Prästens möte med ryssarna
Det finns många berättelser från Finska kriget som inte är sanna och många har gjorts om med tiden. Däremot är den här berättelsen mer trovärdig än många skrönor. Hur vet vi det?
Jo, därför att berättelsens huvudperson, prästen Johan Anders Linder skrev ned sina upplevelser under kriget och dessa finns bevarade.

Linder eskorterade under slutet av kriget två pojkar till sina hemmanen i Gammelstad Luleå från Uppsala. Det var en farofylld resa de skulle göra genom den krigshärjade delen av Sverige. När de kom till det ockuperade Västerbotten blev prästen Linder förfärad över det han såg. Landskapet täcktes av nedtrampade åkrar. Ladugårdarna stod utan tak och utan boskap. Virket från ladugårdstaken hade använts till att bygga tillfälliga läger åt både de svenska och ryska härarna.

När Linder och de två pojkarna kom till Umeå fick de se den mäktiga flottbron som ryssarna hade låtit bygga över Umeälven. Efter några dagars uppehåll i Umeå fortsatte resan norrut.
I Sävar möttes de av en mardrömsliknande syn. Samhället var ödelagt. Ur jorden stack det upp händer och fötter från soldater som hade stupat i det blodiga slag som hade ägt rum månaden innan deras ankomst. Husen var sönderskjutna och det låg kläder utspridda på marken. De fortsatte genom det döda landskapet utan övernattning.

Resan hade varit fri från större problem fram till de kom till de ryska förposterna vid de södra trakterna om Skellefteå. Ryska vaktsoldater tillfångatog prästen och hans följe. Linder lyckades förhandla med de ryska soldaterna att bli förd till soldaternas general. Därmed tog de det svenska sällskapet till Degerfors Herrgård i Jävre  som var ett ryskt högkvarter under kriget. Prästen fruktade för sitt och för pojkarnas liv. Linder fick efter lång väntan prata med en rysk general. Generalen undrade vad syftet var med prästens resa. Linder förklarade så gott han kunde att han enbart skulle följa två svenska pojkar till deras familjehem. Ryssarna trodde nog först att prästen var en utsänd spion från den svenska motståndarsidan. Som tur var, lyckades prästen muta en rysk soldat med ett silvermynt och resan kunde fortsätta.

Prästen Linder fann senare pojkarna som han skulle eskortera sittandes vid en lägereld omringade av 400 ryssar. Lyckligtvis var de oskadda. En ung flicka blev deras kusk iväg från Jävre. När de kom till Piteå förvånades prästen av att han inte hittade några svenskar. Han upptäckte snart att lokalbefolkningen hade fått flytta ut i fähusen medan ryssar sov inne i husen. Resan fortsatte från Piteå och kort därefter återförenades pojkarna med sina familjer. Prästen hade lyckats med sitt uppdrag tack vare visat mod i mötet med de ryska soldaterna.

Matförråd plundras i Öjebyn
Runt om i landet fanns det speciella förvaringsbodar med mat, kläder och vapen för den svenska armén. Bodarna var viktiga för soldaternas överlevnad och säkerhet under kriget. Tack vare bodarna fick soldaterna mat, kläder och utrustning för att kunna delta i kriget.
Nästan allt material hade samlats från människorna runt om i byarna. Bönder och andra arbetare var tvungna att ge bland annat mat, djur, kläder, husrum till soldater när det var krig. Året innan kriget var det missväxtår i Sverige så det fanns inte mycket att ta av. Nästan all skörd hade gått till spillo. Många dog av svält och förvaringsbodarna stod tomma. När kriget pågick var det svårt att ge soldaterna mat eftersom invånarna knappt kunde skaffa mat till sig själva. Under kriget fanns det förvaringsbodar i bland annat Öjebyn. Efter konventionen i Kalix överlät Gripenberg bodarna i Norrlands kustland till fiendesidan.

