Invasiva arter

Jättebalsaminen, Impatiens glandulifera på latin, kom till Europa och Norden kring sekelskiftet 1800–1900 från västra Himalaya. Den importerades som trädgårdsväxt och har sen spridit sig från trädgårdarna ut i naturen. Det är svårt att förväxla jättebalsaminen med någon annan växt i naturen. Den kan bli upp till 3 meter hög, men har stora variationer. I vår del av landet kan de blomma som ganska små plantor. Den har karakteristiska blommor som lyser i ljusrosa till purpurrött. Bladen är sågtandade och 5–18 centimeter långa, och den kantiga stjälken är ofta rödaktig.

Bildar stora täta bestånd

Även om den är en vacker trädgårdsflykting så hör jättebalsaminen inte hemma i vår natur. Den bildar snabbt stora täta bestånd och de ursprungliga växtarterna trängs undan. Jättebalsaminen producerar även rikligt med nektar vilket lockar till sig stora mängder pollinatörer. Det är bra för pollinatörerna, men eftersom pollinatörer är bekväma innebär det att övriga växter i landskapet inte pollineras. På sikt kan det innebära att vi inte får njuta av frukt och bär, och inte heller av vackra blomsterängar.

Kan bidra till erosionsskador

Jättebalsaminen kan dessutom vara direkt samhällsfarlig när den växer intill vattendrag. På sikt tränger den undan alla fleråriga växter med djupare rotsystem. Jättebalsaminen vissnar ner helt varje höst, och det grunda rotsystemet ruttnar snabbt. Det gör marken ostabil vilket leder till erosionsskador och risk för jordras vid höst- och vårfloder. Finns det byggnader eller vägar intill vattendragen riskerar de att rasa om inte erosionen stoppas.

Eftersom jättebalsaminen finns med på EU:s lista över invasiva främmande arter är den förbjuden att importera, sälja, odla, transportera, använda, byta och sätta ut i naturen inom alla EU-länder. Har du redan plantor på din fastighet är det inte heller tillåtet att låta den reproducera sig.

Faktablad från Naturvårdsverket om hur jättebalsamin kan bekämpas Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Handbok för bekämpa jättebalsamin i Sverige (pdf) , 1.6 MB, öppnas i nytt fönster.

Vresrosen, på latin Rosa rugosa, är en robust buskros som hör hemma i Nordostasien. Vresrosen är en mycket tålig och lättodlad ros, som klarar sig bra i vårt klimat. Den har därför varit en populär prydnadsväxt både i trädgårdar, i parker och längs vägar.

Sprider sig med utlöpare och frön

Vresrosen känns igen på sina stora mörkrosa och väldoftande blommor och sina rynkiga mörkgröna blad. Det är från bladen som den har fått sitt latinska namn rugosua som betyder rynkig eller veckad. Busken blir en till två meter hög, och bestånden kan bli mycket vidsträckta. Rosen sprider sig både med utlöpare och med frön. Genom fåglar som äter rosens nypon kan den sprida sig så långt som 200 kilometer.

Ogenomträngliga taggiga buskage

Vresrosen minskar den biologiska mångfalden eftersom den stjäl livsutrymme från de naturligt förekommande växterna på stranden. Dessutom gör den det svårt att bada eller vandra längs med stränderna då den bildar nästintill ogenomträngliga taggiga buskage som kan sträcka sig kilometervis om de inte bekämpas.

Faktablad från Naturvårdsverket hur vresrosen kan bekämpas Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Handbok för bekämpa vresros i Sverige (pdf) Länk till annan webbplats.

Blomsterlupin (Lupins polyphyllus) är en flerårig ört som kommer från Nordamerikas bergstrakter. Växten har förädlats och gett upphov till flera hybrider som är invasiva i olika delar av världen. Blomningstiden är från juni till augusti.

Blomsterlupin sprids främst med frön men kan också spridas med rötter vid grävarbete eller om lupiner växer i jord- eller sandtag. Det är mycket viktigt att växten inte får möjlighet att sätta frön som kan spridas till omgivningen.

