängen där och visste inte riktigt hur vi skulle göra, men en kompis, Micke som spelar i Syket, rekommenderade Baseline som är en Sony-etikett och så fick det bli.

Första singeln Back of my Head gick genast upp på P3-rotation och den senare duetten med Tove Styrke, Brains Out, har haft en makalös spridning på Youtube.
— Det var någon på Toves bolag som spelade upp den för henne och hon gillade den och på den vägen var det. Hon kom hem till Umeå och så la vi sången. Men hon var så sjukt proffsig att vi hann fika massor också och ta långa promenader med min hund...

Det är mycket som har gått snabbt för Caotico. Många har förvånats över att de gamla glampunkarna kan göra en så producerad pop.
— Men alltså, vi gillar ju pop! Och vi gillar att gå hela vägen och Caotico är lite som... lite som en gammal porrklubb, kanske; tapeter, stoppade möbler, äkta mattor, riktiga tavlor...
— Och uppstoppade djur, flikar Alexander in.

Det där som för en utomstående kan framstå som lite musikaliskt schizofrent är snarare ett typiskt fenomen i mindre städer. Många band och få musiker. Och i Umeå, där genregränserna inte är speciellt heliga, är det inte ett dugg konstigt att Alexander pratar dansant klubbpop och uppstoppade porrdjur i kväll, samtidigt som han är producenten bakom de skitiga undergroundhiphopparna Trainspotters som ska spela senare.
— Vi är ju egentligen rätt olika i bandet, menar Joel.

I större städer blir det nog lättare gängbildning, men vi tänker precis tvärt om; om vi kan fixa klubbar så kan andra också göra det, kan vi trycka en tröja kan andra. Vi vill bara att scenen ska växa mer och mer."

Medan han vill att det ska gå undan och är rastlös och impulsiv, är Alexander den som kan sitta i studion hela natten och fila på en brygga. Och Erik den som säger till brorsan att lugna ner sig och Alexander att gå hem och sova.
— Joel och jag hade en gitarrfarsa som alltid menade att man kan göra vad som helst med tre ackord, säger Erik.
— Och jag hade en pianomorsa, och det är därför jag vill ha tusen ackord, skrattar Alexander.

Det är svårt att få vara ifred på klubben. Många kommer fram och hälsar, gratulerar och frågar om vad som är på gång. Erik är den som njuter minst av uppmärksamheten medan Alexander lutar sig muntert tillbaks i sin fåtölj och Joel trycker ner sina Ray Ban på näsan och tjattrar med allt och alla.
Jag följer dem back stage till logen där Invasionen, som ska gå på tidigare, hänger.

Invasionen
Pratet glider in på journalister och så småningom på de bästa frågorna de fått. Dennis Lyxzén har så klart hunnit med flest och hävdar att journalisten som började intervjun med den lite udda frågan: "Exakt hur full tror du att jag är just nu?", var en given vinnare. Någon annan påminner om att han fått frågan om han skulle käka en hamburgare om han fått tre miljarder, och Dennis erkänner att han nog skulle det.

— Om du fick trettio miljoner då, propsar Joel?
— Var det inte ett väl radikalt hopp från tre miljarder till trettio miljoner?
— Jo, men jag har läst någonstans att trettio miljoner räcker för att utrusta en privatarmé och iscensätta en statskupp...
Revolutionären ler. Backstagehumor i Umeå.

Hannes Sigrell stapplar in på klubben på kryckor, men med ett glatt humör. Det är det roliga giget i Oslo i går som är orsaken till både kryckorna och flinet. Riktigt hur det gick till är det delade meningar om, men för en gammal skejtare är de ändå vardagsaccessoarer.

Oslo är Hannes hemstad sedan en tid och IKEA betalar hyran. Men resorna är många hem till Umeå där parhästen Erik Hörstedt fortfarande bor och verkar. Tillsammans är de Trainspotters - etablerade namn i den ymniga flora av figurer som tillsammans bildar den svenska hiphopens underground. För en utomstående kan den här scenen framstå som en närmast ogenomtränglig massa av mixtapes, alias, tees, klubbar, samarbeten och interna referenser. Och det är nog lite meningen också.

Nu var det ju inte tänkt att bli något band, men när låtarna var inspelade skickade de ändå runt dem till några skivbolag och de flesta svarade att ville sajna det nya bandet."

Trainspotters
Erik och Hannes (alias Rewind/ERK och George Kaplan) är, tillsammans med DJ och producenten för Academics, Alexander Juneblad - delar av det löst sammansatta kollektivet Random Bastards, som också ordnar klubbar, gör RB-TV, spelar in skate- och snowboardfilm, fungerar som management och egentligen lite vad som faller dem in och i stora mängder.
När vi ses i september har de redan producerat över sextio klubbar sedan årets början.
— I större städer blir det nog lättare gängbildning, men vi tänker precis tvärt om; om vi kan fixa klubbar så kan andra också göra det, kan vi trycka en tröja kan andra. Vi vill bara att scenen ska växa mer och mer, säger Erik.