Sjukhuset i Piteå
I Piteå fanns ett fältsjukhus under kriget som sägs ha haft hög standard. Sjukhuset tog hand om många skadade och sjuka soldater. Pitebor, oftast kvinnor, fick hjälpa till och arbeta på sjukhuset. De fick bland annat bistå med matlagning, städning och tvättning. Många hushåll fick ge mat och ved till uppvärmning av sjukhuset.  

Striden i Pitsund
Under den senare delen av kriget anlände ett av Sveriges förnämsta fregattskepp till Pitsund som ligger utanför Piteå. Skeppet hette Jarramas och det var utrustad med kanoner och 150 svenska soldater. Målet var att förstöra ryssarnas bro som gick över Pitsundet. Syftet var att minska fiendens framkomlighet i landet. Fregattskeppet anlände sent på eftermiddagen den 25:e augusti 1809 till Pitsund. Jarramas var då det största stridskeppet som hade lagt ankar i vatten utanför Piteå. Samma kväll bröt striden ut mellan ryska och svenska soldater.
Slaget började med att svenskarna rodde upp för sundet i två stora lastbåtar stuvade med kanoner och brännbart material till förstörelsen av bron. Väl framme vid bron började det stressiga arbetet med att försöka bränna bron. Kanoner i olika storlekar användes flitigt för att hålla fienden på avstånd. Svenskarna kunde till en början ge motstånd.

Det sägs att en rysk soldat kom ridande på en häst över bron. Svenskarna tände då på en kartech. Det är en plåtbehållare fylld med kulor som sprängs sönder då den antänds och skjuter därefter ut en svärm med kulor. Soldaten på hästen sägs ha träffats av kulorna och dragits ned i vattnet med sin häst.

Ryssarna var stationerade på en hög kulle ovanför bron. De besköt de svenska soldaterna som i vild förtvivlan försökte bränna bron. Motattacken var så häftig att svenskarna ansåg sig slagna och gav upp utan att ha förstört bron. Striden pågick i cirka fyra timmar och slutade med svensk förlust.

Under striden i Pitsund dog sex svenska soldater, 19 stycken sårades. På den ryska sidan dog 13 man, 20 blev sårade och sju stycken blev tillfångatagna.  Ungefär en vecka efter striden i Pitsund träffades de ryska och svenska generalerna Kamenskij och Sandels. Tillsammans kom de överens om vapenstillestånd. Detta sägs vara den sista reguljära striden mellan ryska och svenska soldater under Finska kriget. Det är också den senaste reguljära striden som ägt rum på svensk mark och förhoppningsvis den sista. 

Silvergömman i Porsnäs
Enligt Tsar Alexander I var de ryska soldaterna var förbjudna att plundra och stjäla av lokalbefolkningen. Trots det spreds rykten bland piteborna om ryssplundringar och barbariska ryssar, kanske på grund av de tidigare rysshärjningarna som ägde rum under 1700- talet i Piteå.

Rykten spreds i trakterna runt Piteå att ryssarna stal mat, boskap och andra värdesaker. Många blev bestulna av ryssarna men byborna i Porsnäs och Pålmark tog till egna medel för att undkomma att bli plundrade av ryssarna. Porsnäsborna samlades hemma hos Pär Larsson i Pålmark för försöka komma på en plan för skydda sina värdesaker. De kom överens om att lägga allt deras silver i en gammal mjölkflaska och sedan gömma den i skogen. Byborna lät karva ett större hål i flaskans mynning så att silvret skulle kunna stoppas ned i flaskan.

Pär Larsson tog den dyrbara silvergömman med sig och gick ut i skogen. Han klättrade upp i en hög gran och band fast mjölkflaskan i trädet så att ingen kunde se den. Byborna gömde mer än bara sitt silver. De var också rädda att ryssen skulle ta deras finaste kläder och vävnader. De gömde de nämnda föremålen i en torr brunn i Pålmark. Byborna snickrade ihop ett trägolv nere i brunnen. På det nybyggda golvet lades kläderna och de täcktes sedan över med näver, jord och timmer. Sedan täcktes brunnen över med jord.

