Portalen för Umeå - kommun, universitet och näringsliv

Startsida
Besökare

Norrlandsoperan — en ständig rörelse

Det svänger om repetitionen så där som det gör när man kommit tillräckligt långt för att formatet ska börja visa sig, konturerna klarnat och texter, toner och steg sitter. Det svänger för att man fortfarande har oceaner av tid på sig att strama åt, byta ut, skärpa till och riva upp. En två veckor lång ocean ungefär.

Regissören Jens Karlsson promenerar över scenen med  händerna på ryggen och grunnar lite på en övergång. Och så (lite som Professor Kalkyl faktiskt) håller han upp ett finger i luften och tystar ensemble, scenpersonal och teknik.

— Hallå, den enda röst jag vill höra nu är min egen. Ni andra viskar!

Sångarna får sina instruktioner. Jens lutar sig mot koreografen Martyna Lisowska Söderberg för att konferera om en alternativ övergång.

— Då kör vi en gång till från ...

Scen från Dröm och verklighet

Scen från Dröm och verklighet

"Bloggmusikalen" Dröm och Verklighet repeteras på Norrlandsoperans scen. Och det svänger. Projektet är både udda och ganska typiskt. Eller kanske udda och därför typiskt. Librettot är sammansatt av blogginlägg från högstadieelever i Holmsund och Obbola. Likaså har det musikaliska grundmaterialet komponerats av högstadieelever.

Sedan har proffsen på Operan och på Kulturverket bearbetat det till en fullständig musikal. Och nu är det studenter från Dramatiska Institutet i Stockholm som står för regi, kostym, dramaturgi och scenografi.

Jag smyger mig ut ur salongen och gläntar på nästa dörr. Här inne i Black Box repeterar NorrlandsOperans residenskoreograf Gunilla Heilborn med sina dansare. Jag sätter mig längst bak och tittar en stund på improvisationerna som ska formas till föreställningen Femårsplanen; om en grupp människor som försöker skapa strukturer för sitt gemensamma liv. En linje. En vision.

Det är sen eftermiddag och det var en dum idé att hoppa över lunchen. I morgon har jag dagen fulltecknad av möten med folk på Norrlandsoperan men just nu snurrar bara tankarna i en blodsockerfattig skalle. Vad är operans vision och linje? Vad är det man vill och vad har man för mandat? Det jag sett hittills är brokigt, bråkigt, spretigt och komplext. Eller är det just det som är det typiska?

När jag kliver ut ur huset på den ödsliga Operaplan stannar en flygtaxi och ut kliver Matthew Wild. Han är en av Sydafrikas stigande stjärnor på teaterhimlen och i morgon börjar han arbetet med Julie, byggd på Strindbergs historia om fina fröken Julie och betjänten Jean
— det femte i raden av samarbetsprojekt med systeroperan i Cape Town.

Udda och därför typiskt, är det så man ska se på Norrlandsoperan 2009 — ett multikulturhus snarare än ett klassiskt operahus. I dag ska jag möta några av de som formar dagens verksamhet. Och kanske framtidens. Men låt oss börja får början.

1974 faller bomberna över Vietnam, Jan Guillou och Peter Bratt hamnar i finkan när de avslöjar IB-affären, oljekrisen leder till elransonering, en röd revolution utbryter i Portugal, Pinochet förbjuder all politisk opposition i Chile, städerskorna på Domnarvet går ut i vild strejk och kulturproppen skriver om vikten att "motverka kommersialismens skadliga verkningar". Sverige är rött och radikalt. Och Umeå tillhör de rödaste. 1974 är också året då tre sångare och en pianist tycker att en opera är precis vad Umeå behöver.

NorrlandsOperan

NorrlandsOperan

— Alltså, man måste ju tycka att de var modiga. Mer politiskt feltajmad kan man knappast bli, skrattar Kjell Oscarsson.

Vi träffas i Operahusets lunchservering där musiker, tekniker och andra från huset blandas med folk från gatan som också känner för att hugga in på kycklingryta och fiskpanetter.

— Jag kommer ihåg att vi på Ögonblicksteatern gjorde en revy på den tiden och vi drev hejdlöst och mycket elakt med finkulturdårarna.

