Bild

Tidningsklipp. Under bilden står ”Ragnhild Sandström var en färgstark personlighet under sin riksdagstid. Man ser här att hon vet att sätta sig i respekt hos såväl riksdagsman Manne Ståhl till vänster som den blivande partiordföranden Sven Wedén.” Foto i okänd dagstidning under Ragnhild Sandströms riksdagstid 1944–1961.

Ragnhild Sandström – lärare, journalist och riksdagspolitiker

När rösträtten var vunnen 1921 kunde kvinnor inte bara lägga sin röst i valurnan utan också bli valda att sitta i riksdagens båda kamrar. 1944 fick Västerbotten sin första kvinnliga ledamot – folkpartisten Ragnhild Sandström.

Dekoration, tidslinje från 1622 till 2022

Historien om Umeå

Under jubileumsåret Umeå 400 år samlar och sprider vi berättelser om Umeås historia, om det som har format Umeå och gjort staden till den plats där vi är i dag, om föreningar, idrottsrörelsen, kulturen, kyrkligheten, politiken, om näringsliv, utbildning och myndigheter. Människoöden och händelser är självklart viktiga inslag, liksom älvslandskapets betydelse.

Läs alla berättelser på www.umea400.se/historien.

Porträttbild av Ragnhild Sandström.

Ragnhild Sandström. Foto ur Västerbottens-Kurirens bildarkiv.

När rösträtten var vunnen 1921 kunde kvinnor inte bara lägga sin röst i valurnan utan också bli valda att sitta i riksdagens båda kamrar. Fem kvinnor valdes, en frisinnad till första kammaren och fyra till andra kammaren, varav en var frisinnad, en höger och två socialdemokrater. Åren gick och inte mycket hände vad gällde kvinnornas antal bland riksdagsledamöterna; i första kammaren hände inget alls fram till 1940 och bland andra kammarens 230 ledamöter ökade antalet kvinnor från fyra till sjutton kvinnor. Detta var naturligtvis djupt otillfredsställande för alla de kvinnor som ville se en ökad kvinnorepresentation i riksdagen. Ett initiativ togs i mitten av 1930-talet av det nybildade Folkpartiet, men utan resultat. En ny offensiv, initierad av Fredrika Bremerförbundet (FBF), togs inför valet 1944 och vid det valet fick Västerbotten sin första kvinnliga ledamot, folkpartisten Ragnhild Sandström, i riksdagens andra kammare.

Lärarinna och en flitig skribent

Ragnhild Sandström föddes den 14 augusti 1901, växte upp i en gård längs Riddargatan mot järnvägen på Haga i Umeå. Hon var äldst av tre döttrar till jordbrukaren och gårdsägaren Andreas Andersson (1878–1928) och Hilda Maria, född Westman (1876–1948). De två yngre systrarna Gerda Andersson (1904–1951) och Ingrid Källström (1916–1979) kom, som vi ska se, att bli oumbärliga för Ragnhild.

Efter grundläggande folkskolutbildning och en så kallad preparandkurs sökte Ragnhild år 1918 in på folkskoleseminariet i Umeå där hon avlade examen 1922. Hon kom således att tillhöra den första årskullen där även manliga elever togs in. Under hennes tid som elev på seminariet fanns tre kvinnliga lektorer där, Ester Middelsten, Anna Grönfeldt och Siri Öhngren, samtliga politiskt engagerade, frisinnade liberaler. Året efter sin examen tillträdde Ragnhild en tjänst som folkskollärare i Överboda, och i den skolan stannade hon under hela sin läraraktiva tid.

Läraryrket var dock inte det enda hon ägnade sin tid åt. Ragnhild var också en hängiven och flitig skribent. Redan under 1920-talet började hon skriva i liberala Västerbottens-Kuriren. Hon publicerades även från 1925 i det 1919 bildade Västerbottens läns hembygdsförbunds tidskrift Västerbotten, som kom ut med sitt första nummer 1920. Den kortlivade liberala Norrbottens-Tidningen tog in artiklar av henne liksom Norra Västerbotten. I högertidningen Umebladet skrev hon flitigt. Som journalist använde hon, särskilt som kåsör, signaturerna Voilá, Mlle X och Miquelon. Under signaturen Voilá hade hon under en tid en egen spalt, ”Vi på landet”, både i Västerbottens-Kuriren och Umebladet. När tidningen Expressen startade 1944, året då hon blev riksdagsledamot, skrev hon regelbundet även där, ofta om händelser i riksdagen.

