"NorrlandsOperan — en ständig rörelse" (fortsättning)

1974 faller bomberna över Vietnam, Jan Guillou och Peter Bratt hamnar i finkan när de avslöjar IB-affären, oljekrisen leder till elransonering, en röd revolution utbryter i Portugal, Pinochet förbjuder all politisk opposition i Chile, städerskorna på Domnarvet går ut i vild strejk och kulturproppen skriver om vikten att "motverka kommersialismens skadliga verkningar". Sverige är rött och radikalt. Och Umeå tillhör de rödaste. 1974 är också året då tre sångare och en pianist tycker att en opera är precis vad Umeå behöver.

— Alltså, man måste ju tycka att de var modiga. Mer politiskt feltajmad kan man knappast bli, skrattar Kjell Oscarsson.

Vi träffas i Operahusets lunchservering där musiker, tekniker och andra från huset blandas med folk från gatan som också känner för att hugga in på kycklingryta och fiskpanetter.

— Jag kommer ihåg att vi på Ögonblicksteatern gjorde en revy på den tiden och vi drev hejdlöst och mycket elakt med finkulturdårarna.

De första åren levde den lilla kammaroperan ett modest liv i skuggan av kulturgiganter som studentteatern, folkmusikfesten på köpcentrat i Ålidhem och "Swinging Umeås" årliga höjdpunkt - Jazzfestivalen.

Men i början av 80-talet hann tiden ikapp operan. I högkonjunkturen formulerades en ny kulturpolitik i många europeiska städer. En politik och strategi som byggde på en nyvunnen insikt att kultursatsningar kan vara samhällsekonomiskt lönsamma. Att en satsad kulturkrona skulle ge fyra tillbaks i spinn-off var goda nyheter och för hårt kämpande kulturarbetare och tunga argument för försmådda och förfördelade kulturpolitiker.

Och man sneglade mot Tyskland där teorin om kulturkronan en gång föddes, och där man sett flera exempel på hur städer nyskapat sig med hjälp av kultursatsningar. Och eftersom operahus är lika viktigt för den mellanstora tyska staden som någonsin ett äventyrsbad för en svensk var det lätt att planka tanken på ett sådant.

I Sverige var det regionalekonomen Åke E Andersson som formulerade idéerna slagkraftigast. Han myntade begreppet K-samhället, där kommunikation, kunskap, kreativitet och konst är motorerna i utveckling, tillväxt och välstånd i det "post-industriella samhället".

I Umeå var Åke E Andersson någon man lyssnade på och i en rad politiska beslut banades vägen för Umeå som kulturstad. Det skulle visserligen ta ända fram till 2002 innan dagens fullskaliga operahus kunde invigas men redan 1984 övertog Norrlandsoperan den gamla brandstationen och fick en fast hemmascen, året därpå flyttade Stadsbiblioteket in i sitt nybyggda hus mitt i centrum och 1986 invigdes Folkets Hus med flera scener på tomten intill.

Åren som följde växte NorrlandsOperan snabbt. Såväl kvantitativt som kvalitativt. Orkestern — som tidigare främst bestått av Regionmusikens blåsare och inhyrda studenter från Musikhögskolan i Stockholm — växte till en sinfonietta och så småningom en fullstor orkester.

En mobil scen skapades som gjorde att man kunde spela fullskalig opera i idrottshallar runt om i Västerbotten. Operan beställde nyskrivet och hyllades för sin spelstil i internationella sammanhang.

Jag ringer upp Per-Erik Öhrn. Han var chef under några gyllene år i slutet av 80- och början av 90-talet.

— Jag kom till operan första gången som sångare redan 1975, året efter bildandet. Och jag var chef 77—78, inte ens trettio fyllda.

När han pratar om den tiden är det med ambivalenta känslor. Ja, det var spännande att bryta ny mark. Men nej, det var inte kul att läsa recensioner i Västerbottens Kuriren att det enda av värde var när orkestern stämde i pausen.

— Överlag kände vi oss nog ganska missförstådda och oönskade. Men en som redan från början stod upp för oss var Sara Lidman. Hon drog paralleller till Vietnam och konst från lastbilsflak och menade att det fanns ett absolut värde i kultur.

— Mitt motto var alltid: folklighet och avantgarde! Inte akademiskt och förutsägbart. Det är ju faktiskt en stor fördel att inte släpa på någon hundraårig tradition. Vi kunde själva definiera vad opera är och vad vi ville spela. Det fanns inga förutfattade meningar och därför kunde vi spela sextonhundratal, artonhundratal, nyskrivet... Publiken kom för att se NorrlandsOperan.

Och operan kom till publiken.

— Som när vi satte upp den mobila scenen en vecka i Vilhelmina och höll konserter, spelade fullstora föreställningar för fulla hus och samarbetade med lokala körer - då kändes det som en kulturpolitisk manifestation.

Salongen på den gamla brandstationen i Umeå var begränsad och trycket på biljetter var alltid stort.

— Det var nog vår första riktiga storhetstid. Vi satte en spelstil som inte bara handlade om musiker och sångare utan inbegrep all runt om också — tekniken, produktionen ... Och även de som lämnade oss var en del av huset och återkom med jämna mellanrum, säger Kjell innan han reser sig för att hämta kaffe på maten.

Är det svårt att få tag på biljetter blir de också attraktivare. Men operan jobbade också med att ta in många amatörer som statister och i kören. Att få se grannen i en proffsuppsättning av Spelman på taket kan vara en kvalité i sig. Carmen i en sporthall i Holmsund har en helt egen charm. Speciellt om man som publik har kombinerat det med en kurs i mask eller dekor.