Han myntade begreppet K-samhället, där kommunikation, kunskap, kreativitet och konst är motorerna i utveckling, tillväxt och välstånd i det "post-industriella samhället"

Feta tanter som sjungdör och musiker i pingvinkostym var inte radikalernas idé om en folkets kultur. Men sedan dess har mycket hänt och Kjell Oscarsson är en av de som jobbat mest på Norrlandsoperan genom åren. Som sångare och som körledare. Andra i den kulturradikala och elaka revyn var Åsa Söderberg som sedermera skulle bli danschef på Norrlandsoperan. Och Magnus Florin, regissör, radioteaterchef och författare. Bland annat till Trädgården som blev opera på Drottningsholmsteatern med Jonas Forsells hjälp.

De första åren levde den lilla kammaroperan ett modest liv i skuggan av kulturgiganter som studentteatern, folkmusikfesten på köpcentrat i Ålidhem och "Swinging Umeås" årliga höjdpunkt - Jazzfestivalen.

Men i början av 80-talet hann tiden ikapp operan. I högkonjunkturen formulerades en ny kulturpolitik i många europeiska städer. En politik och strategi som byggde på en nyvunnen insikt att kultursatsningar kan vara samhällsekonomiskt lönsamma. Att en satsad kulturkrona skulle ge fyra tillbaks i spinn-off var goda nyheter och för hårt kämpande kulturarbetare och tunga argument för försmådda och förfördelade kulturpolitiker.

Och man sneglade mot Tyskland där teorin om kulturkronan en gång föddes, och där man sett flera exempel på hur städer nyskapat sig med hjälp av kultursatsningar. Och eftersom operahus är lika viktigt för den mellanstora tyska staden som någonsin ett äventyrsbad för en svensk var det lätt att planka tanken på ett sådant.

I Sverige var det regionalekonomen Åke E Andersson som formulerade idéerna slagkraftigast. Han myntade begreppet K-samhället, där kommunikation, kunskap, kreativitet och konst är motorerna i utveckling, tillväxt och välstånd i det "post-industriella samhället".

I Umeå var Åke E Andersson någon man lyssnade på och i en rad politiska beslut banades vägen för Umeå som kulturstad. Det skulle visserligen ta ända fram till 2002 innan dagens fullskaliga operahus kunde invigas men redan 1984 övertog Norrlandsoperan den gamla brandstationen och fick en fast hemmascen, året därpå flyttade Stadsbiblioteket in i sitt nybyggda hus mitt i centrum och 1986 invigdes Folkets Hus med flera scener på tomten intill.

Ur föreställningen Julie.  Foto: Malin Arnesson.

Ur föreställningen Julie. Foto: Malin Arnesson.

Begreppet "K-samhälle" har ersattas både en och två gånger av andra spinn-ord sedan dess och teorin om "kulturkronan" som skulle ge fyra tillbaks har väl inte direkt vetenskaplig pregnans och precision. Om man uttrycker det milt. Men kvar står faktum, ingen ifrågasätter idag att offentliga kultursatsningar går att räkna hem också i annat än ett rikt inre liv.

Åren som följde växte NorrlandsOperan snabbt. Såväl kvantitativt som kvalitativt. Orkestern — som tidigare främst bestått av Regionmusikens blåsare och inhyrda studenter från Musikhögskolan i Stockholm — växte till en sinfonietta och så småningom en fullstor orkester.

Och man gillade vad man såg och berömde den konstnärliga verkshöjden. "

En mobil scen skapades som gjorde att man kunde spela fullskalig opera i idrottshallar runt om i Västerbotten. Operan beställde nyskrivet och hyllades för sin spelstil i internationella sammanhang.

Jag ringer upp Per-Erik Öhrn. Han var chef under några gyllene år i slutet av 80- och början av 90-talet.

— Jag kom till operan första gången som sångare redan 1975, året efter bildandet. Och jag var chef 77—78, inte ens trettio fyllda.

När han pratar om den tiden är det med ambivalenta känslor. Ja, det var spännande att bryta ny mark. Men nej, det var inte kul att läsa recensioner i Västerbottens Kuriren att det enda av värde var när orkestern stämde i pausen.

— Överlag kände vi oss nog ganska missförstådda och oönskade. Men en som redan från början stod upp för oss var Sara Lidman. Hon drog paralleller till Vietnam och konst från lastbilsflak och menade att det fanns ett absolut värde i kultur.

När han kom tillbaks 1988 var det en helt annan stämning. Operan hade sakta men säkert spelat sig in i Umeås medvetande. Var det premiär på NorrlandsOperan så visste alla det.
Och premiärer var det, fyra per år. Regissörer från England gjorde att tidningar som Opera News och Opera Magazine riktade blicken mot Norrlandsopernan i Umea, Sweden. Och man gillade vad man såg och berömde den konstnärliga verkshöjden.

