Portalen för Umeå - kommun, universitet och näringsliv

Startsida
Besökare

Textila avtryck

Odeur, visning på Fashion Week by Berns 2009

Odeur, visning på Fashion Week by Berns 2009

— Det är lite stressigt  just nu, kan vi inte ses om tio minuter i stället? Det är Petra Thoms och Linnea Carlgren, kreatörerna bakom klädmärket Noir et Blanc, som inte kan prata nu. Och det känns bara bra. När vi pratade i morse var de lugna som filbunkar. Sådant gör mig nervös.

Det ska inte vara lugnt och under kontroll när man ska ha sin allra första stora visning. Inte när man jobbat dag och natt i månader för att få allt klart. Inte när salongen kommer att fyllas av viktiga modejournalister, inflytelserika branschfolk, agenter och uppköpare. Inte när man står på randen till sitt absoluta genombrott och världen genomgår den största ekonomiska krisen i modern tid. Då ska det vara lite svettigt.

Och tio minuter senare kommer Linnea och Petra rusande. Visst är det bråttom, men visst kan vi prata en stund och visst är det helt lugnt att vi hänger med back stage under visningen. Platsen är Berns Salonger och Noir et Blanc:s visning är en del av Fashion week by Berns där de viktigaste svenska klädskaparna visar nästa sommarsäsongs plagg. Noir et Blanc har slagit sig samman med kollegorna Petter Holström och Gorjan Lauseger på Odeur för en dubbelvisning i den stora salongen.

De sydde några plagg. Bar dem till butiker de gillade och när de var sålda fanns det pengar till mer tyg."

Petra Thoms och Linnea Carlgren, Noir et Blanc

Petra Thoms och Linnea Carlgren, Noir et Blanc

Petra och Linnea kommer från Umeå (Precis som Petter på Odeur).
— Jag och Linnea hittade av varandra på allvar här i Stockholm och började jobba tillsammans när vi upptäckte att vi tänkte väldigt lika och hade kunskaper som kompletterade varandras, säger Petra.

Bara några plagg


Från början var det inte någon stor apparat alls. De sydde några plagg. Bar dem till butiker de gillade och när de var sålda fanns det pengar till mer tyg. Och så sydde de några plagg till...

— Det gick ju så bra, kläderna såldes snabbt och vi började fundera på om man ändå inte borde göra en hel kollektion.
Och för knappt tre år sedan satt de på båten till Tallin för att hitta en fabrik som kunde sy deras första lilla kollektion till vårsäsongen 2007. Linnea berättar, lika delar stolt som generad, en historia som låter lite för bra för att vara sann.
— Alltså, vi googlade fram adressen till en fabrik som verkade bra, och så satte vi oss på färjan och åkte dit och knackade på. Vi hade inte ens ringt innan. Och visst ville de sy våra kläder. Om ett år eller så när det fanns ledig produktionskapacitet...

Och där kunde historien ha tagit slut men Linnea och Petra vandrar Tallins gator och när de passerar en liten, liten fabrik knackar de på och där får de napp. Den första kollektionen var ett faktum. Och sedan har det gått snabbt och i januari fick de tidningen Elles prestigefyllda pris som årets nykomlingar. Har det rent av gått för fort?
— Inte då. Det är bra när det går fort, då tappar man inte energin. Vi gillar den där speciella stressen som uppstår när man jobbar natt och dag — det blir ett slags kreativt flow, menar Petra.

— Vi improviserar rätt mycket när vi skapar. Vi utgår ifrån en grundidé och så ser vi var den tar oss. Ofta kan man titta på kollektionen när den är klart och konstatera att man är lite överraskad själv: "Jasså, var det det där vi höll på med ..."
Petra och Linnea rusar vidare till genrep, med ett löfte om att vi kan ses igen och prata om Umeå och uppväxt och livsval.

Jag snattar en läsk ur ett av alla de stora kylskåpen fyllda med  Ivana Helsinkis specialdesignade Coca Cola-flaskor. Det är nog okey för här dricker alla halvlitersvatten och tuggar tuggummi. Förutom Umeå-folket som alternerar med en påse snus då och då.

Odeur, SS2010

Odeur, SS2010

Mode som rykte

Det myllrar av folk på Berns. I en av salarna jobbar make up-artisterna skift sida vi sida och halvkädda modeller trängs med närgångna fotografer och lätt stressade kreatörer. Ute i Berzelii Park är det högsommarvarmt och inne i salongerna drar det mer år bastuhållet. Här och där sitter bloggarna och uppdaterar sina sidor. En sådan här vecka är julafton när designers, modeller och fashionistas av alla slag är närvarande och tillgängliga. Och bloggarna är viktiga och mäktiga i modevärlden.

