Kolmila kräver tålamod

 
Att tillverka träkol var under århundraden en mycket viktig del inom den svenska industrialiseringen.

 
Kolet användes nämligen till järnframställning. I dag är det stenkol som gäller.

 
Storhetstiden är för länge sedan förbi, men ett rejält uppsving kom under de båda världskrigen eftersom det då inte gick att importera stenkol.

 
Under andra världskriget användes träkol som bränsle i de gengasdrivna bilarna.

 
Efter 1945 och freden försvann gengasbilarna från vägarna och milorna från de svenska skogarna. En epok var slut. Fast ändå inte. Varje gång du tänder grillen är det faktiskt träkol du använder.

 
Ute på Forslunda hade men i helgen i samband med Naturbruksdagen riggat upp en äkta kolmila under ledning av läraren Mats Pleje för att visa hela processen.

 
Råvaran till kolet utgörs av utgörs av björkved som får brinna mycket sakta under lång tid under ett täcke av jord och med en skorsten för att vädra ut knallgasen.

 
När milan brunnit ut återstår det svarta guldet, det vill säga träkol.
- Hela energiinnehållet är då kvar, säger Mats Pleje.

 
Dan Andersson
Om nu allt går som planerat. Att bygga och sköta en kolmila är en mindre vetenskap — det värsta som kan hända är att milan börjar brinna. Då försvinner förtjänsten och det är bara att börja om igen.

 
Framställningen av träkol har till och med fått sin egen poet, nämligen Dan Andersson (1888-1920) som i sin ungdom förtjänade sitt uppehälle som kolare. En ensam och ibland trist tillvaro i kolarkojan för att se till milan och som hand skildrare i en av de mest älskade och lästa svenska dikterna, Jag väntar vid min mila.

 
En av stroferna lyder:
 
Jag väntar vid min mila
Medan timmarna lida
Medan stjärnorna vandra
Och nätterna gå.
Jag väntar på en kvinna
Från färdvägar vida
den käresta, den käresta,
med ögon blå.

 
Ulf Meyer
Västerbottens Kuriren