När ryssarna lämnade Pitetrakterna, hösten 1809 gick Pär Larsson ut i skogen igen och hämtade silvergömman uppe i granen. Byborna grävde upp brunnen och tog upp deras föremål. Porsnäsnorna hade lyckats lura ryssarna och fick behålla sina dyrbarheter tack vare deras smarta plan.

Krig och kärlek
Under kriget föregick inte enbart elände. Ryska soldater hade rykte om att vara hänsynslösa och råa men så klart var inte alla det. Det fanns ryska soldater som ville väl. Det berättas om ryska soldater som förälskade sig i svenskor och som stannade kvar i Sverige efter krigets slut. Det finns en kärlekshistoria från krigets Piteå där det berättas om en rysk officer och svensk flicka som fann varandra.

Det var en sen kväll i april 1809. I överstefamiljebostaden, Gran utanför Piteå hade familjen Bergentråhle samlats i salongen för att umgås. Plötsligt hördes de röster ropa: - Ryssarna kommer! Familjen på Gran kunde se genom fönstren hur ryska soldater kom närmre bostaden. Längst fram red en ung officer. Framme vid huset steg han av sin häst och klev in. När han kom in i salongen presenterade han sig som officer Johan Reinold Nassokin. Han ursäktade sig för att ha kommit oanmäld.

Nassokin kunde inte tala svenska men det var vanligt förr i tiden att välbeställda personer också kunde tala franska. Därför pratade han säkert franska med familjen för att bli förstådd. Nassokin berättade att han på general Kamenskijs vägnar hade kommit för att stationera ut en skyddsvakt på Gran. Vakten skulle skydda Gran och familjen Bergenstråhle från oönskade gäster. Officer Nassokin försäkrade att han personligen skulle komma till Gran med jämna mellanrum för att se till att skyddsvakten gjorde ett bra jobb.

Nassokins besök blev med tiden fler än vad som var nödvändigt. Han umgicks mer med Carolina och de förälskade sig i varandra. När kriget var över behövdes det inte någon skyddsvakt på Gran. Därmed hade Nassokin inte något skäl att åka till Gran för att besöka sin älskade. Den ryska armén åkte under hösten 1809 från Piteå. Nassokin var tvungen följa med och paret skildes åt. Hösten kom och gick. Carolina var kvar på Gran och det mesta hade återgått till det normala. En kväll under den kalla vintern hördes en släde komma till Gran. Det var officer Nassokin som hade kommit för att be om fröken Carolinas hand.
Det unga paret gifte sig kort därefter på Gran och flyttade till Tallin. De fick två söner tillsammans men Carolina dog endast 31 år gammal. Hennes make dog ungefär tio år efter henne.

Hjelte blev hjälte
Under kriget bodde det på Trundön utanför Piteå en soldatson som hette Hjelte i efternamn. En dag var han ute i skogen och jagade. Under kriget hade ryssarna förbjudit lokalbefolkningen att bära vapen. Brott mot vapenlagen straffades med döden. Hjelte trotsade lagen och tog sitt gevär för att jaga. När han var ute i skogen mötte han tre ryska soldater som tillfångatog honom eftersom han bröt mot vapenlagen. På väg mot ryssarnas högkvarter skulle de passera en bäck. För att kunna ta sig över den var ryssarna tvungna släppa taget om Hjelte. Soldaten som gick först i ledet hoppade över bäcken. Den andra som höll fast Hjelte släppte fången för att själv hoppa över bäcken. Hjelte såg sin chans och slog den närmaste soldaten medvetslös. Soldaten som hade släppt Hjelte försökte slå ned honom med sitt gevär. Hjelte gav sig på honom och lyckades efter ett långt slagsmål slå ihjäl sin motståndare. Efter handgemänget vaknade soldaten som han hade slagit ned till marken. Hjelte upptäckte den nyvakna fienden och ströp honom.

