Portalen för Umeå - kommun, universitet och näringsliv

Startsida
Besökare
Staden och bredbandet

Staden och bredbandet

— en historia om hur Umeå blev snabbast i världen. Nästan.

2012 publicerar Akamai sin respekterade State of The Internet Report. Den prestigefyllda rankingen över världens 100 snabbast uppkopplade städer toppas av sex sydkoreanska städer och sju japanska. Sedan kommer Umeå på plats 15. Nästa västerländska stad finns på plats 50.

Så har det sett ut i Akamais rapport i flera år: Umeå har världens bästa bredband utanför några städer i Japan och Sydkorea.

Men hur kan det komma sig att en stad just söder om polcirkeln piskar alla europeiska och amerikanska stadsnät med råge? År efter år?

För att få veta det måste vi ta oss nästan 20 år bakåt i tiden, till en tid före smarta mobiler, Facebook och YouTube.

Och möta en liten grupp personer som på var sitt håll - och genom slumpens och tillfällighetens nyckfulla vägval - lade grunden. Utan att veta om det.

"Umeå som stad var oerhört tidigt ute


med saker vi idag tar för självklara.


Omvärlden, speciellt kollegor i Kalifornien


var imponerade och undrade ofta på


forumen vad Umeå egentligen var för ställe,


där uppe vid polcirkeln."

1994, för många av oss känns det som igår. I USA grävde fotbollslandslaget guld och efter sena nattmatcher gick vi på dagarna omkring lyckligt sömniga och nynnade Spirella Girls “Brolin, Brolin" i den ovanligt varma sommaren.

1994 var även året då konståkerskan Tonya Hardings ex-man klubbade sönder benen på rivalen Nancy Kerrigan, Foppa lurade målvakten Corey Hirsch upp på läktaren i straffläggningen i OS-finalen i Lillehammer, Silvio Berlusconi blev Italiens premiärminister och Lennart Holmlund blev kommunalråd i Umeå.

Det var också året då Peter Renkel fick en idé, sökte upp en gammal klasskompis från Lycksele och skapade embryot till ett av världens första och snabbaste fibernät.

Det skulle visa sig att just Umeå var i en unik position att bli en drivande del av den revolution vi idag kallar internet. Fast det hade ingen någon aning om då.

Les Horribles Cernettes

Internets första bild, 1992

Ur ett historiskt perspektiv har 1994 just hänt, så nyligen att årtalet knappt kvalificerar sig som historia. I internets perspektiv är det oändligt länge sedan, just efter ursmällen The Big Bang.

Men för dig som inte minns 1994 - det som startade då i Umeå har ändå format ditt liv, mer än du tror. För under dessa år skapades grunden för det som skulle bli vår tids mest omvälvande tekniska förändring - internet.

I augusti 1991 visade forskaren Tim Berners-Lee vid partikelanläggningen Cern upp världens första hemsida... med bild. Tim, tillsammans med den unge kollegan Robert Cailliau, kallar protokollet för World Wide Web, WWW, en teknik för att skicka webbsidor från en server till en klient. Dessutom med länkar till andra webbsidor. Alltså den teknik vi än idag använder för att kolla status på Facebook, kolla in Umea.se eller läsa nyheterna på VK.se.

Tim publicerade all information om WWW fritt tillgängligt på internets diskussionsforum och de få lyckliga som hade tillgång till både dator, internetuppkoppling och kunskaper i programmering kunde nu göra webbsidor.

Men det var ack så få. Oftast fanns de på universiteten i USA och Norden.

En av dem som inspirerades av Berners-Lee var studenten Marc Andreessen på University of Illinois som 1993 skapade Mosaic, världens första webbläsare. Året därpå hoppade han av och lanserade Netscape, som var helt gratis att tanka hem.

Peter Renkel

Peter Renkel

En annan var Per Hedborg från Linköping som med hjälp av Andreessens banbrytande mjukvara publicerade Sveriges första hemsida. Året var 1993 och vid den tiden fanns det cirka 60 hemsidor i hela världen och det tog en lunchtimme att surfa varvet runt på webben.

Bara några år senare skulle webben vara oöverskådlig, oavsett hur länge lunchen varade.

I samma veva, fast på denna sidan Atlanten, fick Peter Renkel en idé. Han var vd för tryckeriet NRA som bland annat printar ut byggritningar, CAD-filer och liknande till byggbranschen. Dessa digitala filer producerades på dator, sparades på floppydiskett och budades med bil till NRA.