När jag pratar med Petter Holström ett par veckor före Berns-visningen kommer han in på det.
— Odeur säljer idag i tretton länder. Inte i några enorma mängder men ändå. Vi säljs i sexton butiker bara i Japan. Det är klart att det är modebloggarna som gör att ett litet label som Odeur kan nå ut så snabbt och brett.

Mode som rykte alltså. Som sprids snarare än lanseras och som ger de små chansen att bli uppmärksammade och upptäckta av många. Världsstjärnor till exempel. I dagarna har Petter skickat ett paket med kläder till en viss Mr P Diddy. Hans personliga stylist hittade Odeur på en blogg och mailade till alla kontaktadresser han hittade. "We are all in love with Odeur", stod det

I en av salarna jobbar make up-artisterna skift sida vi sida och halvkädda modeller trängs med närgångna fotografer och lätt stressade kreatörer."

Odeur är ett bra exempel på en ny och växande gren av klädindustrin. Odeur kommer sannolikt aldrig att bli något massmärke som attraherar alla. Samtidigt är man långt ifrån den knappt bärbara haute couture-scenen. Men någonstans där emellan har det växt fram en uppsjö av kreativa, nyskapande och intressanta märken som når en global publik. Helt i linje med Chris Anderson:s teorier om "den långa svansen" kan man bli lönsam även om man bara når ett par initierade kunder i varje stad. Om man når tillräckligt många städer jorden över, vill säga.
Odeur

Odeur

Team work


— Jag har ju kommit in i den här branschen på ett lite annorlunda sätt, berättar Petter.
Från Täfteå och Umeå flyttade han 2003 till Stockholm för att gå Berghs. En skola som är starkt inriktad på grafiskt kommunikation. Och kanske just därför ville han göra ett examensarbete som utmanade just det grafiska. Ett ickevisuellt varumärke.
— Jag ville utmana min egen syn på vad ett varumärke kan vara och började experimentera med andra sinnen än synen.

Resultatet blev den doft han skapade tillsammans med Christina Gotzl, expert på dofter och hur de påverkar oss. Idén var att preparera kläder med den speciella Odeur-doften. Kläder som i sin tur får låna formspråk från hur en doft är uppbyggd av en bas, en mellanton och en topp.

På examensutställningen 2007 gjorde Petter och hans doftande Tees rent hus.  Dagens Nyheter skrev, Dagens Industri skrev, branschtidningarna skrev. Och inte minst såg Göteborgsföretaget Fashion De Luxe utställningen och bestämde sig för att också göteborgspubliken skulle få chansen. Ett beslut som skulle visa sig vara avgörande.

För Fashion De Luxe fick plötsligt chansen att visa några av "sina" designers på utställningen Swedish Design på Ginza Gallery i Tokyo och medan Petter försökte etablera sig som grafisk designer i Stockholm hände det saker bakom kulisserna. Helt oväntat kom det en stilla dag ett mail med en stor beställning på Odeur-plagg. Från Japan.
— Odeur var verkligen bara tänkt som ett examensarbete men nu hade vi en beställning och då var det ju bara att bara att börja producera.

Bara och bara förresten. Att sy upp några visningsplagg är en sak. Att starta produktion något annat. Men Petter fick kontakt med Sverker Bergström som har mångårig erfarenhet av branschen och man började med att sy 600 Tees i Portugal. Främst för den Japanska marknaden.
I dag är man inne på den femte kollektionen och gör nu också byxor, jackor, skjortor, stickat, jeans ...

Helt oväntat kom det en stilla dag ett mail med en stor beställning på Odeur-plagg. Från Japan."

— Jag är nog i grund och botten mer av en lagspelare än en soloartist. Hemma i Täfteå höll jag mest på med idrott och jag tror att det har fostrat mitt sätt att tänka. Ett fotbollslag är alltid större än summan av spelare. Det låter så klyschigt men det är faktiskt berikande att jobba med andra.

Vi pratar om hur det var att växa upp i Täfteå och Umeå och Petter har bara gott att säga.
— Jag skulle beskriva den miljön som tillåtande och förnuftig. Många pratade politik på olika vis. Man argumenterade och resonerade och åsikter bröts mot varandra. Jag var själv aldrig en del av Straight edge-rörelsen, men jag är stolt över den och jag tror att det var omöjligt att vara ung i Umeå på den tiden utan att vara påverkad och influerad.