— Mitt motto var alltid: folklighet och avantgarde! Inte akademiskt och förutsägbart. Det är ju faktiskt en stor fördel att inte släpa på någon hundraårig tradition. Vi kunde själva definiera vad opera är och vad vi ville spela. Det fanns inga förutfattade meningar och därför kunde vi spela sextonhundratal, artonhundratal, nyskrivet... Publiken kom för att se NorrlandsOperan.

Och operan kom till publiken.

— Som när vi satte upp den mobila scenen en vecka i Vilhelmina och höll konserter, spelade fullstora föreställningar för fulla hus och samarbetade med lokala körer - då kändes det som en kulturpolitisk manifestation.

Salongen på den gamla brandstationen i Umeå var begränsad och trycket på biljetter var alltid stort.

— Det var nog vår första riktiga storhetstid. Vi satte en spelstil som inte bara handlade om musiker och sångare utan inbegrep all runt om också — tekniken, produktionen ... Och även de som lämnade oss var en del av huset och återkom med jämna mellanrum, säger Kjell innan han reser sig för att hämta kaffe på maten.

Är det svårt att få tag på biljetter blir de också attraktivare. Men operan jobbade också med att ta in många amatörer som statister och i kören. Att få se grannen i en proffsuppsättning av Spelman på taket kan vara en kvalité i sig. Carmen i en sporthall i Holmsund har en helt egen charm. Speciellt om man som publik har kombinerat det med en kurs i mask eller dekor.

Kjell Englund, foto: Hanna Degerström.

Kjell Englund, foto: Hanna Degerström.

Kjell Englund är NorrlandsOperans vd och konstnärlige ledare i dag. Han har följt utvecklingen på nära håll. I tjugo år var han producent, konstnärlig ledare och chef på Norrbottensmusiken i grannlänet.

— Jag får väl lov att erkänna att man alltid såg på Norrlandsoperan med en viss avundsjuka. Det var som om Umeå hade upptäckt något före alla andra. Här tog man kulturlivet på samma allvar som näringspolitik och utbildning.

När jag träffar Kjell Englund är han inte många veckor gammal i huset och utstrålar lika delar entusiasm över den nya arbetsplatsen och frustration över elektroniska kalendrar han inte hunnit lära sig och en klocka som tycks snurra som en fläkt över dygnen.

— När jag kom var jag nog lite kaxig och tänkte att vi nog skulle kunna trycka in ett par produktioner till per år. Men jag har tittat igenom produktionsapparaten och insett att vi rent logistiskt har nått max. Verksamheten i det här huset är otroligt komplex.

Varje kvadratmeter och varje timme är utnyttjad. Ska NorrlandsOperan växa måste man göra det med ett språng. Men frågan är om det är det man ska? Eller om man ska utveckla det man redan har?

— Utifrån såg man på Umeå och NorrlandsOperan som ett kraftcentrum, en elektromagnet som drog till sig ... eller kanske som ett svart hål som bara växte ju mer det sög till sig ...

Kjell lutar sig tillbaks och grunnar över sina metaforval. Det där med svart hål var kanske inte så bra, men jag förstår vad han menar.

— I dag har många andra regioner också lärt sig sin läxa men vi har försprånget och erfarenheterna.

Utifrån såg man på Umeå och Norrlandsoperan som ett kraftcentrum, en elektromagnet som drog till sig... eller kanske som ett svart hål som bara växte ju mer det sög till sig... "

Var det det som fick Kjell Englund att lämna hemlänet för Västerbotten och Umeå? Han drar lite på svaret. Som om han måste ta sats från tårna.

— Du vet, vi hade ju inte ens en skivspelare hemma när jag var liten. Vi spelade in på en Luxor-bandspelare där man kopplade in en sådan där fempolig din-kontakt i radion. Mamma påstod rentav att hon var tondöv, för det hade någon lärare tutat i henne.

Han beskriver hur han för första gången hörde Deep Purples Made in Japan hos en kompis och spelade in den och sedan lyssnade om och om igen tills han nött ut bandet. Och om hur han som tolvårig fiolgnetare fick komma till en sommarkurs på Framnäs folkhögskola och hörde läraren Sven-Ole Svarfvar spela Bachs A-moll konsert.

— Det var som en slägga i skallen! Då förstod jag hur det kunde låta. Hur det skulle låta. Hade det inte hänt hade jag inte suttit här.