— Jag tyckte det var lite omständligt, berättar Peter. Varför inte bara skicka alla ritningar digitalt, via snabba uppkopplingar, till oss?

Så föddes affärsidén. Byggföretagen, arkitekterna och reklambyråerna gillade idén. Men filerna var stora och för de flesta fanns bara långsamma telefonmodem på 28,8 eller 33,6 kb/s (kilobit/sekund) och som såldes av Algonet, då Sveriges enda internetleverantör för privatpersoner.

— Just då byggde Volvo ut fabriken på Böle och köpte de tio första kundtjänsterna av oss. Jag köpte 256 kb/s av Telia, som tyckte att den uppkopplingen skulle räcka i tid och evighet...

Peter insåg att det krävdes fiberuppkopplingar för att affärsidén skulle kunna växa. Men fiber var dyrt och NRA hade inte de finansiella musklerna. Så Peter knackade på hos sin gamla kompis från skoltiden i Lycksele, Anders Hjalmarsson, som då var IT-chef på Umeå Energi. Peter förklarade sin idé och bad Umeå Energi bygga ett fibernät.

"Jag fattade ingenting. Kunde det vara så svårt? Inte för att jag riktigt fattade vad webben och allt var för något... men hur svårt kunde det vara!?"

CAD center

CAD center, 1996

— De tyckte det var en lysande idé med ett fibernät. Varför vet jag inte, jag ville ju bara bygga ut min business som då inte hade något med webben att göra. Men det var ju kaxigt av dem att våga satsa.

Anders Hjalmarsson sålde in idén till VD och styrelsen - och så föddes embryot till det som blev Sveriges och världens första fiberbaserade stadsnät; utan affärsplan, utan ekonomisk kalkyl, utan långsiktig planering - men med stor entusiasm och en gnutta tur.

Björn Dahlberg — då administrativ chef på Umeå Energi, idag vd för HSB — erkänner att han var lite “lost in translation" när pratet om fiber och internet och webben började snurra runt på kontoret.

— Jag visste inte vad det var, hade faktiskt ingen aning. Men när de förklarade att det var som att bygga motorvägar, och att det säkert skulle bli mycket trafik bara de blev snabba och bra - så tyckte jag det lät spännande.

Det knorrades lite i styrelsen när Björn äskade pengar, men mest för att blivande UmeNet då var en sån liten del av företaget och att det mest handlade om felräkningspengar.

Snart spred sig ryktet om planerna på ett rasande snabbt nät och vips började fler intresserade höra av sig. Bostadsföretagen Bostaden och Riksbyggen knackade också på, Umeå universitet likaså (de hade förvisso egen fiber men dåliga linor till studenterna och resten av Umeå kommun).

Däremot var det svårt att få tag på fiber. Björn och andra involverade tillbringade en hel semester med att jaga fiber runt om i Europa. Till slut, i det forna Jugoslavien, fann de stora rullar med fiber som gav Umeå stadsnät möjlighet att komma igång.

I april 1995 invigdes stadsnätet, världens första. Det fanns en enda kund i starten, Peter Renkels NRA. I augusti samma år togs beslut om nästa utbyggnad.

— Vi tog snabba beslut, ofta informellt, säger Anders Hjalmarsson.

1995 var också året då Algonet lade ned sin försäljning av telefonmodem för att de inte klarade anstormningen.

Magnus Westin, då teknikchef på Umeå Energi, engagerade sig direkt i projektet.

— Vi hade tre duktiga och innovativa elinstallatörer som på egen hand lärde sig allt om fiberns hemligheter; de gick på kurser och köpte specialverktyg. Det var Mikael Gunnarsson, Ulf Nilssson och Ove Rehn. De blev snabbt omistliga för fiberutbyggnaden. Deras vilja och engagemang la grunden för den snabba utbyggnaden av Umenet under slutet av 90-talet.

Umeå Energi hade i mitten av 90-talet under många år byggt fjärrvärme. De hade valt en speciell metod: fjärrvärmen las i en betongkulvert. I den kulverten kan personal krypa under jorden genom hela Umeå. Dessutom la de ned plaströr för att i framtiden kunna dra ledningar för att fjärravläsa elmätarna.

VK 1995

Klipp från Västerbottens Kuriren, 1995

"När Spray presenterade sin portalsida


med orden: Här börjar internet, så gjorde


vi direkt en som på svart bakgrund


förkunnade att: Här slutar internet."

— Det visade sig vara helt avgörande att vi kunde dra fibern i kulvertarna och genom plaströren. Det halverade kostnaden för utbyggnaden. Vi hade nog aldrig haft ett så omfattande stadsnät som vi har utan detta, säger Magnus Westin.

