Jonas Sjöström går i trean på Rödängsskolan och han har fått veta att han ska börja i musiklass på Backenskolan till hösten.
— Det känns bra, konstaterar han. Men jag var jättenervös när jag skulle testas in. Jag sjöng Varmkorv Boogie och den kommer jag aldrig i hela mitt liv att sjunga igen. Efteråt var jag helt säker på att jag inte skulle komma in för jag tyckte det gick så dåligt. Rytmtestet var enkelt för jag har spelat trummor nästan hela mitt liv.

Jonas säger att det inte bara känns kul att börja på Backenskolan eftersom han måste lämna nästan alla klasskompisar.
— Fast jag kommer ju att träffa dem på fritiden förstås, funderar Jonas. Och så är de ju kvar i mitt fotbollslag.

Nya kompisar direkt
Storasyster Tove går i sjuan på Grubbeskolan och hon började i musikklass i femman. I trean tyckte hon inte alls att musikklass var något för henne men när kompisen Anna berättade hur kul det är bestämde sig Tove för att söka in till femman. Mamma Mona Falkman Sjöström berättar att hon nästan stretade emot.
— Jag var orolig för att Tove skulle börja i en helt ny klass där hon knappt kände någon. Men hon var så himla envis, säger Mona skrattande.
— Det har ju gått jättebra, skyndar sig Tove att säga. Det var inte alls lika hemskt som jag trodde och jag kände igen många som var med i min kör. Jag fick nya kompisar direkt så nu har jag ju utökat min kompiskrets och det är absolut bara positivt.

Tove beklagar sig över nyordningen att musikklasseleverna ska fortsätta med blåsinstrument på högstadiet.
— Klarinett är det tråkigaste jag vet, suckar hon.
— Men era konserter skulle inte bli lika bra utan blåsinstrument och era lärare säger ju att ni är jätteduktiga, fyller Mona i.

Gemenskap
Mona är övertygad om att alla elever skulle må bättre av mer musik och idrott på schemat eftersom de färdigheterna hänger ihop med inlärningen av de teoretiska ämnena. När det gäller musikklasser har hon enbart positiva erfarenheter:
— De får en enorm gemenskap i och med att de måste samarbeta mycket. De blir samspelta både musikaliskt och socialt, betonar hon.

Text: Desirée Kemi-Wikzén (ur tidningen "Mitt Umeå", juni 2001)