Hon har sjungit och ägnat sig åt musik sedan hon föddes. Att hennes debut-CD tagit så lång tid förklarar hon med att hon är så kräsen och vill jobba med musiker som kan tillföra det hon behöver.
Är hon perfektionist?
— Nä, jag är för rastlös för det. Och petar man för mycket i låtarna har man till slut petat bort känslan.
Lisa skriver inte bara sitt eget material utan har också skrivit låtar åt andra. Mest känd är Shape of my heart som hon skrev till Backstreet Boys tillsammans med Max Martin.
Kan hon tänka sig att skriva mer för andra?
— Absolut. Men just nu hinner jag inte. Men jag har ett gäng låtar liggande som skulle passa för andra och som jag ska utveckla så småningom. Nu när jag skrivit för världens bästa pojkband så har jag blivit kräsen, förklarar hon skrattande.

Snowboard och hockey
Hade inte musiken tagit överhand hade Lisa Miskovsky lika gärna ha blivit snowboardåkare på heltid. Eller ishockeyproffs.
— Fast jag är ju ingen tävlingsmänniska så det hade nog aldrig blivit något proffs av mig, konstaterar hon. Musiken är en större utmaning för mig och den kan utveckla mig mer. Men jag nöjesåker snowboard så mycket jag hinner och jag brukar tävla en gång per år eller så för att se hur bra jag är. Och hockey älskar jag fortfarande. Det grämer mig att turnén var lagd under hockey-VM.

Riktig lantis
Lisa är uppväxt i byn Vännfors i Vännäs kommun och hon känner sig fortfarande som en riktig lantis. Pulsen i storstäder gör henne bara stressad. Lite urskuldande säger hon att det säkert är fint i Stockholms omgivningar också, men eftersom hon alltid åker dit i sista minuten så hinner hon aldrig se mer än innerstan.
— I Vännfors var livet så skyddat och relationerna med folk så naturliga. Och jag trivs superbra i min stuga vid havet. Det är lärorikt att bo så. Med eget vatten och avlopp måste man själv ta ansvar.
Hon bara rycker på axlarna åt att plogbilen kanske inte hunnit passera hennes hus när hon ska med ett flyg.
— Äsch. Det är sådant jag får ta. Det handlar ju inte om liv och död. Vore det världsviktigt fick de väl hämta mig med helikopter, säger hon och skrattar gott.
Hennes miljöintresse är stort och sådär i förbifarten nämner hon att hon inte bara tar med sig sitt eget skräp utan också plockar upp andras vid sina utflykter.
- Det kan löna sig. Igår hittade jag en flaskpost som drivit ett år. Det var ju jättekul.
Lyriskt berättar hon om alla fåglar vid huset och nu ska hon köpa sig en riktigt bra fågelbok.
- Egentligen skulle det finnas band med fågelläten inspelade för det vore så kul att känna igen fåglarna på lätena också.

Vet vad hon vill
Hon är tacksam för att hon hunnit bli 26 år, känner en trygghet i sig själv och vet vad hon vill. Därför tackar hon nej till alla uppdrag som låter det minsta tveksamma. Som att ställa upp för avklädd fotografering.
— Aldrig i livet, säger hon bestämt. Jag tycker det är viktigt att man vågar vara kvinnlig men jag har en stark gräns för vad som är snyggt och vad som är äckligt. Jag blir illa berörd av att se tjejer vika ut sig. De har nog inte tänkt sig för och kan inte värdera vilken slagkraft det har. Jag vill kunna vakna på morgonen och känna att jag kan stå för den jag är.
Till sist: Vad är det bästa med Umeå?
— Att det finns utrymme för varje människa. Man blir sedd. Samtidigt kan man välja att vara ensam också. Folk har sunda åsikter och de vågar stå för dem. Och så har vi Björklöven. Och ett bra utbud av idrotter. Jazzklubben, Corona, alla festivaler, Brännbollsyran. Jamen allt är bäst! Och jag tänker bo kvar i Umeå. Jag kan inte tumma på det som är viktigt i livet och låta min musikkarriär styra.

Text: Desirée Kemi-Wikzén, från "Mitt Umeå", juni 2001.
Bilder: Henrik Sikström / Stockholm Records