I andra städer såg det vid denna tid annorlunda ut. Vissa hade inte dragit fjärrvärme, andra valt en annan teknik för fjärrvärmerören, men de flesta kommunala energibolag var helt enkelt inte intresserade av stadsnät med fiber. Än mindre av internet.

— Vi är framåt i Umeå. Vi är en ung universitetsstad och det sitter sällan fast. Andra städer såg bara det jobbiga och svåra. Vi såg bara möjligheterna. Jag menar, hur svårt kan det vara att bygga ett stadsnät?! Ungefär så tänkte vi, säger Magnus.

I världen utanför Umeå började det nu hända saker. Egentligen handlade det vid den tiden främst om USA, Sverige, Norge, Danmark och Finland. Resten av världen  struntade i TCP/IP som styr distributionen av allt från hemsidor till e-post och som varit avgörande för den utveckling som har skett med internet. Istället satt de i klorna på statliga telekomföretag som skapade egna kommunikationsprotokoll för att upprätthålla sina monopol och sina inkomster (franska MiniTel, anyone?!).

Sverige och de andra nordiska länderna anammade tidigt TCP/IP och lade så grunden för det vi har kallat — och fortfarande kallar — "det svenska IT-undret".

Allt startade med att Marc Andreessens Netscape börsnoterades, aktien steg på en dag från 12 dollar till 48... och webbläsaren var fortfarande gratis och Netscape tjänade inte en krona, men hela händelsen förebådade en ny sorts ekonomi; en internetekonomi som inte löd vanliga ekonomiska lagar, som skulle få lågkonjunkturer att försvinna - och som så småningom skulle leda till IT-bubblor och annat omvälvande. Så även i Umeå. Men som också satte igång en kreativ explosion som är levande än idag.

"Vi ville forma en virtuell stad, med virtuella affärer som folk skulle surfa in på och shoppa."

Daydream

Daydream

1995 föddes IT-Center och IT-Street. Det var än en gång Peter Renkel som såg möjligheter. Nu när företagen var uppkopplade med fiber ville de ha hemsidor och en webserver att lägga dem på. IT-Center under vd Anders Lindberg växte snabbt. Företaget bröt helt ny mark och de anställda fick lära sig allt eftersom och skaffade sig samtidigt en kompetens som andra företag snart skulle skrika efter.

Via sin hemsida startade företaget IT-Street -  Europas första försök till e-handel.

— Vi ville forma en virtuell stad, med virtuella affärer som folk skulle surfa in på och shoppa, berättar Anna Olofsson, då projektledare för IT-Street hos reklambyrån Ordpolen. Idag är hon marknadschef på Näringslivsservice på Umeå kommun och minns projektet väl.

—Vi tyckte det var spännande. Vi förstod ju aldrig att vi var först.

IT-Center hade å sin sida problem med att sälja in den idag självklara idén.

— När vi träffade butiksägare som inte visste vad en hemsida var var det svårt att få dem att satsa på en virtuell affär som inte fanns i verkligheten, säger Peter Renkel.

"Året var 1993 och vid den tiden fanns det cirka 60 hemsidor i hela världen och det tog en lunchtimme att surfa varvet runt på webben."

I en annan del av Umeå gick blåslamporna vintern 1995 heta under ett litet plåttält. UmeNet försökte få tjälen ur den norrländska jorden för att dra fiber till Varmbadhuset nere vid Umeälven. Där huserade jag med ett gäng frilansare. Men också spelföretaget Daydream, då Umeås - och Sveriges - mest omskrivna IT-bolag.

Innan vi fick grävarna att tända blåslamporna i kylan hade hela huset delat på en ISDN-uppkoppling från Telia. Det var segt och trängseln runt hyllan där den uppkopplade datorn stod var stor och de korta glimtarna vi fick av världen utanför Sverige och Europa lockade något alldeles.

Daydream behövde snabb uppkoppling för att de ville jobba internationellt. Vi andra ville ha fiber för att inte missa revolutionen. För Wireds chefredaktör Chris Anderson skrev i varje nummer övertygande om hur internet skulle förändra världen, hur den skulle bli en global by där allt skulle ske i realtid och avstånd inte betydde något och där nya idéer skulle flyta fritt, yttrandefriheten vara total, ingenting skulle kosta något och nya omvälvande företag skulle se dagens ljus. Undervisning, fattigdom, demokrati - allt skulle förändras i grunden och bli bättre, sa Anderson självsäkert. Och skulle nu världen förändras, då skulle vi minsann vara med. Vi skulle vara med på resan.