Då såg Hjelte den tredje soldaten; denne hade lyckats ta sig över bäcken och sprang mot gårdarna på Trundön. Hjelte visste att han var tvungen att döda den sista soldaten för att kunna gå säker. Annars fanns det risk att han skulle skvallra för den ryska armén om vad som hade hänt ute i skogen. Hjelte sprang i vild förtvivlan mot Trundön för att stoppa den sista soldaten. Han fann soldaten inne i sin egen stuga. Den ryska soldaten blev förvånad och bad för sitt liv. Hjelte höll på att ge vika för soldatens böner men tillslut insåg han att det inte fanns någon annan utväg än att slå ihjäl soldaten. Hjelte tog en yxa och slog hastigt ihjäl ryssen. Han begravde sina offer i hemlighet.

Hjelte levde i många år efter denna hemska dag. Han berättade ofta under sin ålders höst om sina hemska gärningar. Det sägs att han kände mycket skuld men ingen ånger eftersom han annars aldrig själv hade överlevt.

Verklighetens Sven Duva
Många har säkert hört talas om Sven Duva, men vem var den egentliga personen? Den finlandssvenske författare Johan Ludvig Runeberg skrev nationaleposet Fänrik Sthåls Sägner. I verket finns dikten om den påhittade Sven Duva som deltog som soldat under första delen av Finska kriget.

Sven Duva var en ung man som ville bli soldat. Han var inte klipsk men han hade ett gott hjärta. Sven Duva deltog vid slaget i Virta bro i Finland och tack vare hans hjältemodiga insats räddade han livet på många svenska soldater men dog själv i striden. Det sägs att Runeberg hade en förlaga på vilken han grundade sin karaktär Sven Duva. Förlagan sägs vara en man vid namn Zakarias Bång.

Zakarias Bång stred i slaget vid Virta bro men han dog inte. Han skadades och fördes till Vasa. Han tillfrisknade och började jobba hos en borgare. En dag var ödets dag framme. Zakarias hamnade i bråk med en ryss och det slutade med att Zakarias mördade ryssen. För att rädda sig själv från fängelse och avrättning flydde Zakarias till havs i en liten roddbåt. Han hittades senare medvetslös i sin lilla båt ute i Piteå skärgård av Mamsell Magdalena Baudin. Hon tog med sig honom till sitt hem och vårdade honom tills han blev frisk.

När Zakarias Bång omhändertogs av Magdalena Baudin blev de förälskade. Det upprörde Magdalenas familj eftersom hon kom från en rik familj.  De tyckte det var skamligt att deras flicka var tillsammans med en förrymd soldat. Detta brydde sig inte Magdalena om. Hon gifte sig trots allt med Zakarias. Det sägs att det var till och med hon som friade till honom. Eftersom Magdalenas föräldrar inte gillade att hon gifte sig med Zakarias flyttade det nygifta paret från Piteå till Lycksele. De fick två barn tillsammans och sägs ha levt ett lyckligt liv.

Krutgumman i Piteå
Den ryska tsaren Alexander I hade förbjudit de ryska soldaterna under kriget från att plundra och stjäla av svenskarna men det hände att de gjorde det i alla fall. Det var inte många som vågade säga emot när ryssarna kom för att ta det de ville ha. Men det berättas om en äldre gumma från Piteå som fick nog när ryssarna kom till hennes gård för att ta mat.

De ryska soldaterna hotade att skjuta henne på stubinen om hon inte tog fram mat till dem. Hon vägrade och sade argt att om han skulle skjuta henne så skulle han få se på andra bullar än dem som de  bad om. Den ryska soldaten blev så förvånad så han kunde inte skjuta henne. Det hela slutade ändå med att gumman fick ge sig och servera ryssarna mat.