Frizon skapades av konstnären Kerstin Bergendal och konsultföretaget Tyréns i dialog med unga kvinnor i Umeå. Foto: Fredrik Larsson.
Det jämställda stadsrummet
Vem är staden till för? Alla, förstås. Men alla människor upplever inte sin hemstad som trygg. I Umeå är jämställd stadsplanering ett sätt att skapa gemenskap, trygghet och ett stadsliv där alla invånare har samma rätt till det offentliga rummet.
Sedan mer än tio år arbetar Linda Gustafsson som jämställdhetsstrateg i Umeå. Det innebär att hon verkar för en jämställd offentlig miljö, där hela stadens befolkning känner sig trygg och välkommen – vid alla dygnets timmar.
I sitt arbete är Linda Gustafsson något av spindeln i nätet, som tvinnar ihop alla kommunens verksamheter och får politiker, tjänstepersoner och näringsliv att samarbeta kring jämställdhetsmålet.
– Det vanliga när det gäller jämställdhetstrateger är att de placeras på en individnära tjänst, säger hon, som i förskolan, skolan eller omsorgen. I Umeå har vi en övergripande placering – det är ovanligt, både nationellt och internationellt.
Många människor, särskilt kvinnor, känner sig som mest utsatta när de passerar en mörk park om natten. Det klassiska sättet att skapa trygghet i staden är därför att klippa ner buskar och sätta upp mer belysning i stadens grönområden, gärna i kombination med fler synliga väktare och poliser.
Men det bidrar inte nödvändigtvis till en tryggare eller säkrare stad.
– Man kan inte stanna vid att röja sly i parken, säger Linda Gustafsson. Man måste fundera vidare och komplicera frågan. För att skapa trygghet behöver vi samarbeta internt i kommunen och koppla ihop alla olika instanser. Det är ett holistiskt arbete, där frågan integreras i alla våra processer. Det är inte bara jag som jämställdhetsstrateg som bär frågan, utan alla politiker och tjänstepersoner samarbetar.
Foto: Peter Steggo
Umeå en pionjär inom jämställd stadsplanering
I Umeå finns en politisk samstämmighet om att det är ett viktigt och nödvändigt arbete, säger Linda Gustafsson:
– Vi har ett starkt politiskt mandat i vårt arbete. Samtidigt är frågan ofta uppe till debatt – hur innovativa kan vi vara, hur mycket kan vi utmana de rådande strukturerna? Men på ett övergripande plan är frågan om stadsplanering och maktstrukturer i det offentliga rummet väldigt grundad i Umeå. Jag skulle nog säga att vi är pionjärer, även om det är ett stort ord.
Det är uppenbart: Ur ett nationellt och även internationellt perspektiv ligger Umeå långt framme i detta arbete. Men hur kommer det sig? Linda Gustafsson ser flera orsaker till att hemstaden är så framgångsrik när det gäller att skapa en inkluderande offentlig miljö:
– En anledning är att vi haft att många framåtsyftande politiker, ända sedan 70-talet har vi haft politiker som lyft och prioriterat frågan. Vi har historiskt haft en stark kvinnorörelse, och många i staden känner ett politiskt och feministiskt engagemang, vilket skapar ett tryck. Medborgarna tycker helt enkelt att det här är viktigt. Att Umeå är en ung stad är också en bidragande orsak. Vi arbetar nära universitetet, hämtar in kunskap från forskningen där och tillåter en kritisk blick på det vi gör. Staden är tillräckligt liten för att vi ska kunna se helheten, vi kan ta in alla kompetenser i samma rum och diskutera, samtidigt som den är stor nog för att vi ska kunna skapa förändring.
En trygg stad för alla
Redan 1998 beslutade kommunen att all verksamhet i Umeå skulle jämställdhetsintegreras – inklusive översiktsplanen. Året därpå renoverades ett parkeringshus i stadens centrum med tydligare skyltning, ljusare entréer, säkrare gångbanor och genomskinliga dörrar. Hela trapphusen täcktes i glas, så alla besökare var synliga på väg ut och in i huset. Det ledde till att byggnaden upplevdes som mer trygg, och lockade såväl fler kvinnliga som manliga bilister.
En annan, mer symbolisk milstolpe var när konstverket ”Nobody puts baby in a corner” av konstnärsduon Sisters of Jam installerades på Vasakyrkans fasad år 2008. Verket hämtar sin titel från filmen ”Dirty Dancing”, och är en direkt uppmaning till kvinnor att våga ta mer plats i staden.
