Bråvallahallen

BRUKET: 1775-1902
I Hörnefors har bedrivits en omfattande järnbrukshantering. År 1774 gjorde Olof Bjur upp med Hörneå byamän om stömfall och dammfäste till ett knipphammarverks inrättning i Hörneån. Från 1858 beskrivs bruket bestående ett stångjärnvalsverk och tre lancashirehärdar med manufakturverk i drift jämte vällugn och valsverk och ett gjuteri. De byggnader som finns kvar i bruksområdet  idag  är Magasinet,  vandrarhemmet " statarlängan" som var arbetarbostad samt ladugårdsbyggnad
 
SÅGEN: 1789-1902
Före jämbrukets etablering drev Hörne byamän en grovbladig såg med kraft från forsen och hade därtill husbehovskvarnar för malning.  1788 erhöIIs privilegium för ett finbladigt sågverk och följande år träffades en överenskommelse med Hörne byamän om att erhålla deras sågrättigheter mot skyldigheten att till fastställt pris motta timmer från deras skogslotter. Sågens placering var belägen vid "Bruksdammen".
 
SKÄRET: 1895-1952
Norrbyskärssågen togs i bruk 1895, ett  stort  hyvleri startades1899. Det var dåtidens största  ångsåg i Europa.
Hela anläggningen var när det gäller industrin, bostäder och den sociala omvårdnaden, sett i den tidens perspektiv,  högrationell och en socialt Iyckad satsning på framtiden. Det var en djärv plan av dåtidens stora industrimagnat i norr Frans Kempe att bygga en ångsåg formligen ute i havet på ett antal öar/Norrbyskär.  Bolagets namn var Mo & Domsjö AB.
 
FABRIKEN: 1906-1982
Frans Kempe behövde mer skog och köpte Hörneå AB för att komma åt skogen och då blev han samtidigt ägare till det nedlagda järnbruket och sågen. En sulfitfabrik startade att byggas 1904 som sattes i drift med tre kokare 1906. Det var bla för att ge orten sysse]sättning för det nedIagda järnbruket. 1951 invigdes ett nytt finpappersbruk och då kunde man använda den egna tillverkade massan för att göra finpapper. Modofabriken såldes 1961 till NCB och 1982 upphörde bruksepoken i Hörnefors  i och med fabrikens nedläggning.
 
MASUGNEN:
1860 började masugnen "blåsa" på bruket. I stället för att transportera upp tackjärn från järnbruken i söder kunde man nu istället smälta järnma[m för att producera eget tackjärn som kunde gå direkt till manufaktursmedjorna.
Anledningen till att järnet transporterades till Norrland var brist på skog/träkol.
Sista blåsningen gjordes 1889.
 
LABBYT:
Mellan arbetspassen vilade vi i "labbyt" berättade en pensionerad Hörneforsare och tidigare pappersbruksarbetare. Ordet "labbyt" användes på vaIlonbruken och smedjorna som benämning på övernattningsrum i anslutning till arbetsplatsen där man i sina arbetskläder kunde ta igen sig och vila mellan skiftena. Termen från järnbrukstiden är helt unik i Hörnefors där övriga vallonska termer har fallit i glömska.
 
KOLMILAN:
För att hålla i gång ett järnbruk behövdes enorma mängder träkol, bla till härdarna i smedjorna och till masugnen. En god tillgång på skog i brukets närhet var därför nödvändigt så att tillverkningen av träkol kunde ske i sk kolmilor. Därefter fraktades träkolet till särskilda kolhus. Olika yrkestitlar var kolare, kolhusdräng och kördräng.
 
HAMMARTORPET:
1788 startades en ny stångjärrnhammare vid "Övre bruket". Området som många i dag kallar sommarhemmet. Kronan tilldelades ett skogshemman "Hammartorp" till bruket, bla för att säkra tillgången på träkol.  Här fanns härd och hammare, ett Iitet stångjärnvalsverk och manufaktursmedja, allt givetvis drivet med vattenkraft från Hörneån.