Grisbacka
Jordaboken för Grisbacka från 1543 redovisar sex skattehemman, Olaff Iönsson, Ion Ollson, Iöns Griis, Ioon Griis, Nills Griis samt Per Swenske. Byns namn var då Backe.
De tre bönderna Griis kan mycket väl ha varit bröder eller kusiner. De var välbärgade och satte sin prägel på byn Backe. Allmänt talades det om Griis i Backe, vilket ledde till byns namn. Namnet blir officiellt i jordaboken 1555, Griisebacke. I mitten av 1700-talet ändrades namnet till nuvarande Grisbacka.
1693 fanns det 8 bönder i byn, men även 1711 och 1749. År 1803 ökades antalet skattehemman till 14. 1908 hade antalet skattehemman ökat till 35.
Hartvigsgård upphörde 1841 som kaptensboställe och blev bostad för regementsskrivaren H.J. Leander till dennes död 1850. Kronan utarrenderade sedan gården till olika personer.
Vid laga skiftet 1908 ålades Kronan flyttningsskyldighet för byggnaderna till ägolott på Grisbackaänget. Hartvigsgårdens tomt avsattes som samfällighet, skolhustomt.
1910 såldes Hartvigsgård av byamännen till Umeå landsförsamlings skolråd och tre år senare togs den nyuppförda första kommunala skolan i bruk på Grisbacka. Skolan var i bruk till 1959. Det gamla skolhuset används i dag som fritidsgård "Hartan".
En hjulkvarn byggdes 1795 vid Tvärån och blev då socknens första tullmjölkvarn, dvs en skattlagd kvarn, som mot fasta avgifter malde säd även åt andra än ägarna själva. En ny kvarn byggdes 1833 på samma plats som den förra.
Fogden vid denna tid i Västerbotten var Lars Olsson Björnram som upplät ca 20 ha av egen jord ( som vederlag fick han en Konungens gård i Hälsingland) och som tillsammans med delar av prästbordet, bildade stommen till Kungsgården. Kungsgården, som med byggnader låg i Grisbacka by, måste ha innefattat en stor huvudbyggnad och flera åbyggnader. Detta med tanke på centrum, verksamhetens omfattning, personalstyrka och den stora djurbesättningen.
Trots alla ansträngningar lyckades fogden inte att få utgifter och inkomster att gå ihop. 1566 informerade fogden kungen om tillståndet och föreslog att bönder fick bruka jorden mot skatt och att fisket brukas till Kungens och Kronans behov.
Förslaget godkändes och avvecklingen skedde efterhand och fogdarna fanns kvar på gården till 1628, då Gustaf II Adolf upplät Kungsgårdens jord till befallningsmannen Joen Jonsson.