I många städer privatiseras det offentliga rummet, genom att inglasade gallerior stänger på kvällen och stadens ytor upplåts åt olika kommersiella aktörer. Det är inget stort problem i Umeå, menar Linda Gustafsson. Däremot har man ett annat problem gemensamt med många andra städer: att ungdomar inte har någonstans att ta vägen. De är inte välkomna på restauranger och barer och har begränsade ekonomiska möjligheter att ta del av det kommersiella utbudet i form av film, konserter, teater eller andra evenemang. För den som inte är aktiv idrottare finns få alternativ i små eller mellanstora städer.
Gång- och cykeltunneln "Lev!" med sina rundade hörn. Foto: Jennie Brandén.
Inkluderande miljöer
För att råda bot på bristen på mötesplatser särskilt för unga kvinnor skapade Umeå kommun år 2016 projektet Frizon. Det är ett slags sittskulptur i en park invid älven där tjejer kan sitta utomhus och hänga, lyssna på musik och ta plats i det offentliga rummet på sina egna villkor. Skulpturen skapades av konstnären Kerstin Bergendal och konsultföretaget Tyréns i dialog med unga kvinnor i Umeå.
– Frizon är ett väldigt lyckat projekt, säger Linda Gustafsson. Vi ser att det används som avsett, det är ianspråkstaget av ungdomarna och har inte utsatts för skadegörelse. Detsamma gäller gångtunneln ”Lev!”, som har blivit väldigt fin.
”Lev!” var tidigare en mörk och dyster tunnel av det slag som många kvinnor gärna undviker på natten. År 2012 renoverades den. Alla mörka prång och vrår ersattes av rundade hörn som gav överblick, den fick generösa ljusinsläpp från flera håll och golvvärme. Längs den 170 meter långa tunneln löper en installation av konstnärsduon Fa+, med foton av björkar (i sig en stark symbol för Umeå), interaktiva ljudkanaler och ordet ”Lev!” i skrivstil och blått neon. Titeln är hämtad från författaren Sara Lidman, som var en förkämpe för kvinnors rättigheter och landsbygdens utveckling.
Tillsammans skapar initiativ som dessa en känsla av tillhörighet och gemenskap, säger Linda Gustafsson:
– Vi vill ha energigivande platser i det offentliga rummet, utöver parker eller grönområden. Syftet är att få ut folk från sina hem. Äldre kvinnor känner sig ofta otrygga i offentliga rummet, men är kulturengagerade och vill gärna besöka teatrar eller bokgrupper. Hur tillgängliggör vi stadens utbud för dem? Vi människor är sociala varelser, vi mår bra när vi är runt andra. När det finns ett ständigt flöde av människor känner vi gemenskap och ägandeskap, vi vill vara ute och känner ett ansvar att ta hand om vår gemensamma plats.
Men hur bedömer man om arbetet är lyckosamt? Kan man mäta trygghet?
– Det är en jättesvår fråga. Hur vet vi om en satsning är bra? Vi gör trygghetsundersökningar och enkäter, och följer upp om platserna används som vi tänkt. Men det vi mäter är ju en känsla. Det är individuellt, och läser man om något som hänt i tidningen påverkas man förstås av det. Umeå är ju dessutom en stad som växer snabbt och genomgår stora förändringar, med många nya invånare och stora byggprojekt. Omvandling ger alltid otrygghet.
Hållbarhet ur flera perspektiv
Parallellt med jämställdhetsarbetet ska Umeå bli klimatneutralt till 2030. Finns det en risk med att de två målen motverkar varandra?
– Klimatfrågan betraktas ofta som befriad från diskussionen om makt och kön. Men de hänger ihop. Vi måste säkerställa att digitaliseringen och omställningen till ett hållbart samhälle klarar av att hantera frågor om kön, ekonomi, sociala relationer och en ojämlik maktfördelning. Hur jämlika är autonoma fordon i kollektivtrafiken, om de saknar förare som skapar trygghet? Vi måste genomföra förändringarna i dialog med invånarna. Det är viktigt att inte tappa bort de mjuka frågorna längs vägen.
Trots de stora utmaningar som finns är Linda Gustafsson hoppfull.
– Jo, jag är evig optimist – jättekritisk, men ändå en optimist. Vi kan göra mycket bättre, det finns alltid en frustration, men det går fort i Umeå. Så jag är absolut hoppfull!
Text: Bo Madestrand