Fridhemsvägen 2
903 37 Umeå
Telefon 090-162875
Fax 090-143791
E-post:
info.vivakomvux@umea.se
- Skolor
- | VIVA Komvux
- | Aktuellt
- | Bildgalleri
- | Författarbesök 061027: Anita Salomonsson
Författarbesök 061027: Anita Salomonsson
Foto: L Edlund
Hälsofredag - Hälsoaspekter på skrivandet
- Man får syn på sig själv genom skrivandet. Berättandet kan kasta ljus
över ens liv och i bästa fall kan man försonas med sitt öde, säger Anita
Salomonsson, författare till ett flertal böcker som alla utspelar sig i
Västerbotten.
Det är en fredagseftermiddag i slutet av oktober och Anita Salomonsson berättar för
Mimerskolans personal i ett fullsatt personalrum. Hon berättar om sitt skrivande och
bakgrunden till sina böcker, som alla har verklighetsbakgrund mer eller mindre.
Anita Salomonsson är född i Hjoggböle ett par mil söder om Skellefteå. Denna lilla by
har blivit kallad författarby eftersom den fostrat fyra författare; Hjalmar Westerlund,
Per-Olov Enquist, Anita Salomonsson och hennes äldre bror Kurt Salomonsson.
Skämtsamt hävdar Anita Salomonsson att orsaken till denna koncentration av
författare i en liten by i Västerbottens kustland är inavel och dåliga jordbrukare.
- Så då fick man ta till pennan. Jag skriver ur en stor förundran och jag föddes med
stora öron, berättar Anita Salomonsson, som under hela sin barndom hört berättelser
från bybor och grannar som besökte barndomshemmet.
Men det tog tid innan hon blev författare. Först 1994 vid 59 års ålder gjorde hon debut
med "Änglabilder". Skrivit har hon dock gjort hela sitt liv.
-- Jag hittade pappas timmermanspenna och hans anteckningsbok och började skriva
redan som barn, säger Anita Salomonsson.
Men författandet fick vänta. Hon gifte sig, utbildade sig till socionom och arbetade
många år som socialsekreterare i Umeå. Hennes äldre bror Kurt Salomonsson fick
ta hand om det litterära skapandet. Hon minns tydligt en bild från sin barndom då
Kurt som 13-åring ligger utsträckt i soffan och säger till sin syster att han ska skriva
en bok som skakar om.
Och visst kom brodern att skriva böcker och visst skakade de om. Under 50-talet
skrev han böcker som utspelade sig bland gruvarbetare och som starkt kritiserade
fackföreningsrörelsen. Det var på sätt och vis en längre essä om brodern Kurt i
tidskiften Provins som gav Anita Salomonsson blodad tand, som satte fart på hennes
skrivande. Historier som legat och grott i åratal blommade ut. !994 kom hennes första
bok "Änglabilder" ut och därefter kom de på rad. 1995 "Genom tidens handflata" om
klockmakaren Tideström, 1996 "Vackrast var ändå mamma" som handlar om hennes mamma.
- Man kan förändras genom skrivande, förlåter sig själv och förstår mera genom skrivandet.
Anita Salomonsson berättar vidare om sitt skrivande:
- Att skriva är som att sticka en tröja eller att bygga ett hus utan ritning. Och det är
endast du som vet hur det ska bli. Ibland rasar huset ihop och då är det bara att
börja om på nytt. Jag kan vända på historien och göra om den, ibland skriver jag
om en bok sex till sju gånger. Sedan lägger jag bort den ett bra tag och läser sedan
om den. Texten är bra om jag blir överraskad.
Anta Salomonssons senaste bok, "Armade cykel" kom ut 2004. Den handlar om de
strävsamma småbrukarna Hjalmar och Frida, och handlingen äger rum mellan första
världskriget och femtiotalet. Nyligen har hon avslutat en bok som beräknas komma
ut hösten 2007.
Anita Salomonsson framhåller att det tar tid att bli författare. Det är inte lätt. Man
ska helst komma in i ett tillstånd av flöde, lämna den inre kritikern och vara som
en kalv på grönbete och skriva hur tokigt det än blir.
- Det gäller att skriva och åter skriva och ju mer man skriver desto närmare
kommer man sig själv. Att plocka fram sin egen röst...
Det som driver Anita Salomonsson är en förundran och ingrodd medkänsla med
sina medmänniskor. Hon har kommit över svårigheter med berättelser, berättelser
som fattat eld i mig.
- Ta dig själv på allvar. Skaffa en skrivhörna och skriv åter skriv. Pröva dig själv,
hitta din egen röst
Slutligen berättar Anita Salomonsson om sitt möte med Birgit Nilsson. Det var i
samband med utgivningen av hennes memoarer. Den uppburna operasångerskan
som gjort succé på världens alla operascener säger då att memoarerna var det
största hon gjort i sitt liv.