It-center

It-center.se, 1995

Så kom dagen när fibern kopplades in och vi slog på våra datorer... det måste ha varit som när hemmen en gång fick glödlampor och fotogenlamporna kunde städas undan på kallvinden: skuggorna försvann, allt blev så mycket klarare - och oändligt mycket roligare.

I Varmbadhuset följde nu några år som var omtumlande innovativa. Allt var möjligt, allt testades. Många jobbade så hårt att de glömde gå hem och sova. Någon kastade ut en förflugen idé om, låt säga, film på nätet. Direkt satte någon annan igång att springa runt med en digital filmkamera och testade att publicera filmen. Tecknad film online - varför inte. Vi publicerade fem tecknade filmer under året som kom. Panoramavyer där folk kunde scrolla runt i 360° på sin dator - självfallet, kör!

När Spray presenterade sin portalsida med orden: Här börjar internet, så gjorde vi direkt en som på svart bakgrund förkunnade att: Här slutar internet. Någon på Umeå universitet gjorde en sida som hävdade att Umeå kårhus låg exakt mitt på internet. Ett gäng kemistudenter på universitetet gjorde en hemsida som blev Umeås första virala succé på nätet: APK-listan, där APK stod för alkohol per krona; alltså vilken ädel dryck gav mest bang för pengarna. Glykol vann alltid, starkvinet Mavrodaphne blev oftast tvåa. En annan gjorde om sin fotoaffär vid E4 till e-handelsbutik; den utvecklades så småningom till Nordens största i sitt slag under namnet Cyberphoto.

Och mitt i allt detta - det vi tyckte var mest fascinerade är att vi fick betalt. Företag rädda att halka efter betalade glatt för våra projekt (som utan undantag börjat som en blandning av lek och experiment).

"Men jag undrade hur det kom sig att Bredbandsbolaget snott min affärsidé."

Umeå kommun

Umeå kommuns hemsida, 1999

Peter Lundholm jobbade i Varmbadhuset. Innan hade han varit med att starta Umeå Data & Design, som bland annat gjorde interaktiva CD till Bonniers. Dessutom byggde de hemsidor, startade en förlaga till Blocket som hette Webstation, med köp och sälj och lunchtips, vinförslag och diskussionsforum.

— Umeå som stad var oerhört tidigt ute med saker vi idag tar för självklara. Omvärlden, speciellt kollegor i Kalifornien var imponerade och undrade ofta på forumen vad Umeå egentligen var för ställe, där uppe vid polcirkeln.

— Problemet var att vi var för tidiga. Vi hann ledsna på tecknad film innan det slog igenom. Filmkanal på nätet likaså. Vi var dåliga att kommersialisera våra digitala kunskaper. Det blev andra som gjorde det, säger Peter, som idag jobbar på Designhögskolan och har sparat Netscape 1.0.

Janne Söderholm var sjöingenjören som klev iland och blev allt-i-allo projektledare hos Riksbyggen. 1997, ungefär samtidigt som IKEA.com lanserades med tre produkter på nätet, knackade representanter för fem bostadsrättsföreningar på Jannes dörr. De ville prata internet och bredband, de ville ha fast uppkoppling via fiber indraget till alla hushåll.

— Jag fattade ingenting av vad de pratade om. Internet? Fibernät? säger Janne.

Men från åren i maskinrum på världens oceaner var han van att fixa saker när de dök upp. På något sätt. Själv använde han ett fickminne där han pratade in viktiga saker och gav den sedan till sin sekreterare... som skrev ut allt på papper. Fickminnet följde med i många år.

Janne satte sig i bilen och sökte upp en viss Christer Holgersson, då nätverkstekniker på universitetets datorcentral Umdac (som numera heter ITS). Christer ritade upp hur ett nätverk kunde dras i en bostadsrättsförening.

— Men det ser ju ut som ett elnät, säger Janne.

— Javisst. Det är som samma sak, säger Christer.

Och så blev det så att Janne skötte upphandlingen för de fem BRF:erna. Hösten 1998 hade alla deras hushåll 10 Mb/s uppkoppling. (En megabit, Mb, är tusen gånger mer/snabbare än en kilobit, kb.)

— Men de kom ju inte utanför huset, det fanns ingen fiber som kunde ta dem vidare ut i världen. Och det ville de kunna, så snart som det bara var möjligt.