Medan vår utmätta tid rusar iväg berättar han om hur han hela sitt yrkesliv drivits av tanken på att andra ska få chansen till samma kulturkickar som en gång öppnade dörrarna för honom. Om hur han steg för steg har nådde sin vision av vad Norrbottensmusiken skulle kunna vara. Och om hur han, när den sista pusselbiten — Norrbotten Neo — permanentades två år tidigare än beräknat, kände sig klar.

— Jag sa upp mig och hade ingen aning om jag skulle köra traktor eller fiska pärlor resten av livet, men när det här jobbet dök upp, då kunde jag bara inte låta bli.

Det är ju det här han vill, arbetargrabben från Luleå. Finns det möjligen ett mått av revansch i botten? Kjell Englund blir knäpp tyst en stund. Man kan se hur det snurrar i skallen och jag börjar undra om frågan var så dum att han kommer att kasta ut mig.

— Du vet mamma, som trodde att hon var tondöv, en gång kom hon och hälsade på i Framnäs, och rätt som det var klinkar hon fram en perfekt melodi på mitt piano. Vi hade inget piano hemma. Hon kunde inte spela piano, men hon gjorde det perfekt. Och hon trodde att hon var tondöv ... Kanske har du rätt. Kanske är det revansch. Jag har faktiskt aldrig tänkt på det så.

Det var som en slägga i skallen! Då förstod jag hur det kunde låta. Hur det skulle låta. Hade det inte hänt hade jag inte suttit här.  "

Ur föreställningen Julie. Foto: Malin Arnesson.

Ur föreställningen Julie. Foto: Malin Arnesson.

Jag lämnar chefen mer förvirrad än jag någonsin avsett och söker reda på orkesterchefen Marco Feklistoff som varit på NorrlandsOperan sedan 2003 och sett förvandlingen från "mest opera" till dagens "scenkonsthus — spelplats för nya uttryck".

— När Kjells företrädare Magnus Aspegren började fick han ett ganska enkelt mandat: "Fyll huset med verksamhet!", säger han.

Marco har sannolikt Norrlandsoperans mest välbesökta kontor. Under den halvannan timme vi pratar öppnas dörren ett otal gånger av att någon sticker in huvudet och med ett frågande ögonbryn undrar om det är okey att störa.

— Jag söker upp dig sedan, är Markos standardsvar medan han försöker bena upp alla verksamheter och hur de går i varandra.

Det är inte helt enkelt för mängden samarbeten, gästspel, residens, festivaler, klubbar och turnéer är massiv. Men ett par exempel kanske kan ge vägledning.

Sedan 2004 har man ett fruktbart samarbete med Cape Town Opera i Sydafrika. Ett samarbete som började med ett mejl.

— Deras vd, Michael Williams, skickade runt en allmän förfrågan till svenska operahus med en förfrågan om samarbete. Vi var modiga nog att svara och 2005 kom de första sångarna från Cape Town Opera hit för en liten turné i Västerbotten. De var tjugofem sångare som lät som femtio! De stora rösterna imponerade och sedan dess har man samarbetat om fyra fullstora operaföreställningar, bland annat den hyllade nyskrivna Poet & Prophetess. Men historien om samarbetet med Cape Town Opera illustrerar också ett annat.

Musik i Västerbotten som producerade den första körturnén är en del av NorrlandsOperan, och därför kan ett initiativ sömlöst glida över från inlandsturné till stor scenproduktion. Och på samma vis kan symfoniorkestern medverka i Jazzfestivalen, konstgalleriet Vita Kuben användas av dansensemblen och sångarna delta i MADE- festivalen. Alla olika delar av NorrlandsOperans organisation.

Ur föreställningen Julie. Foto: Malin Arnesson.

Ur föreställningen Julie. Foto: Malin Arnesson.

Så långt allt väl. Men jag funderar över NorrlansOperans dominerande ställning i Umeås kulturliv. Med så många verksamheter och så stora resurser finns det då inte en risk att man lägger beslag på alla ytor och alla initiativ i stan?

— Vi har ett stort ansvar och det är viktigt att våra dörrar är öppna. När vi öppnade dörrarna för klubbverksamhet hände det spännande saker; operan Rusalka ena dagen och svettig queer-klubb nästa ...

Och jag tänker på något Kjell Englund sa tidigare: "Det ska inte vara som ett samarbete mellan hönan och grisen där hönan bidrar med ägg och förväntar sig att grisen ska komma med bacon ..."

Samarbetet med Cape Town Opera har gjort oss bättre rent konstnärligt, men det har också berikat oss i det att vi har varit tvungna att skärskåda hur vi arbetar och kommunicerar.