Sedan en tid är designern Gorjan Lauseger en viktig spelare i Odeur-teamet. Tillsammans vidareutvecklar de det speciella formspråket med ambitionen att flytta fram gränserna för vad som är bärbara kläder. De första åren hette samarbetspartnern Anna Lidström.

Bild ur Anna Lidströms kollektion

Bild ur Anna Lidströms kollektion

Sorg och tyll

Jag får tag på henne i Borås. Hon håller just på att packa ihop  sin examensutställning från modedesignutbildningen på Textilhögskolan för att tillbringa sommaren hemma i Umeå med att smälta de senaste årens turbulens och fundera på framtiden.
— Eller hemma och hemma förresten, jag bor ju i Borås nu, invänder Anna.

Men det tog ett par vändor fram och tillbaks mellan Stockholm och Umeå innan det blev Borås.
— Det kanske låter skumt men min världsbild har växt något otroligt sedan jag flyttade hit. I Stockholm finns media och modeller, men i Borås har jag hittat traditionen och kunskapen och industrin. Och ett lugn som gör att man kan fokusera hundra procent på  det kreativa.

Och det senaste året Anna fokuserat på sin examenskollektion. Ett arbete som inte varit helt enkelt. Av flera orsaker.
— Min mamma gick bort för drygt ett år sedan och sorgen och saknaden efter henne har följt med mig i det här arbetet.

Anna berättar om hur fragment och bilder från sjukdomstiden letat sig in i plaggen, hur färgsättning och former associeras till den tiden, om hur en gammal banal clown-docka hon hittade i Kalix förra sommaren fick utrycka något hon själv bar inom sig.

— Jag var mycket tveksam till om jag ville visa upp det här alls i början. Saknad, sjukhus, död ... på catwalken? Var det lämpligt?
Men det var det. Kollektionen skriver ingen på näsan vad den handlar om, men den är stark och rörande och trevar i gränslandet mellan mode, konst och kostym. Och
det är i det här gränslandet Anna kommer att arbeta vidare på när hon går in på mastersutbildningen. Proportioner, material, gränsen mellan mode och kostym ...

Utrymme för det alternativa


— Kläder var ingen självklarhet för mig från början, när jag var yngre höll jag mest på med musik. Jag gick estetisk linje på Mimerskolan i Umeå och var väl en total hippie på den tiden, skrattar hon.

Först i slutet av gymnasietiden upptäckte hon att det var roligt att sy. Och att börja med något nytt var inte ett dugg svårt.
— Det fanns ett så stort utrymme för det alternativa just då, en slags tolerans och tro på att man kunde göra precis vad man ville. Och att man inte behövde be om ursäkt för sina val.

Kollektionen skriver ingen på näsan vad den handlar om, men den är stark och rörande och trevar i gränslandet mellan mode, konst och kostym."

Bilder ur Anna Lidströms kollektion

Bilder ur Anna Lidströms kollektion

Således fick hennes Mimerskola finna sig i att eleverna valde olika livsstilar och i matsalen serverades tre olika luncher: Animalisk, vegetarisk och vegan. Och det gick åt lika mycket av alla.
— Men veganrörelsen handlade om så mycket mer än mat. Vi var en generation som bröt med våra pappors ideal av jakt- och fiskeromatik.

Så här i efterhand kan man inte låta bli att tycka lite synd om de naturromantiska norrlandspapporna i sina flanell- och funktionsplagg, med sin vackra knivslöjd och sina välbehagligt välfyllda frysar. Såg de någonsin vad som körde om dem? Men vilka är förebilderna då? En Vivienne Westwood vore nära till hands? Eller någon av de etablerade från hemorten? Sandra Backlund? Eller Helena Hörstedt?

Och visst, hon gillar sådana som Westwood, John Galliano, Alexander McQueen, för deras skicklighet i hantverk, komposition och lekfullhet. Sandra Backlunds skulpturala kreationer gillar hon också.
— Hon gör ju verkligen sin grej fullt ut.

Men det visar sig att främsta inspirationskällan är en gemensam favorit - den ungersk-svenska konstnären Lenke Rothman.
— Hennes attityd har inspirerat mig mycket. Att tänka i collage och att en trivial sak kan vara en skatt i rätt sammanhang.
När vi sagt hej och lagt på fortsätter jag att fundera på Lenke Rothman. Googlar lite... och där, i hennes bok Stygn från 2001:

"Sy ihop orden, orden till ett stort täcke, ord och meningar, det sedda, det som sker. Sy ihop. Sy ihop fogarna, trottoarens kvadratiska stenar. Sy ihop. Sy ihop fotsulorna med foten. Sy, sy ihop. Sy ihop Madonnas röst med din egen. Sy ihop Mona Lisas leende. Sy ihop."