Janne upptäckte snabbt att det inte fanns någon internetleverantör, ISP, som kunde fixa detta för privatpersoner och hushåll. Telia ville inte. Telenor kunde inte.

— Jag fattade ingenting. Kunde det vara så svårt? Inte för att jag riktigt fattade vad webben och allt var för något... men hur svårt kunde det vara!?

"Problemet var att vi var för tidiga. Vi hann ledsna på tecknad film innan det slog igenom. Filmkanal på nätet likaså. Vi var dåliga att kommersialisera våra digitala kunskaper."

Jannes första anhalt blev UmeNet. Han bad dem dra fiber till Riksbyggens bostadsrättsföreningar. Janne förhandlade med Björn Dahlberg och det slutade med att Riksbyggen fick garantera 4 000 hushåll. Men allt drog ut på tiden.

— Jag sökte upp Björn, satte mig på hans kontor och sa: Jag rör mig inte ur fläcken förrän jag har ett underskrivet avtal!

Janne fick sitt avtal och föreningarna fick nätverk i husen och fiber via UmeNet. Då kom nästa stora problem: hur skulle de ta sig ut i världen, till the world wide web? Som det var kunde de bara skicka saker inom UmeNets stadsnät och universitetet.

— Jag ville absolut inte bli internetleverantör, ISP. Jag visste knappt vad ISP betydde. Men jag hade ju baxat allt framåt för att ingen annan gjorde det.

Umdac satt som en spindel i Sveriges universitetsdatanät, Sunet, och de hade nu startat Norrnod, en neutral accesspunkt för företag och organisationer i Umeå som ville nå ut i världen. Janne fick köpa 1 Mb/s uppkoppling för 25 000 kronor i månaden. Han gick till sin chef och berättade att Riksbyggen nu var en ISP.

— Chefen fattade inte vad jag pratade om, så jag fick hålla en heldagskurs för att få med alla.

Umeå universitet

umu.se, 1997

Efter två år hade Janne anslutit 8 000 hushåll mot kontrakterade 4.000. Den snabba utvecklingen gjorde att Riksbyggen skapade Bonet som en egen avdelning. Alla var glada...

— I slutet av 1999 stormade vår högste IT-chef från Stockholm in på kontoret och var galet arg. Han hävdade att det var de, centralt, som kunde det här - inte några norrlänningar!

Kompromissen blev att Bonet blev en avdelning under IT-chefen på huvudkontoret i Stockholm.

— Det funkade inte. Där fanns det alldeles för många klantskallar.

Samma år, 1999, hade Janne träffat ett brittiskt investmentföretag på ett seminarium. Han berättade om Bonet och sa att han ville köpa loss det.

— Jag och britterna köpte Bonet tillsammans och döpte det till Bostream, Sveriges första ISP för fiber.

På vägen hem hörde Janne på nyheterna att det startats ett företag som hette Bredbandsbolaget som leddes av nån Jonas Birgersson och som skulle ansluta 50 miljoner hushåll via fiber inom fem år. Janne hade aldrig hört talas om mannen.

— Men jag undrade hur det kom sig att Bredbandsbolaget snott min affärsidé.

Medan världen såg Sergej Brin och Larry Page starta Google, Boo.com gå i konkurs och StajlPlejs byta namn till Lunarstorm - byggde UmeNet fiber för glatta livet. År 2000 hade de fiber till alla stadsdelar och umeborna började så smått bli bortskämda med snabba uppkopplingar; minnena från de opålitliga, skränande telefonmodemen hade börjt blekna.
Uppe i förvaltningsbyggnaden på Umeå universitet satt en man som för länge sedan glömt hur ett modem lät och som noga följde vad som hände inom UmeNet, Bonet, IT-Center och andra spännande nätprojekt. Han gjorde det lite från sidan.

Han hette Hans Wallberg och var en grå eminens med ett globalt nätverk inom internetvärlden; han satt med i inflytelserika organisationer och hade reell makt. Internet styrdes av en mängd olika, självständiga organisationer. Hans Wallberg hade kopplingar till dem alla.

"I slutet av 1999 stormade vår högste IT-chef från Stockholm in på kontoret och var galet arg. Han hävdade att det var de, centralt, som kunde det här - inte några norrlänningar!"

Anders Hjalmarsson

Anders Hjalmarsson

När Sverige som första land i världen kopplade upp sig över Atlanten mot USA:s internet via Sunet, var han djupt involverad.

Och han har alltid propagerat för två saker: bygg fiber och bygg ett öppet, konkurrensneutralt nät som släpper in andra aktörer. Precis som Umeå gjorde.