Tre exempel på Ragnhild Sandströms omfattande skrivande i dagspressen, samtliga texter återfinns i slutet av artikeln:

I den första texten, En Västerbottensbok, publicerad i Västerbottens-Kuriren den 18 mars 1927, lyfter Ragnhild Sandström, under signaturen Miquelon, fram Astrid Väring som en västerbottnisk pionjär inom litteraturen. Hon uppskattar skildringen av de hårda villkor som människorna i det karga Västerbotten upplevde under svälten på 1860-talets. Hon vill också lyfta fram de litterära kvaliteterna men nämner inte de dialektala inslagen, något som Sara Lidman långt senare skulle använda sig av sin skildring av samma tidsperiod.

När författaren, i den andra texten i Expressen den 29 januari 1946, lägger ett stort ansvar för kvinnors plats i samhället på kvinnorna själva, gör hon det i den individualistiska anda som utmärker den liberala människosynen. Att det kan finnas strukturella aspekter av betydelse även för den liberala Ragnhild Sandström, framkommer i artikelns slut där hon framhåller att det är kollektivet, inte eliten, som tillsammans segrar.

Under vinjetten Vi på landet och med signaturen Voilà bidrog Ragnhild Sandström med kåserier om mer eller mindre allvarliga ämnen. I den här aktuella artikeln raljerar hon över män som inte har vett att bete sig och hon gör det på ett sätt som för tankarna till våra dagars metoo-debatt. Den utgör den tredje och sista texten och publicerades i Västerbottens-Kuriren den 30 november 1951.

Redaktörerna ansåg henne vara en journalistisk begåvning och hon kunde skriva både kåserande krönikor och vassa debattartiklar. Hon skrev också mera utredande texter under sitt eget namn, till exempel om den allmänna skolans historia. Under hela sitt vuxna liv var hon medarbetare på Västerbottens-Kuriren och menade att det var dess liberala, frisinnade inriktning som underlättade för henne att ansluta sig till Folkpartiet när inträdet i politiken blev aktuellt. Det var också inom tidningsvärlden som hon fann några av sina bästa vänner, journalisten Knut Gafvelin och konstkritikern Einar Härlin.

Tidiga politiska år

Länge levde hon sitt liv i Överboda där hon delade sin tid mellan barnen i skolan och skrivandet. 1937 skedde emellertid flera förändringar i hennes liv. Det året ingick hon äktenskap med sågverksägaren Nils Hugo Sandström (1897–1946) från Överboda. Paret fick tre barn, Margareta, 1938, Anders (1940–2018) samt Elisabet, 1942, alla tre födda i Överboda. I byns lärarbostad bodde Ragnhild Sandström både under äktenskapet och några år efter makens död, då tillsammans med sin ogifta syster Gerda Andersson.

1937 gick hon också med i FBF och trots att Ragnhild Sandström samtidigt rimligen fått än mer att göra som småbarnsmamma tog hennes engagemang utanför yrket och journalistiken fart i slutet av 1930-talet. Redan 1935 hade det kommit ett rundbrev till Umeå från det då nybildade Folkpartiets kvinnoförbund med uppmaningen att utse en kvinna som kandidat till riksdagen. Men initiativet rann ut i sanden och frågan förblev obearbetad något år tills FBF 1937 ånyo aktualiserade frågan om ökad kvinnorepresentation i riksdagen. Kommittén för ökad kvinnorepresentation bildades med en lokalavdelning i Umeå. Både FBF och Kommittén för ökad kvinnorepresentation initierade föredrag kring relevanta teman och sammankallade till ett nämndkvinnomöte 1941 för länets kvinnor. Året efter valdes Ragnhild Sandström till sekreterare i FBF.

Inför valet 1944 tog FBF i Umeå ytterligare ett kraftfullt initiativ. FBF, tillsammans med länets kvinnoföreningar, agerade intensivt för att få en kvinna som representant för Västerbotten i riksdagen. Första mötet hölls den 20 mars 1944 i Lottornas lokal på Kungsgatan 87 där högerkvinnan och folkskollärarinnan fru Alma Lundin valdes till ordförande i Kommittén för en ökad kvinnorepresentation i Sveriges riksdag. Av den diskussion som finns nedtecknad i protokollet framgår det att Alma Lundin ansåg att kvinnor måste upplysas om att politik hör samman med hus och hem.

