Kontaktperson

Just nu är det extra många som behöver stöd av en kontaktperson. Kan du göra en insats? Skicka in din intresseanmälan så kontaktar vi dig med mer information. (Du förbinder dig inte till något).

Många personer med funktionsnedsättning saknar vänskapsrelationer och har ett litet socialt nätverk. Din uppgift som kontaktperson är att vara en medmänniska till en person med funktionsnedsättning. Första steget för att bli kontaktperson är att du fyller i en intresseanmälan. 

Ni träffas ett antal gånger i månaden, det allra vanligaste är att man träffas cirka en gång per vecka cirka två timmar per tillfälle. Ni kan till exempel gå på bio, fika, gå på stan, promenera, laga mat tillsammans eller bara sitta och prata med varandra. Det finns inget krav på någon speciell aktivitet.

Arvode och ersättning

Som kontaktperson har du ingen anställning utan ett arvoderat uppdrag. Det innebär att du får ett arvode samt en ersättning för dina omkostnader under ditt uppdrag som kontaktperson. Arvodet får du för att du tar ett uppdrag och det beskattas. När det gäller omkostnadsersättningen är det till för dina omkostnader i samband med uppdraget. Om ni till exempel går på bio betalar du din biljett och den enskilde betalar sin.

Så går det till efter ansökan

När du skickat in din ansökan bedömer vi om den är intressant för uppdraget och om vi ska kalla dig till intervju. Går du vidare till intervju får du också lämna referenser och vi utför en kontroll av social- och polisregister. Det här gör vi för att det ska vara tryggt, både för dig och för personen du hjälper.

Carl är kontaktperson sedan tre år tillbaka. Några timmar varje vecka träffar han sina brukare för att de ska göra olika aktiviteter tillsammans. Det kan handla om att gå på hockey, spela tv-spel eller grilla korv vid någon fin grillplats.

I sitt uppdrag som kontaktperson har Carl fem personer mellan 18-45 år som han träffar regelbundet. Tillsammans gör de sådant de tycker om att göra och ibland provar de nya aktiviteter. För Carl ligger utmaningen i att känna av när de säger nej till nya saker på grund av osäkerhet eller om det är så att de faktiskt inte vill göra något, vilket kan vara svårt att avgöra innan man lärt känna varandra ordentligt.

– Vill de verkligen inte får jag acceptera det, men säger de nej på grund av osäkerhet vill jag åtminstone att vi pratar om det. Man måste komma ihåg att det här är ett frivilligt uppdrag för mig, men det är lika frivilligt för dem jag träffar.

Enkelt att kombinera

Carl delar sitt idrottsintresse med en person och de brukar tillsammans gå och se på olika idrottsevenemang. En annan gillar tv-spel och film. Sällskapsspel är också populärt. Favoriten är När då då? Carl gillar det också, fördet kräver ingen exakt kunskap, men ger många tillfällen till samtal och resonemang. Ibland, när vädret tillåter, tar de med sig en korvring och åker ut till någon trevlig grillplats och grillar och pratar, eller sätter sig med var sitt wienerbröd och en termos kaffe nere vid strandpromenaden.

– Det är så enkelt och fungerar bra att kombinera med jobb, eller studier för den delen. Det finns en stor frihet i att utforma det som man själv vill. Att jag kan ge någon ett större umgänge och socialt kontaktnät medan jag själv gör något som jag ändå skulle göra, det känns bra.

Finnas till och lyssna

Förutom att träffas håller de kontakt via telefon eller sociala medier, men han är noga med att se till så att han inte blir den enda sociala kontakten, därför försöker han tipsa om hur de själva kan utöka sitt nätverk till exempel på jobbet eller via föreningar.

– De jag möter kan vara ganska ensamma i sin vardag, men jag kan vara där, finnas till och lyssna. Det kräver så lite av mig, men betyder så mycket för någon annan. Men framför allt har vi kul tillsammans! De jag träffar är alltid glada. Oftast är de gladare att se mig än mina vanliga kompisar är.

Carina är utbildad sångpedagog och arbetade med musikteater fram till pensionen. När hon började som kontaktperson vid 60 års ålder hade hon redan jobbat ett antal år inom socialpsykiatrin. Det gör hon fortfarande vid dryga 73 och tycker att växlingen mellan arbete och uppdraget som kontaktperson är givande och befruktar varandra. I dag, ett decennium senare, har hon fortfarande uppdrag som kontaktperson och funderar på att ta fler.

– Som ung studerande i Stockholm jobbade jag några år på ett stort psykiatriskt sjukhus (Långbro). Det påverkade mig starkt, och väckte tankar om individen och samhället, människans utsatthet, och hur vi handskas med den. Under nattpassen läste jag journaler, och tyckte mig se ett mönster; de som ständigt återkom till avdelningen, hade förutom sin sjukdom, en avsaknad av nätverk. Utanförskap och isolering är fortfarande ett problem för många människor. Som kontaktperson kan jag vara ett stöd för en öppning mot världen om det är det man vill.

Carina har varit kontaktperson till flera personer. Varje uppdrag är unikt och hur stort behovet av stöd är varierar.

– Det kan ta tid att bygga förtroende, och då är kanske fika, en promenad och samtal fungerar bra. Annars är kulturevenemang som museibesök, teater, musik och biobesök aktiviteter som intresserar många.

På frågan varför man ska ta ett uppdrag som kontaktperson säger Carina

– Jag tror att människan har ett behov att åstadkomma något, en längtan efter gemenskap, att uppfylla en dröm, på personlig nivå eller tillsammans med andra. Om jag som kontaktperson i någon mån kan medverka till det, så är det fantastiskt. Kanske lär man sig också något på vägen...

Sidan publicerades