— Jag har alltid drivits av att nätet är viktigare än datorerna. Ju fler vi kan koppla ihop, desto fler spännande saker händer det. Och desto viktigare blir nätet, säger Hans som nöjt konstaterar att Umeå universitet än idag har mest trafik på Sunet.

Redan 1996 startade han via Umdac Norrnod, en knutpunkt som var och är öppen för alla som vill bygga nät och sälja access till internet och världen. Utan Norrnod hade Umeås stadsnät knappast blivit vad det är idag. Men att han själv skulle vara avgörande för stadsnätets utveckling slår han ifrån sig.

— Umeå var och är speciellt. Andra städer hade ju också universitet, men de väntade på att nån annan skulle fixa allt. Jag tror att vi häruppe är vana att ta tag i det själva. Annars blir det inte gjort. Och klarar man inte allt själv - så tar man hjälp av kompisar.

— Men det är klart, Renkel och Söderholm och gänget visste inte alltid vad de gjorde. Jag försökte hjälpa till och se till att det inte blev fel.

Runt millenieskiftet spred sig snabba uppkopplingar till allt fler hushåll och företag - och då hände det oväntade saker. Skivbolaget NONS — som hade Isolation Years, Perishers, Ray Wonder, Komeda och många andra i sitt stall - upptäckte att japaner gillar deras musik. Istället för att posta demo-tejper till japanska skivbolag och bita på naglarna för att de skulle komma fram, skickade NONS helt enkelt musik via mejl och FTP.

Andra umeåband som inte hade skivkontrakt började också skicka sin musik till skivbolag runt världen. Linda Bergqvist publicerade sina drömska målningar på internet under namnet Furiae och lät besökare betygssätta dem. Och köpa dem. Hennes hemsida bågnade under besöksanstormningen.

Det verkade som om Anders Hjalmarsson och de andra eldsjälarna började få rätt: Bygger man motorvägar tillräckligt bra och snabba - då börjar medborgarna använda dem.

Men det var fler som hade ögonen på Umeås internet-scen. En dag år 2000 hade hockeyhjälten Ulf Lill-Pröjsarn Nilsson från Bredbandsbolaget bokat möte med Anders Hjalmarsson. Lill-Pröjsarn hade en enda fråga:

— Vi vill köpa ett IT-företag här i Umeå, har du något förslag?

— Du kan ju prova med IT-Center, säger Anders.

Inom kort var affären klar. Bredbandsbolaget visste precis vad de gjorde: de var ute efter kompetens för sin planerade expansion. De IT-tekniker som varit med på hela resan hos IT-Center kunde mer om nätutveckling än de flesta andra i landet. Och en del av dem finns kvar inom Bredbandsbolaget än idag.

En tidig höstdag 2002 kom Magnus Westin till mitt kontor i Varmbadhuset. Wikipedia hade nyligen grundats och verkade lovande och vi som jobbade med internet var fortfarande förbluffade över hur Johan Staël von Holsteins företag Icon MediaLab — som nyligen hade värderats till 4,6 miljarder - efter Expressens avslöjande bara sjönk ihop som ett hopplöst luftslott.

Byggbarack

Byggbaracken på hjul

"Umeå var och är speciellt. Andra städer hade ju också universitet, men de väntade på att nån annan skulle fixa allt. Jag tror att vi häruppe är vana att ta tag i det själva. Annars blir det inte gjort. Och klarar man inte allt själv - så tar man hjälp av kompisar."

Magnus gick rakt på sak:

— Vill du och Jörgen ta hand om en direktsändning från Gammlia?

— Vad?

— Umeå IK:s damer spelar gruppspel i UEFA Womens Cup. SVT direktsänder och vi tänkte tappa deras TV-signal och sända ut matchen i Västerbotten.

Varken jag eller Jörgen Isaksson, programutvecklare med viss insikt i direktsändningens svartkonst, hade gjort något sådant tidigare.

— När ska det ske? undrade jag.

— Om tre veckor, svarade Magnus.

— Finns det fiber framdragen? frågade Jörgen.

— Det fixar vi.

— Har ni klart med TV-rättigheter?

— Det löser sig.

— Har någon annan testat detta?

— Tvivlar jag på.

— Tja, det kan ju vara skoj att testa, svarade vi.