I Vindeln hölls sedan under fyra dagar i april 1944 en konferens om Dagens samhälle och kvinnorna. Talarna kom huvudsakligen från regionen men även prominenta ditresta kvinnor höll ett antal anföranden. Även Ragnhild Sandström, som representerade FBF:s Umeåkrets på konferensen, var en av talarna. Vi vet att arbetet blev framgångsrikt på så sätt att inför riksdagsvalet 1944 hade alla partier kvinnor på sina listor. Socialdemokraterna, som utgjorde länets största parti, placerade sin kvinnliga kandidat, den politiskt erfarna Hildur Öhman, på en plats långt ner på sin lista. Hon blev därför inte vald trots sina erhållna 18 825 röster att jämföras med Ragnhild Sandströms 4 664.

Folkpartiets annonserar för sin kvinnliga riksdagskandidat Ragnhild Sandström i Västerbottens-Kuriren 16 september 1944.

Artikel i Västerbottens-Kuriren 28 september 1944 som berättar att Ragnhild Sandström valts för Folkpartiet som Västerbottens första kvinnliga riksdagsledamot genom tiderna.

Med tanke på det engagemang Ragnhild Sandström visade under offensiven för utökad kvinnorepresentation i riksdagen, förefaller det nästan osannolikt att hon, enligt egen utsaga, skulle ha varit politiskt oengagerad fram till den dag då hon fick erbjudande från såväl Högerpartiet som Folkpartiet att ställa upp på de kvinnolistor som skulle finnas med vid valet 1944. Att Högerpartiet tillfrågade henne kan ha att göra med hennes koppling till Umebladet men kanske också till det faktum att hennes make, sågverksägaren, tillhörde Högerpartiet. Förutom att Ragnhild skrev i den liberala pressen måste framhållas att Ragnhilds far var liberal och hade varit kassör i Folkpartiet i Umeå, något dottern var väl förtrogen med. Hennes uppväxt hade onekligen präglats av frisinne och tolerans, erfarenheter som bidrog till att hon fann sin hemvist hos det liberala Folkpartiet.

Ragnhild Sandströms tid i riksdagen

Ragnhild Sandström kom att representera Västerbotten i riksdagen från 1944 fram till sin död 1961. Och hon representerade inte bara Västerbotten, utan hon var den enda kvinnan, som var folkpartist i riksdagen vid valet 1944. FBF:s ordförande och folkpartisten Hanna Rydh miste då sin plats liksom folkpartisten Kerstin Hesselgren som hade suttit i riksdagen sedan valet 1921. Sammantaget var valet en besvikelse för alla de kvinnor som kämpat för ökad kvinnorepresentation. Efter valet satt två kvinnor färre i riksdagen än förut. Nu fanns 18 kvinnor och 212 män i andra kammaren. Av de arton kvinnorna var tretton socialdemokrater, två kommunister, två representerade Högerpartiet, och en, Ragnhild Sandström, Folkpartiet.

Hur blev tiden i riksdagen för Ragnhild Sandström? Det kan ha funnits förväntningar på att Ragnhild Sandström skulle ägna sig åt så kallade kvinnofrågor eftersom hon åren före tog upp en del kvinnorelaterade teman i sina tidningsartiklar. Hon var förstås påverkad av den beredskapssituation som landet befann sig i under kriget, när hon undrade hur de ansvariga tänkte sig att förlossningsvården skulle organiseras då förlossningskliniker stängde ner sin verksamhet. I en artikel i Västerbottens-Kuriren tar hon sig an befolkningsfrågan och uttrycker där en ståndpunkt som flera kvinnor tidigare har intagit. Hon menar att kvinnor i alla tider, särskilt orostider, har värnat om barnen och hemmet. ”De väldiga herrar med skri och med dån slå städer och riken omkull, men kvinnan för livet vidare i kraft av den instinkt, som är mäktigare än allt annat i världen.”

I riksdagen kom hon att ta aktiv del i den då aktuella debatten om ändring av abortlagstiftningen, föranledd dels av befolkningsutredningen dels av den därpå grundade interpellationen i riksdagen som gällde abortförebyggande åtgärder. I en debatt i andra kammaren 1945 gjorde hon ett längre inlägg angående de reservationer som framställts med anledning av att graviditetstest var tänkta att utföras på mödravårdscentral. Med en drastisk och dramatisk formulering menade hon att förslaget om mödravårdscentralerna andades ”planhushållningspsykos”. Hon återkom till frågan om abort efter att ett betänkande om abortfrågan hade lämnats 1953 där en utvidgning av aborträtten till att omfatta även sociala faktorer framfördes. Hon skrev 1954 en artikel i Socialmedicinsk tidskrift där argumentationen talar för att hon bejakade det aktuella förslaget om utvidgning av aborträtten. Hon ömmade dock för samvetsfrihet för de farmaceuter och andra som inte vill medverka till att distribuera preventivmedel.