Jag vet inte om det har med storleken på staden att göra, men inställningen känns igen. På tåget hade jag pratat med en tjej som pluggat i Umeå, men flyttat hem till Skåne och Lund.
- I Umeå delade man sina anteckningar med alla, i Lund river folk ut sidor ut böckerna på UB för att ingen annan ska få läsa dem...
Möjligen generaliserade hon en aning.

Hannes och Erik pratar gärna i munnen på varandra. Alexander är lite mer avvaktande, men när samtalet kommer in på  stans alla eldsjälar till hiphopskallar är han med i matchen.
 — Vi är ju inte bara typiska hiphoppare, vi skejtar, åker snowboard, gör film, klubbar, tees. Får vi en idé på en tee kan vi fixa det på en eftermiddag tillsammans med Gröna Tryck.
 — Bara att det går att göra så mycket, och att det inte behöver kosta så mycket. Man kan göra många saker på sina egna villkor, det tycker jag är det största med Umeå, menar Erik.

Det där som för en utomstående kan framstå som lite musikaliskt schizofrent är snarare ett typiskt fenomen i mindre städer. Många band och få musiker."

Och Hannes fyller på:
 — Det riktigt feta med att komma ifrån en liten stad är att man har vänner - inte fans - omkring sig. Alla är ta mig fan välkomna upp på scenen!
Ett budskap man kan konstatera gått fram när man tittar igenom den bombmatta av klipp på Transpotter man kan hitta på nätet. De representerar på många vis den första generationen som har samma punkiga förhållande till alla slags media som deras föräldrageneration hade till musik.

 — Det låter ju lite klyschigt men vi gör ju det vi vill. Visst, skulle Sony ringa så är de välkomna, men vi det ska vara på våra villkor, menar Hannes medan han rensar tallriken och bjuder mig ett patenterat Kaplan-leende som gör att jag förstår precis hur jobbigt det skulle vara... för Sony.
Han berättar om det nya projektet:
— Alltså, det är lite som en radioteater i form av ett hip-hop-album. Lite löst baserad på mitt eget liv, sådär, från barndomsår i Lund, uppväxten i Umeå, till det som händer nu. Och vi ger ut det i form av en specialdesignad zippotändare med ett USB-minne.

Scharinska
Budskapet går knappast att missförstå: "Tänd en feting, luta dig tillbaks och lyssna..." Och hur reagerar den, förvisso erkänt kulturradikala, men ändå tämligen kontrollerade och hälsosamma staden Umeå på ett så avancerat intresse för botanik?
 — Haha, ja tror att de flesta är smarta nog att se skillnad mellan mitt alter ego George Kaplan och mig själv. George Kaplan är extrem och in your face och det handlar om förbjudna örter, men lika gärna om förbjudna texter, tankar eller beteenden. George ifrågasätter...

Några timmar senare: Kaplan och Erk har levererat norrländsk underground för en i lika delar etusiastisk och förbryllad publik; precis som det brukar vara på genreblandade konserter där band med olika publik möts och stöts. Men kvällen är inte slut, Random Bastards med Linus Andersson från Lampray som dokumenterat hela kvällen bjuder på premiär för sin senaste skejtfilm. Medan indie-kidsen lommar iväg till det ironiska pingisbordet i andra änden av lokalen rullar filmen igång för en hängiven skara. Trainspotters DJ, Jonas, lutar sig mot mig och skriker in i mitt öra: "Du borde fan träffa Marc!"

Marc Strömberg
Jag vet, jag borde träffa Marc. Det är inte första gången jag hör det och vi har bokat en träff trots att kalendern egentligen är full. Marc Strömberg är musiker på sitt sätt; trummis, närmare bestämt. Men det är inte där han har gjort sin fame, utan som grafisk designer, fanzineredaktör, projektmakare, filmare... en renässansman i punkstass, på något vis.
Snabb och djärv och egensinnig och sjukt produktiv på det där viset man bara kan göra om man varken ägnar sig åt barn eller bakfylla. Marc är en av de gamla Straight-snubbarna som håller fast vid en helt drogfri och vegetarisk livsstil.

Jag har svårt att vara borta härifrån någon längre period."

— 98 procent av det jag gör idag kommer därifrån, hävdar han när vi till slut ses. Och det "därifrån" han pratar om är den rätt unika scenen för hardcore, punk och straight edge som dominerade Umeå under några år när Marc bara var en lite parvel.
Det är tidig fredagskväll och resten av stan ägnar sig åt  fredagsöl eller fredagsmys. Jag möter Marc på den folktomma eventbyrån där han hyr ett skrivbord.

2009 gjorde Marc ett lika plötsligt som oväntat gästspel i världsmedia (som New York Times och Newsweek) när han lanserade tredje numret av sitt ständigt föränderliga fanzine Tare Lungt. Efter att ha gjort nummer ett som klassisk papperstidning och nummer två som poster bestämde han sig för att göra det tredje numret tatuerad över sina egna ben...

Tare lugnt issue 3

I media framstod det som ett kul pr-trick, men inget kunde vara mer fel. För den som följt Marcs arbete var kroppstidningen bara en logisk, konstnärlig handling. Musiken, det egna skapandet, förhållandet till den egna kroppen och vad kan stoppar i den och hur man smyckar den, det är saker som upptar mycket av Marcs tid. Han producerar hela tiden, intensivt, koncentrerat.