Nu följde några hektiska veckor. Snabbt insåg vi att det bara fanns en enda typ av server på marknaden som möjligen skulle klara detta. Det gällde att hitta en att hyra. SVT:s direktsändning gick via en OB-buss där alla kamerornas signaler redigerades i realtid för att sedan sändas till svenska hem via länk. Formatet var SDTV och åt massor med bandbredd. Vi planerade att ta sändningen och göra om den till ett digitalt format som vi sedan skulle sända via internet. I realtid.

Men hur gjorde man om TV-signalerna? Lösningen fanns hos ett nystartat tyskt teknikföretag som med glada utrop skickade en prototyp till oss.

Men att direktsända fotboll där alla grässtrån skulle ritas om i realtid på låg bandbredd, där bollen förflyttar sig snabbt och spelar vimlarna över hela planen... det luktade myrornas krig på umebornas datorskärmar.

Så var matchdagen kommen. En fiber med 1 Gb-kapacitet var framdragen till en byggbarack på hjul. Det trånga utrymmet var fullständigt belamrat med switchar, routrar, fiberkonverterare, tre datorer, en server, vår tyska bildkonverterare och ett ormbo av sladdar.

"Stadsnätet är den viktigaste infrastruktur Umeå byggt - och ingen ansvarig politiker har haft en susning."

Mats Berggren

Mats Berggren

Nedräkningen började, vi såg SVT:s sändning på en monitor som OB-gänget ställt fram åt oss. Och så blev det bara svart. Våra skärmar visade ingenting. Nada. Jörgen skötte om att ta emot och konvertera bilderna till servern. Jag kollade så att de kom ut. Umeå Energis hemsida hade basunerat ut evenemanget i flera dagar. Bakom oss stod UmeNets vd Mats Berggren och Magnus Westin.

På monitorn såg vi hur Umeå IK och de tjeckiska motståndarna samlades för en sista peppning. Fortfarande ingen strömmande bild till internet. Domaren la upp bollen, Malin Moström stretchade lite lätt, Hanna Ljunberg hoppade upp och ned för att hålla igång, Frida Östberg peppade lagkamraterna. Domaren stoppade pipan i munnen - och vi fick plötslig bilden åter. Det funkade. Några sekunder innan sändningen började.

Matchen åkte iväg i fiberledningarna ut i Umeå och Västerbotten. Spänningen och kallsvetten mattades av och resten av matchen löpte friktionsfritt. När jag idag frågar Mats Berggren var i all världen de fick idén ifrån, svarar han:

— Ingen hade gjort det förut. Ingen vi kände till hade försökt direktsända en stor fotbollsmatch. Vi ville testa och se om det var möjligt. Och tro mig, vi som stadsnät har haft enorm nytta av direktsändningen. Vi har visat för alla andra i Sverige och ute i Europa att det går. Och vi har fått mycket cred för det vi gjorde.

— Och så var det ju kul!

2004 var Umeå landets hetaste plats för dem som gillade nätverk och hade affärsidéer för internet. Här fanns entreprenörer, kompetenta tekniker och en uppsjö av unga kreativa människor som testade gränserna för det nya mediet. Det som hände i Umeå under dessa år hade stor påverkan på internets utbredning i Sverige. Och det som var först i Umeå var ofta först i Sverige - och alltid först i Europa.

"Vi tyckte det var spännande. Vi förstod ju aldrig att vi var först."

Och det fortsatte grävas. Ibland verkade det som att hela centrala staden grävdes upp var sjätte månad. På ett speciellt ställe, just där Västra Kyrkogatan börjar vid Varmbadhuset vid älven, grävdes det upp ett hål som sedan fylldes igen, asfalterades - och grävdes upp igen. Detta hål grävdes upp och fylldes igen konstant under två års tid. Med stor förundran följde vi dagligen utvecklingen.

Det visade sig vara de stora nationella och internationella nätverksföretagen som fått upp ögonen för Umeå och drog hit egen fiber för att komma åt Umeås stora internetmarknad, på jakt efter både företag och privatkunder. Och just detta ställe vid älven var platsen där alla fiberkablar från Stockholm dök upp efter att ha dragits på havets och älvens botten.

Då slog Bredbandsbolaget till igen och köpte Janne Söderholms skapelse Bostream. Ironin var svår att undvika: företaget som Janne ansåg ha snott hans affärsidé - köpte Bostream. Vid det här laget hade Janne & Co 104 000 kunder. Men också en stor grupp tekniker med den spetskompetens som Bredbandsbolaget suktade efter. Efter köpet samlade Bredbandsbolaget sin teknikutveckling och support i Umeå.

Janne Söderholm gick vidare och startade Riksnet som än idag har sin bas i Umeå.