Riksdagens skrivelse nummer 38, 1959, som berättar att ledamoten av riksdagens andra kammare, fru Ragnhild M. A. Sandström, valts till medlem av Nordiska rådet 15 januari 1959.

Ragnhild Sandströms kom att sitta i lagutskottet. Hon var mellan 1949 och 1957 valman vid fullmäktigevalen samt under en tid även valman för ombudsmannavalen. Vidare satt hon i Nordiska rådet från 1951 fram till sin död. Hon var statsrevisor 1956 till 1959, inledningsvis som suppleant. Under sin tid i riksdagen satt hon med i socialförsäkringsutredningen i fem år i början av 1950-talet och under ungefär samma tid arbetade hon med kvacksalveriutredningen och satt även med i änkepensionskommittén. Systemaktiebolaget tillkom 1955 och i dess styrelse kom Ragnhild Sandström att sitta från 1957 till sin död 1960. Hennes intensiva verksamhet kom 1953 att belönas med en kunglig medalj, Vasaorden.

Norrlandsperspektivet

Trots sitt engagemang i en del kvinnopolitiska frågor dominerade norrlandsperspektivet i hennes politiska gärning. Särskilt ägnade hon sig skogsindustrin, skogsägandet och skoglig ekonomi samt transporter och kommunikationer, lokalt och regionalt. Angående den regionala busstrafiken i hemlänet inledde hon en artikel med orden: ”Här är inte jude eller grek, man eller kvinna, här är vi alla trafikanter.” Ragnhild Sandtröm ansåg även att inrikesflyget liksom det nordiska flyget borde byggas ut. Hon fick dock aldrig uppleva invigningen av Umeå flygplats 1962.

Vad gäller kampen för ett universitet i Umeå fanns hon med som representant för Västerbotten. Hon kom inte att vara drivande i frågan, trots sitt utbildningsintresse, troligen på grund av att initiativtagarna var socialdemokrater och kommunister. På ett välbesökt möte i Uppsala 1955, där universitetsutredaren och statssekreteraren Ragnar Edenman närvarade, kunde konstateras, att entusiasterna från länen i norr tillsammans med representanter för näringslivet och universiteten, var angelägna om ett nordligt universitet. En starkt bidragande orsak till att valet skulle falla på Umeå var den framsynthet som stadsbibliotekarien Sven-Ola Hellmér visat då han lyckats lägga grunden till ett vetenskapligt bibliotek genom att det så kallade femte exemplaret hamnade i Umeå. Ragnhild Sandström, som också närvarade på mötet, var helt och hållet positiv, ja närmast otålig, inför möjligheten att lokalisera ett universitet i Umeå.

Under året 1955 intensifierades den sedan decennier debatterade frågan om införandet av högertrafik. Det året, när ett förslag om högertrafik hade framlagts, genomfördes en folkomröstning där mer än 80% av befolkningen visade sig vara emot högertrafik. Detta var givetvis nedslående för dem, bland andra Ragnhild Sandström, som stred för högertrafikomläggning i Sverige. Trafikomläggningen genomfördes mer än ett decennium senare, 1967.

Ragnhild Sandströms intresse för hembygden avspeglas här i hennes uttömmande artikel om Umeås tidiga museihistoria i Västerbottens läns hembygdsförbunds årsbok Västerbotten 1943, efter det att nuvarande Västerbottens museums lokaler invigts samma år.

Hemma i Umeå och Västerbotten satt Ragnhild Sandström i landstinget under nästan hela 1950-talet och som representant för Umeå landsförsamling återfanns hon i kommunfullmäktige mellan 1953 och 1959. Vidare var hon ordförande för Folkpartiets valkretsförbund 1953–1959 och satt i partiets förtroenderåd under samma tid. Trots att Ragnhild Sandström som politiker inte primärt ville profilera sig kring kvinnorelaterade frågor, blev hon ordförande i Folkpartiets kvinnoförbund 1949 och kvarstod till 1954.