Sy ihop orden, orden till ett stort täcke, ord och meningar, det sedda, det som sker. Sy ihop. Sy ihop fogarna, trottoarens kvadratiska stenar. Sy ihop. Sy ihop fotsulorna med foten. Sy, sy ihop. Sy ihop Madonnas röst med din egen. Sy ihop Mona Lisas leende. Sy ihop."

The Cat walk


På Berns är visningarna i full gång. Bakom scenen är stämningen koncentrerad och alla arbetar tyst och snabbt för att rätta till en krage, klappa in ett sista puderkorn och nypa ett osynligt dammkorn från en axel. Sedan ut på cat walken, i ljuset och musiken och alla de kritiska blickarna. Snabbt ut, snabbt in, applåder... Och pang, så är det hela över!

Efter visningarna dröjer sig massor av folk kvar. Journalister och bloggare, vänner och fans. Alla vill ha sin stund för frågor, komplimanger och beröm. Eller bara en lätt kindpuss. Linnea och Petra, Petter och Gorjan ser påtagligt lyckliga ut. Och sugna på att slappna av med något kallt i glasen. Jag gör upp med Linea och Petra att ses en annan dag för att avrundna samtalet.

Bakgrundens betydelse


Jag ska med ett kvällsflyg och Petra och Linnea måste hinna med att köpa tyg efter sina dagtidsjobb så vi bestämmer oss att ses i en hotellbar helt nära Arlanda-Express station.

Det där med att ha ett annat jobb vid sidan för att ha råd med att göra det man verkligen vill, hur länge orkar man med det?
— Vi jobbar ju inte heltid och förhoppningsvis kan vi snart leva helt på Noir et Blanc. Men visst, det är många som är sjukt duktiga och jobbar stenhårt och ändå inte får det att gå ihop, säger Linnea.

Det är knepiga tider. De vet att det är nu de måste satsa stort, nu när det är just de som är the talk of town. Samtidigt gör den kärva ekonomin inköpare och butiker försiktigare. Och ändå måste man våga.
— Jag tror att det kan vara en fördel att komma från en mindre stad som Umeå. Det är långt till Beckmans och den som verkligen ger sig av är motiverad och har en jädra vilja, påpekar Linnea.

Och Petra fyller på:
— Och samtidigt är ju Umeå en väldigt "estetisk" stad. Konsthögskolan och Designhögskolan och Operan är ju otroligt viktiga också för att de visar att det finns riktiga karriärvägar för konst och form.

Dubbelheten. Den lilla staden där man blir världsberömd på tio minuter om man har ett par gula skor. Och den kreativa staden där politik, skapande och aktivism flyter samman. Hur förhåller sig Petra och Linnea till sin gamla hemstad nu då, från sitt framgångsrika stockholmsperspektiv?
— Vi tar nog ner det hela på ett nästan fånigt sätt: "Nej, men inte är väl det så märkvärdigt...", skrattar Linnea.
— Just kläder är ju lite problematiskt eftersom det handlar om yta, och yta misstas gärna som brist på djup. Och i en intellektuell, politisk stad kan det nästan anses lite oseriöst.

Och samtidigt är ju Umeå en väldigt "estetisk" stad. Konsthögskolan och Designhögskolan och Operan är ju otroligt viktiga också för att de visar att det finns riktiga karriärvägar för konst och form."

Hemmaplan


Jag frågar Linnea och Petra om deras förebilder bland klädskapare när de bodde kvar i Umeå. Vilken betydelse hade det att sådana som Acne-Jonny Johansson från Carlshem blev jeansmillionär? Eller att Marc Jacobs älskade Sandra Backlund? Att kompromisslösa Helena Hörstedt kan ta 15 000 för en klänning?

— Alltså missförstå oss inte, vi beundrar dem ju oerhört, men nej, jag tror inte att de hade någon påverkan på oss på det viset. Vi har nog mest gått efter vår egen skalle och gjort sådant vi trott på och tyckt om.

Mitt tåg ska gå och Petra och Linnea ska till studio för att jobba vidare.

— Vi ses väl i Umeå i oktober om inte förr, det ska bli sjukt roligt!

Text: Bertil Björk

Umeå kommuns webbplats
Turistbyrå
Umeå universitet
Umeå kommunföretag