YouTube 2005

YouTube vid lanseringen 2005

Detta år lanserades MySpace och Umeås ångande musikliv fick ytterligare en digital scen. Ett år senare skulle Youtube se internets ljus med filmen “Meet me at the zoo" och båda arenorna blev snabbt det unga Umeås tummelpats. De kunde sina datorer, de redigerade, spelade in, mixade - de var vana med obegränsat bredband - och laddade i imponerande takt upp filmer, låtar och allt annat som gick att gestalta och visa upp på nätet. Bara därför att det gick och för att de vill visa världen vad de sysslade med.

Redan 2006 startade film- och musikkollektivet Random Bastards sin YouTube-kanal, som allt sedan dess lockat hundratusentals besökare och som blivit deras viktigaste scen. För dem är bredband inget de går och funderar på. Det som för oss för inte så länge sedan var en uppenbarelse är för Eric och hans generation ungefär som att det kommer vatten om man vrider på kranen - det bara finns.

— Vi tar det för givet. De gånger vi tänker på bredband överhuvudtaget är när det går långsamt, som när vi laddar upp kanske tre, fyra filmer till våra kanaler på YouTube och Vimeo - då kan man bli galen, säger Eric Hörstedt, centralperson i den vildvuxet kreativa gruppen Random Bastards, som är en skön blandning av produktionsbolag med film, skivbolag, kläddesign och artister i Umeå.

Eric vill fokusera på det kreativa, det roliga, resten ska bara fungera.

— Internet är som vilken infrastruktur som helst, som en väg. Jag förväntar mig att vägen jag kör på funkar och inte bara slutar mitt i alltihop.

"I siffror har drygt 400 miljoner kronor gett medborgarna mer än 10 000 kilometer framtidssäkrat bredband."

Umenet

Mats Westin och Lena Ahlgren, Umenet

Det som 1996 var årets julklapp - internet via telefonmodem - är nu en självklarhet via ett hål i väggen eller trådlöst i luften; och ljudlöst till skillnad från modemens oroliga sprakanden. Och internets utveckling bara fortsätter. Webben som tog en lunch att runda 1993, är nu allt från bankbetalningar och tv-tittande till uppslagsbok och socialt nätverk, från partnerbyte och bedrägerier till piratnedladdningar och Spotify.

2012 är över 94% av alla svenskar uppkopplade, över två miljarder människor globalt. Enligt Sifo träffas uppemot 30% av alla svenska par via internet.

Det som ett gäng eldsjälar la grunden för i mitten av 90-talet har idag utvecklats till en oundgänglig självklarhet i våra liv.

— I Umeå har vi alltid sett vårt stadsnät som en samhälleligt ägd infrastruktur. Som dessutom är öppen för andra aktörer. Andra städer gick åt ett annat håll. Jämförbara kommuner som Uppsala och Göteborg sålde ut sina nät. Så idag fanns det ingen annan kommun som har ett så utbyggt stadsnät som Umeå, säger Mats Berggren, vd UmeNet.

I siffror har drygt 400 miljoner kronor gett medborgarna mer än 10 000 kilometer framtidssäkrat bredband. Omsättningen har gått från drygt fyra miljoner år 2000 till 50 miljoner idag och stadsnätet når 2012 över 90% av alla umebor.

— De som söker bostad hos HSB idag kräver bredband. Och umeborna nöjer sig inte med 10 MB, de vill ha 100 MB, säger Björn Dahlberg, VD HSB.

Så det som en gång började med ett informellt möte på Anders Hjalmarssons kontor och fortsatte med att några bostadsrättsföreningar sökte upp Janne Söderholm är idag något många umebor och tiotusentals studenter tar för självklart, något omistligt som bara ska finnas. Och inte bara de enskilda medborgarna - mängder av företag har använt stadsnätet för att bygga och utveckla sin verksamhet.

— Vi fick snabbt många användare som drev oss att bygga ut mer och mer, säger Mats Berggren.

— Fast vi kunde ju aldrig föreställa oss hur explosionsartad internets utveckling skulle bli.

— Stadsnätet är den viktigaste infrastruktur Umeå byggt - och ingen ansvarig politiker har haft en susning. Det kan ha varit avgörande, säger Hans Wallberg.

— Ja, hur svårt kan det vara, säger Magnus Westin.

AV: Göran Nordell

Menyn kan ej genereras för sidor av typen: "sv:article"
Umeå kulturhuvudstad
Umeå kommuns webbplats
Turistbyrå
Umeå universitet
Umeå kommunföretag