Och krävande, kunde han ha tillagt. Förändringarna har inte skett utan gnissel och kritik. Många menar att Norrlandsoperan har offrat sin konstnärliga identitet på kuppen. Att den speciella spelstil och repertoar som präglade ensemblen på 90-talet har försvunnit i allt samarbete och cross over-verksamhet.

— Operakonsten har ju inte stått stilla sedan dess, men i Sverige har den stagnerat en smula. Det spännande och nyskapande hittar man snarare i Köpenhamn idag, men jag tror att ett operahus som det i Umeå skulle kunna ha förutsättningar att utveckla konsten, menar Per-Erik Öhrn.

I dag är det utan tvekan orkestern som är stommen i NorrlandsOperan. Förutom ett mycket stort eget konsertprogram fungerar de som operaorkester, samarbetar med gästartister, kammarverk, jazzfestivalen, dansföreställningar ...

De stora rösterna imponerade och sedan dess har man samarbetat om fyra fullstora operaföreställningar "

Örjan Andersson. Foto: Erik Berg.

Örjan Andersson. Foto: Erik Berg.

— Vi gör ju ett slags pionjärarbete, vi har inga hundraåriga traditioner vi måste ta hänsyn till. Varken i huset eller i staden. Och det finns en tillåtande attityd i Umeå. Man blandar unga rockband, knepig konst och stor opera. Och man kan ta med sin mamma på allt, säger Marco och vänder sig mot dörren där ännu ett huvud tittar in.

Och jag funderar på om det kanske kan vara så, att verksamheten och organisationen i någon mån är en spegel av staden och dess människor.

Om man kokar ner idén om cross over, open source, samarbete internationellt, lokalt och internt får man MADE-festivalen. En årligt återkommande festival för "Music, Art, Dance, Etcetera", där många av NorrlandOperans verksamheter deltar och samarbetar. Både lokalt och internationellt. Dansverksamheten har tagit täten i det rejset.

Vi gör ju ett slags pionjärarbete, vi har inga hundraåriga traditioner vi måste ta hänsyn till. Varken i huset eller i staden. Och det finns en tillåtande attityd i Umeå. Man blandar unga rockband, knepig konst och stor opera. "

— För dansare och koreografer är det inget främmande att göra så här. Det är snarare en tradition att bryta mark och se hur olika konstarter kan befrukta varandra.

Det är verksamhetsledaren för dans Annelie Gardell som tar position. Vi dricker kaffe och pratar om ditt och datt. Vi är gamla bekanta och kollegor från SVT. Då var Annelie skådespelare och programledare och ingången till det här jobbet kom via att hon gjorde introduktioner till föreställningarna under flera år.

— Åsa Söderberg, som var danskonsulent då, och Lars Tibell som var chef på operan lade grunden för det här. De hade helt enkelt bestämt sig för att det skulle vara dans på NorrlandsOperan.

Och konstigt vore det annars. Umeå är en säreget stor dansstad med en mycket levande och avancerad amatördansverksamhet, en oproportionerligt stor elevdel på yrkesutbildningarna, flera tongivande koreografer och en publik som lockar ensembler som Cullberg att förlägga sina premiärer till stan.

— Det finns nog många orsaker till att det är så men man kan inte bortse från de hängivna pedagogerna som driver fram kull efter kull av barn och ungdomar som dansar på fritiden. Några går vidare men många blir stommen i en kunnig och intresserad publik.

Femårsplanen. Foto: Mårten Nilsson.

Femårsplanen. Foto: Mårten Nilsson.

Vi bordet intill har Gunilla Heilborn och hennes dansare tagit paus i repetitionen av Femårsplanen. Gunilla Heilborn är en i raden av "artist in residence" på NorrlandsOperan som i dag räknas som en av Sveriges viktigaste och vitalaste dansscener.

Det är inte någon allt för vild tanke att tänka sig att permanentandet av dansverksamheten har fungerat som lokomotiv i NorrlandsOperans utveckling till ett brett och öppet scenkonsthus. Den moderna danskonsten har alltid varit internationell och gränsöverskridande både till form och arbetssätt.

Vi diskar våra koppar, Gunilla Heilborn och hennes gäng lommar in i sin repetitionssal för att fortsätta utforska Femårsplanen. I korridoren möter vi den unga blogg-musikalen. Igår kväll var det första kostymrepetition och allvaret börjar krypa på. Snart är det premiär och hur i hela världen ska man hinna allt.


AV: Bertil Björk

Menyn kan ej genereras för sidor av typen: "sv:article"
Umeå kulturhuvudstad
Umeå kommuns webbplats
Turistbyrå
Umeå universitet