Samma år bildades Ögonblicksteatern, som blev kommunens första fria professionella teatergrupp och som sedan dess skördat många segrar.

1974 startade också Ålidhems Barn- och Ungdomsteater, en teaterverksamhet under ledning av kommunalt anställda teaterpedagoger. Idag finns denna verksamhet kvar, under namnet Teatermagasinet.

Några år senare bildades Profilteatern och blev Umeås andra professionella fria teatergrupp.

1980-talet blev kulturens decennium i Umeå. Först fick vi stadsbiblioteket mitt i centrum och året därpå Folkets hus med tre scener: Idunteatern, Studion och Tonsalen. Umeå Teaterförening som tills då varit en relativt slumrande förening med ideellt arbetande styrelsemedlemmar, fick en heltidanställd konsulent, Sven Sahlström, och Teaterföreningen blev snabbt en av de mest framstående i Sverige.

På några år mer än tiodubblades antalet teaterbesökare och kulturnämnden ökade anslagen till föreningen dramatiskt. Programtidningen Rajden såg dagens ljus, Biljettcentrum startade sim verksamhet och ett nytt datasystem för biljetthantering introducerades. Teaterombudsverksamheten var livlig och under några år var i princip allting utsålt. Nationella och internationella gästspel duggade tätt. Umeå hade blivit en teaterstad.

Under 1990-talet hände också mycket, även om det såg annorlunda ut än under det expansiva 1980-talet. Umeå förblev en teaterstad även när den osannolika ökningen planade ut någonstans kring 1991. Allmänna kommunala besparingar, arbetslöshet och vikande publiksiffror blev plötsligt realiteter. Nu gällde det att rätta munnen efter matsäcken. Men vi fick trots detta en ny scen, Sagateatern i före detta Sagabiografen, som blev ett gott komplement till Folkets Hus scener. En teaterlinje på gymnasiet tillkom tillsammans med ett ökande intresse för att sätta upp egna teater- och musikalproduktioner ute på skolorna. Bygdespel, nyårsrevyer och cabareer började skjuta upp som svampar lite här och där.