Vintern 1974 började jag arbeta på Kulturförvaltningen som på den tiden stod som arrangör för jazzfestivalen. Och ganska direkt slängdes jag in som festivaladministratör. Sammanlagt blev det fjorton år med festivalen - verkligen MED festivalen. Året delades upp i före och efter festival. Lasse Lystedt var konstnärlig chef, pengarna räckte alltid, intäkterna täckte utgifterna. Vi stoltserade med att vi aldrig behövde använda förvaltningens programbudget. 1978 fick vi ett överskott 10.000 kr som sedemera utgjorde grundplåten för bildandet av Föreningen Jazz i Umeå. När jag skriver det här tror jag liksom inte själv att det är sant... Vilket det faktiskt är.

1978 var året med Count Basie och Oscar Peterson. Biljetterna till konserten i Östra gymnasiets aula tog slut på exakt 35 minuter. På scenen stod två flyglar, två legender tog plats... I Östra gymnasiet, i Umeå, det är inte klokt, kommer jag ihåg att jag tänkte! Efter konserten satt Count Basie i logen och gullade med min numera 22-åriga - men då ettåriga dotter - så vi aldrig höll på att komma därifrån. Fotografierna satt länge på väggen därhemma...

Jag glömmer aldrig när Ella Fitzgerald kom till stan. När Lars Lystedt klev ut på plattan på Alvik och överräckte blommorna. Och Ella log och mös fram tills dess att en ung kvinnlig journalist från VF frågade hur det var att turnera omkring när man är så gammal... Ridå. Det tog lång tid innan den fadäsen var glömd. Eller Benny Goodman som beställde Chivas Regal i logen på Sporthallen och hans musiker som liksom höll tillbaka sitt spel för att den gamle skulle få lysa! Varpå de sedan i centralhallen på lasarettet (när Benny inte var med) utan ett öres betalning spelade för allt vad tygen höll. Droppflaskorna klirrade ovanför paienterna som rullats ner i sina sängar och besökare och personal hade påtagligt svårt att stå still! Ja, det var en konsert...

Eller när Miles Davis manager hade angett att Miles absolut krävde svarta sidenlakan i sin säng. Självklart ordnade vi fram de svarta sidenlekanen och var dessutom rejält skärrade inför den stores ankomst. En mycket besvärlig person förutspådde ryktena. I själva verket var Miles Davis en mycket ödmjuk person, hade aldrig hört talas om svarta sidenlakan (det var alltså managern som ville göra honom märkvärdig) och ville helst ha sparrissoppa på rummet.

Det nästan allra bästa på jazzfestivalerna var söndag kväll. Då alla arrangörer och funktionärer samlades på krogen på Ålidhem och alla kvarvarande artister jammade ända fram till morgonen. Och vi visste att vi klarat en festival igen. Och när Lars Lystedt varje år presenterade nästa års festivalprogram och vi jublade och tjoade. Och längtade till nästa år.

När det var alldeles fullsatt och salongen släckts ner, när spotlighten stannat på den Store Artisten, när den första tonen sprungit fram ur instrumentet, när de första spontana applåderna brakat loss - när vi satt där bakom scenen, när allting fungerade... Då var det bara MAGISKT.

Puh, tala om nostalgi...

Marianne Svennerstam