— Jag har svårt att vara borta härifrån någon längre period. Jag vet inte hur det skulle vara om jag fick flytta hela ateljen och allt arbetsmaterial till någon annan plats, men så länge det finns i Umeå måste jag hela tiden komma hem.
Han berättar om försök till långresor som slutat med att han åkt hem i förtid när anteckningsblocken fyllts med intryck och behovet av att få omsätta dem i arbete bivit för stort för att bära i ryggsäcken.
- Men jag har ingen bokstavskombination, faktiskt. Det har jag kollat upp, skrattar han.

Vi kikar igenom några av de saker han gjort på senare tid: Musikprojektet han gör med sin far som är en slags progressiv musik som är perfekt att löpträna till, lite konstbilder, det fina fanzinet där han bett sina hard core-hjältar runt om i världen att filosofera runt ett ord han gett dem. En punkig ABC-bok om man så vill.

Ingen har nog egentligen ifrågasatt att jag håller på med det här. Ingen har sagt att jag borde skaffa mig "ett riktigt jobb."

I hemstaden kan man inte heller missa hans produktion. UÅ-tröjan (som bygger på baseballklubben Dodgers klassiska logotyp), har designats om i ett otal varianter och är ett hett villebråd i svenska hiphopkretsar. Ett set med falska tatueringar med umeåmotiv tillhör också produktionen.
— Jag har ju inte bott på så många andra ställen. Det var tänkt att jag skulle flytta till Los Angeles för ett par år sedan med det blev strul med arbetstillstånd så det fick jag lägga ner. Och jag jobbade på en byrå i Oslo i några månader men det var faktiskt inte min grej att sitta på reklambyrå...

Hellre då ha ett finger med lite här och där. Jag är rätt säker på att han skulle kasta ut mig om jag sa det, men på många vis är Marc arketypen för den klassiska entreprenören; kreativ, egensinnig och hårt arbetande. Och fullständigt blind för vad som passar sig eller hur man bör göra.

På väg hem får jag ett par timmars väntetid på Bromma. Jag bläddrar i mina anteckningar och bland bilderna i kameran; fastnar på bilden av Marc uppkrupen i en fåtölj. De tatuerade armarna, toppluvan och den nytryckta punkantologin framför sig på armstödet. Den skomakaren blir inte vid sin läst.

Two White Horses
Det är många höjer på ögonbrynen åt det där genreöverskridandet. Som när humorgruppen Klungan - de där med Mammas Nya Kille på radion - gjorde en dubbelshow på Cirkus i Stockholm tillsammans med Annika Norlins Säkert!. Men egentligen är det inget konstigt alls om man ser det lite grand från insidan. Lovisa Nyström, som spelar med Säkert! när hon inte är upptagen med sitt och brorsan Jakobs projekt Two White Horses, har rent av gjort det förr.
  — Jag hade egentligen mest sysslat med klassikt musik men när Klungan gjorde sina första shower i Umeå ville de ha ett husband och David (HC-legenden Sandström) och Jennie (Asplund, Sahara Hotnights) frågade om jag ville vara med och sjunga och... Ja, så började det för mig.

Two White Horses har spelat på Record Store Day. Ett världsomspännande evenemang som i många mindre städer utvecklats till artisternas kärleksförklaring till den kulturinstitution som den lokala skivhandlaren har varit. I Umeå heter den Burmans och har för flera generationer varit en omistlig del av såväl lördagsshoppingen som den popkulturella bildningen. Det var givetvis knökfullt i den lilla butiken. Nästa artist att inta scenen som består av en kvadratmeter längst in vid "soul/funk 70-tal" och kassaapparaten var Frida Selander. Hon har varit med ett tag.

På många vis är Marc arketypen för den klassiska entreprenören; kreativ, egensinnig och hårt arbetande. Och fullständigt blind för vad som passar sig eller hur man bör göra."

— Jag hade väl sådana där popstjärnedrömmar en gång och skickade runt demos till skivbolag och hoppades på att bli "upptäckt", skrattar hon.
Och man förstår att det där med att upptäcka är något man gör själv i Frida Selanders värd. Ett tiotal skivor har hon gjort och många, många turnémil. En trogen publik men inga limousiner. Vad är drivkraften?

— Ingen har nog egentligen ifrågasatt att jag håller på med det här. Ingen har sagt att jag borde skaffa mig "ett riktigt jobb". Det är lika acceptabelt att hålla på med kultur som med något annat i den här stan och man kan självklart vara arrangör ena dagen, artist nästa och sköta ett litet skivbolag på sidan om.

Ligger man en bit ifrån, får man skapa sin egen scen. Och gör man det bra kan det hända att mamma fäller en tår.

AV: BERTIL BJÖRK

Menyn kan ej genereras för sidor av typen: "sv:article"
Umeå kulturhuvudstad
Umeå kommuns webbplats
Turistbyrå
Umeå universitet
Umeå kommunföretag