En planta kan ge 2500 frön

Det är inte ovanligt att en enda planta kan ge upphov till hela 2 500 frön per år. Växten skickar ut fröna någon meter från moderplantan genom snabbt uppsprickande fröbaljor. Frösättning skall undvikas också för att minska risken att en fröbank byggs upp i jorden. Fröbanken består av frön som vilar, men som kan gro vid gynnsamma förhållanden. De flesta lupinfrön gror första året. Efter det minskar antal frön som gror. Men även om det bara är några få procent av fröna som lever efter ett antal år så kan fröbanken ändå vara så stor att det innebär en stor risk för uppkomst av nya plantor. I bestånd av sandlupin (en närbesläktad men mindre växt än blomsterlupin) på Island kan fröbanken i äldre bestånd bestå av upp till 6 700 frön per kvadratmeter.

Faktablad från Naturvårdsverket om hur blomsterlupin kan bekämpas Länk till annan webbplats.

Kanadensiskt gullris (Solidago canadensis) är en flerårig ört som ursprungligen kommer från Nordamerika där den växer i Mexico, södra och östra USA och i Kanada. Växten bildar täta bestånd som tar över på öppna ytor, t.ex. oskötta ängar. Den blommar med små gula blomkorgar i augusti till oktober.

Kanadensiskt gullris kan förväxlas med höstgullris (Solidago gigantea) som också är en invasiv främmande art. I Sverige har vi också den inhemska arten gullris (Solidago virgaurea). Vår inhemska art är mycket mindre. Både kanadensiskt gullris och höstgullris kan bli mycket högre, upp till 3 meter.

Sprids lätt

Arten sprids via vindburna frön och genom rhizom (jordstammar). Arten kan lätt spridas längs vägar och järnvägar med hjälp av vindströmmar och vid markberedning och slåtter från maskiner genom att frön eller rotdelar fastnar i maskiner.

Konkurrerar ut inhemska arter

Rötterna utsöndrar gift som konkurrera ut andra arter (fenomenet kallas allelopati). Honungsbin attraheras av blommorna och det är en av anledningarna till att växten togs hit som trädgårdsväxt. Honungsbin föredrar att samla pollen från kanadensiskt gullris framför många inhemska arter. Det kan göra att inhemska växtarter får en mindre andel pollen och förblir opollinerade.

Tidigare har kanadensiskt gullris inte varit ett stort problem i norr, men nu ser Länsstyrelsen Västerbotten att något håller på att förändras. Det är oklart varför, men det kan bero på att somrarna är längre och höstarna varmare.

Faktablad om att bekämpa Kanadensiskt gullris

Lövplattmasken (Obama nungara) är en ny invasiv art i Sverige sedan november 2024 då den upptäcktes i Skåne. Den har under 2025 även upptäckts i Umeå kommun. Masken kommer hit via handel med växter.

Lövplattmasken är ca 5-8 cm lång och ca 0,5 cm bred. Det finns en svensk art, men den är mycket mindre och har naturliga fiender. Det har inte lövplattmasken. Färgen på ovansidan skiftar mellan beige och mörkt brun med svarta längsgående linjer. Undersidan är beige. Lövplattmasken är mest aktiv efter skymningen.

Lövplattmasken är ett rovdjur som äter bland annat maskar och sniglar. I Sverige har den än så länge bara hittats i och under krukor, inte i det vilda. Om de skulle komma ut i naturen vet vi inte hur det skulle påverka, men bedömningen är att det skulle kunna få stora konsekvenser då den äter bland annat daggmaskar som är mycket viktiga för våra jordars sammansättning. Våra jordar är förutsättningen för både naturlig flora och fauna och för våra skogs- och jordbruk.

Viktigt att rapportera

För att förhindra spridningen av lövplattmask är det mycket viktigt att göra följande tre saker:

1. Köp från en handlare som jobbar aktivt med att minska risken för spridning
2. Kontrollera växterna och jorden innan du planterar
3. Om du hittar lövplattmask ska du

• dokumentera ditt fynd
• rapportera till vasterbotten@lansstyrelsen.se och till invasivaarter.nu
• sanera växterna.

Mer om lövplattmasken på Naturvårdsverkets webbplats Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.