Artikel
Dagens Nyheter 28 juni 2007
Lena Adelsohn Liljeroth, Kulturminister

Regeringen har ambitionen att presentera en samlad proposition om kulturpolitiken under mandatperioden

I dag fattar regeringen beslut om direktiven för en kulturpolitisk utredning. Regeringen utser också ledamöterna i kommittén som skall ansvara för utredningsarbetet. Den skall ledas av förlagschefen Eva Swartz, övriga ledamöter utses inom kort. Sammantaget ska kommittén
representera djupa kunskaper om det svenska kulturlivet och ha insikter om kulturområdets behov av förnyelse och utveckling. Huvudsekreterare blir förre överintendenten Keith Wijkander.

Regeringen har ambitionen att kunna presentera en samlad proposition om kulturpolitiken under mandatperioden. Därmed markeras den vikt som regeringen lägger vid kulturens frågor.

Kulturpolitiken behöver debatt. Det är viktigt att olika uppfattningar kommer till tals och att olika meningar får brytas mot varandra. Sedan en kommande översyn av kulturpolitiken annonserades i höstas har också kulturpolitiken diskuterats livligt i medierna. Att alternativen
mejslas ut i ett offentligt samtal är utomordentligt betydelsefullt.

Vikten av debatt står dock inte i något motsatsförhållande till att den politik som till sist läggs fast också kan möta en bred förankring såväl inom kulturlivet som i riksdagen. Som kulturpolitiker har jag varit starkt kritisk mot den tidigare regeringens politik men min
kritik har i första hand gällt en socialdemokratisk passivitet och brist på nytänkande. Kulturpolitiken har allt för länge och i alltför hög grad fått präglas av 1970-talets syn på behoven. I frånvaron av ett kontinuerligt förändringsarbete finns idag ett uppdämt behov av
förnyelse. Den slutsatsen tror jag inte saknar stöd inom dagens opposition.

Regeringen strävar således efter en bred politisk förankring för den nya kulturpolitik som nu börjar arbetas fram. För att kunna fungera väl behöver kulturpolitiken bygga på ett betydande mått av samsyn över partigränserna. Regeringen kommer därför att bjuda in samtliga
riksdagspartier till en särskild politisk expertgrupp, som skall följa utredningsarbetet och svara för att kommittén löpande under arbetet kan stämma av sina slutsatser mot de politiska analyserna.

Vilka kommer då huvudpunkterna för utredningen att vara? Låt mig här - i anslutning till direktiven - i korthet nämna några centrala frågor.

Hur värnas kulturens frihet? Konstens och kulturens frihet är en hörnsten för kulturpolitiken. Därom råder enighet. Dock måste vi fråga hur friheten värnas bäst. Jag tror att det sker när den stöds av så många som möjligt. Så ökar också dess samhällsförankring. Staten har
ett grundläggande ansvar för detta och för kulturlivets utveckling. Att se ansvaret för kulturen som en angelägenhet enbart för den offentliga sektorn för dock med sig risker. Vi behöver nu därför hitta vägar och former för att bredda ansvarstagandet och de ekonomiska grundvalarna
för kultur i Sverige.

Samspel mellan staten och kommunerna. Men också samspelet inom den offentliga sektorn behöver förnyas. Kulturen har idag en viktig roll i kommuners och landstings arbete för regional utveckling. Detta är mycket glädjande och utvecklingen bör stödjas. Staten och i första hand landstingen samverkar sedan länge i ansvaret för de regionala kulturinstitutionerna. Nu behöver vi fråga oss hur nya steg i utvecklingen av kulturlivet runt om i Sverige kan främjas bäst.

Hur skall staten agera? Staten är och ska vara en stark aktör inom kulturpolitiken. Totalt omfattar kulturbudgeten 10 miljarder kronor. De statliga institutionerna och den statliga förvaltningsorganisationen har en djupgående inverkan på kulturlivet. Därför måste vi med jämna mellanrum fråga oss om pengarna används rätt, om våra myndigheter och institutioner är rätt organiserade och har rätt förutsättningar för att fullgöra sina uppdrag.

Har vi rum för det nya? Alla de nu nämnda aspekterna på kulturpolitiken är betydelsefulla för frågan om kulturpolitiken ger tillräckligt stöd för det som representerar förnyelsen inom kulturlivet. Nya generationer utvecklar nya uttrycksformer. Invandrare för med sig ett nytt
kulturarv. Nya, ofta genreöverskridande kulturverksamheter utvecklas. Gränserna mellan kulturliv och näringsliv flyttas och många konstnärer agerar idag som entreprenörer på ett sätt som hade varit otänkbart för bara något decennium sedan. Listan kan göras mycket längre. Den återkommande frågan är dock om kulturpolitiken är tillräckligt öppen och anpassad till vår tids samhällsförändringar för att behålla sin aktualitet.

Kulturpolitiken och stuprören. Att kulturen blir allt viktigare även för andra sektorer i samhället gör det naturligt att se brett på kulturpolitikens uppdrag. Det finns en tradition att betrakta kulturpolitiken som ett avskilt politikområde som i hög grad fungerar på sina egna premisser och med ett visst avstånd till andra samhällssektorer. Jag tror att det synsättet behöver ifrågasättas.

Kulturen har sitt eget värde och behöver inte motiveras av annan nytta, men att kultur efterfrågas i de mest skilda sammanhang är en styrka. Utredningen har därför fått i särskilt uppdrag att undersöka hur samspelet mellan kulturpolitiken och andra samhällsområden kan förbättras. Hit hör utbildning och forskning, regional utveckling, folkhälsa samt miljöpolitik. Att kulturen tas till vara som en källa för ett kreativt näringsliv är självklart viktigt.

Kulturpolitikens mål. Slutligen har frågan om målen för kulturpolitiken snabbt kommit upp på agendan. Jag har fått många frågor kring detta. Som jag ser det råder en bred enighet kring de flesta av målen. Problemet har dock snarare varit att målen varit oförändrade under mer
än tre decennier, vilket  tycks ha skapat bilden av att också politiken skulle vara oförändrad. Som jag ser det behöver målen nu formuleras på nytt, så att de fångar upp innehållet i en ny kulturpolitik.

Men för utformningen av politiken hoppas jag nu på först en levande debatt och sedan ett brett samförstånd.

Lena Adelsohn Liljeroth