En av Umeås stora profiler under 1600-talet

För att underlätta den statliga förvaltningen på regional nivå införde Axel Oxenstierna 1634 ett nytt slags län i hela riket. Längst norrut låg Norrlands län, som 1638 döptes om till Västerbottens län.

Här blev Umeå residensstad. Länet var stort, för Norrbottens län avskildes först 1810. Enligt 1635 års landshövdingeinstruktion skulle de nya hövdingarna även vårda sig om städernas uppkomst och tillväxt. Den förste landhövdingen i det nya länet hette Stellan Mörner, den andre Frans Crusebjörn. Den tredje satt längre än någon gjort varken förr eller senare. Han hette Johan Graan.

Johan Graan studerade först vid Uppsala universitet 1635, senare vid Leidens universitet, Nederländerna 1637. Därefter arbetade han som assessor vid Svea hovrätt och tillträdde först 1653 tjänsten som landshövding för Västerbotten. Johan Graan var också under en kort tid landshövding för Österbotten. Han avsattes från sin tjänst 1678, då kung Karl XI menade att Graan av åldersskäl gjort sitt. Graan skötte dock tjänsten fram till sin död följande år i Stockholm (Jakobs församling).

Graans långa ämbetstid (25 år som landshövding) är ändå ett bevis på att han lyckades ganska bra med att administrera sitt län. Leo Nyholm skriver i en biografi över Graan att han förmodligen är den enda same som adlats, år 1645 av drottning Kristina. För att bättre lära känna länet med sina stora avstånd fick Graan göra många resor. Till detta ska vi åminna oss, att en hel del nya städer blev till under denna period, vilket fick arbetsbördan att öka, ty Graan engagerade sig i de nya städernas administration och förvaltning. Bland Graans många förslag till Kunglig Maj:t är nog förslaget om nybyggarverksamhet i lappmarkerna det mest kända, tillsammans med lappmarkernas sockenindelning. Men han deltog också i projektet Nasafjäll.

I Bergslagen blev allmogens kronoskatter omvandlade till dagsverken i form av körslor och kolning för bruken, men i lappmarken fungerade inte detta system. Metoden med hållappar gjorde att dessa inte kunde sköta sina renar samtidigt och för dem stod valet mellan att strunta i sina plikter mot kronan eller att förlora sina renar. För samerna var valet lätt: Man struntade i kronan, det vill säga man tredskades. Bergmästaren försökte då tvinga eller bestraffa dem som inte skötte hållapptjänsten. Resultatet av detta blev dock bara att de drabbade flyttade till Norge eller till andra lappmarker. Befolkningen och därmed skatteintäkterna minskade.

Graan ansåg att de använda metoderna var vansinniga. Man skulle betala samerna för körslorna, då skulle fattiga samer kunna åta sig dem, och alla skulle vinna på det. Men det skedde inte, istället var det först när danskarna/norrmännen brände ner Nasafjäll 1659 som tvångsarbetet upphörde. När man sedan hittade malm i Kedkevare i Lule lappmark fortsatte missförhållandena. En av anledningarna till de hårda metoderna var att ledningen under Isak Tiock hade en brutal ledarstil. Tiock fängslades 1664 och dömdes till fängelse. Han hade bland annat tagit emot mutor från de som hade råd att köpa sig fria från hållappstjänsten.

Lappmarksplakatet kom samtida med kyrkoreformen 1673, då nya församlingar skapades, bland annat Lycksele med Sorsele kapellag i det nuvarande Västerbotten. Då kustkyrkoherdarna vägrade att överlåta sina tionden till nya präster höll hela projektet på att falla samman. Här verkar det som att Graan fick prästerna att stanna kvar. Hans kamp med prästerskapet hade emellertid pågått en längre tid. Tionde är en katolsk tradition som förändrades med Gustav Vasa. Kungen lade beslag på två tredjedelar av tiondet, en tredjedel fick prästen. Förutom i Västerbotten, där prästen fick två tredjedelar och kronan nöjde sig med en tredjedel. 1666 klagade Västerbottens bönder hos kungen. De ville själva ha de två tredjedelarna, som de menade att landets övriga bönder ofta kunde behålla.

Johan Graan tog parti för bönderna, vilket retade prästerskapet och de protesterade till Kunglig Maj:t 1667. Prästerskapets talan fördes av kyrkoherden i Piteå, Olaus Graan. Att relationerna mellan herrarna Graan inte var de bästa kan man utläsa i de så kalla prästrelationerna som var grunden till Schefferus bok Laponia som kom ut på latin 1673, 1956 på svenska. I ett appendix till K.B. Wiklunds sammanställning av prästrelationerna Berättelser om samerna i 1600-talets Sverige framgår det tydligt i Olaus Graans citat ”Detta wärket hadhe warit widlyftigare, der icke Framlidne Landzhöf:n Graan migh så swårligen hatat, och alla tilfällen til Incrementum förskurit”. Det är tydligt att Johan Graan och Olaus Graan inte tyckte om varandra.

Knektutskrivningen var en del i rapporten, kungen skulle få goda soldater och inte sådana personer där den tänkte soldaten var den enda mannen kvar i hushållet, vars utskrivning skulle äventyra hemmanets existens. Lösdrivare rekryterade han till knektar och frågan är om Graans ambition att skriva ut goda knektar verkligen fullföljdes. ”De kvinnliga landsvägsriddarna” satte han i tjänst att hjälpa allmogen. I residensstaden hade han inte hunnit vara särskilt mycket på grund av länets storlek. Han uttryckte en kritik mot centralmakten angående postgången. Graan skriver ”att postgången är otillfredsställande och den skulle bli betydligt snabbare, om Generalpostmästaren själv eller hans ställföreträdare årligen besökte dessa avlägsna orter”.

Vägarna är ett återkommande ärende, det vill säga hur mycket arbete det krävdes för att hålla dem i skick. Hantverkare var svåra att locka till städerna då befolkningen i hög grad själv snickrade, smidde, sydde, gjorde skor med mera. Om lappmarkerna skriver Graan om nödvändigheten att skapa en jordebok, ty det finns ”månge orter som hava gräsmark och stora lövskogar, var med andra kreatur än renar födas kunna, och vidare sådane orter svenskt folk sätta sig neder.”

Johan Nordlander skrev en biografi över Johan Graan och den är en hyllning och ett återupprättande av en man som förtjänar mer uppmärksamhet. Graan var, skriver Nordlander, ”...den blindes öga, den haltes fot och den fattiges foder”.

Text: Krister Stoor, Nättidsskriften Västerbotten förr och nu