Samtidigt som ett otal uppdrag fyllde hennes dagar med arbete tog hon sig tid att skriva manus till en film som den sedermera så uppskattade filmaren Rickard Tegström från Umeå planerade att göra med anledning av utbyggnaden av Stornorrfors kraftverk. Filmen kom att heta Nära älven och finns idag på Västerbottens museum. Under samma tid var hon tilltänkt som blivande landshövding i Västerbotten. Valet kom dock att falla på en manlig partikollega från Skåne. Ragnhild Sandströms kommentar var besk. ”Om dom nu skulle ha en käring till landshövding kunde dom väl lika gärna ha tagit mig.” I riksdagen var det samtidigt aktuellt att utse en ny vice talman och en av de tilltänkta var Ragnhild Sandström som dock inte tilldelades uppdraget.

Det framgår med all önskvärd tydlighet att livet var fyllt av arbete för Ragnhild Sandström. Hur orkade hon med alla uppdrag och alla tågresor mellan Umeå och Stockholm? Hon hann nästan inte börja som riksdagskvinna förrän hon blev änka och ensam mor till tre små barn mellan åtta och fyra år gamla. Efter makens bortgång 1946 flyttade Ragnhild Sandström från Överboda in till Umeå 1948 där hennes syster Ingrid Källström med familj köpt en mindre fastighet på Teg, Bölevägen 36. Där flyttade hon in på övervåningen tillsammans med sin syster Gerda Andersson, som ägnade sina sista år i livet år att sköta Ragnhild Sandströms barn och hushåll. När Gerda Andersson dog 1951, endast 47 år gammal, fanns systern Ingrid Källström med familj till hands för att bistå Ragnhild Sandström och hennes barn. Även olika barnflickor anställdes för att vara med barnen under alla de många veckor som Ragnhild Sandström tillbringade i Stockholm.

Riksdagsarbetet krävde inläsning av mängder av material och hon beklagade att hennes stora intresse för historia och litteratur fick stå tillbaka. Kanske kompenserades detta en smula av engagemanget i Västerbottens läns hembygdsförbund, där hon inte bara var medlem utan också satt i dess styrelse från 1949 fram till sin död.

Ragnhild Sandström. Foto ur Västerbottens-Kurirens bildarkiv.

Ragnhild Sandström fick epitetet Umeås egen Delsbostinta. Hon var verkligen en god berättare, snabb i repliken, drastisk humor och för en västerbottnisk folkpartist okonventionell framtoning. Hon ordnade glada fester med musik som livade upp, rökte Chesterfield med intensivt välbehag och skålade med sina gäster. Sin lärargärning hade hon i praktiken lämnat åt vikarier i samband med småbarnsåren, men hon innehade tjänsten fram till sin död. Journalistiken fanns med henne genom alla år i riksdagen.

Bakom hennes imposanta gestalt, stiliga håruppsättning och rättframma uppträdande fanns dock en kvinna med vacklande hälsa. Så försenades hennes inträde i riksdagen eftersom hon då hade drabbats av en mindre hjärtinfarkt och var sjukskriven. Under åren i riksdagen var hon återkommande sjukskriven för hjärt- och lungproblem. Barnen beskriver hennes flämtande andning och bristande ork när hon skulle ta sig en trappa upp till bostaden. Ingen kände sin kroppsliga svaghet bättre än hon själv och under våren 1960 hade hon åter drabbats både av lungproblem och av en hjärtinfarkt. Hon var därför tveksam till att ställa upp för ytterligare en period i riksdagen inför valet 1960. I december 1960 deltog hon i en riksdagsdebatt av stor betydelse för henne. Hon hade i början av året inlämnat en motion som nu skulle behandlas. Den gällde översyn av Statens skogsindustriers ekonomiska ställning, som hon yrkade på skulle utredas av oberoende expertis. Efter sitt anförande gick hon tillbaka till sin plats där hon föll ihop och ljöt en omedelbar död, förorsakad av en hjärtinfarkt. Hon blev 59 år gammal.

Ragnhild Sandström ligger begravd tillsammans med sin make på Backens kyrkogård i Umeå.

Text: Kerstin Thörn

Artikeln för utskrift

Mer information

Nättidskriften Västerbotten förr och nu startade 2020 av en grupp västerbottningar som vill lyfta och synliggöra vår del av landet. Här publiceras kultur- och kulturhistoriska artiklar med förankring i Västerbotten av många skribenter och med brett innehåll. Den historiska artikeln ovan är en del i ett samarbete mellan "Umeå 400 år" och "Västerbotten förr och nu", där artikeln också publiceras. 

Nättidsskriften Västerbotten förr och nu Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Sidan publicerades