Här hittar du vanliga frågor om kemikaler i varor.
Du kan också besöka Kemikalieinspektionen webbplats Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. som innehåller mycket information. Sök till exempel på "faktablad", "kandidatförteckning" eller "kontakt".
När du som konsument ställer frågor bidrar du till att företagen måste ta ett större ansvar för varorna de säljer. Du kan alltid fråga i affären om du misstänker att en vara innehåller någon farlig kemikalie. Man kan inte se på en vara om den innehåller farliga kemikalier och varor behöver inte heller märkas om de innehåller något farligt. Om en vara innehåller mer än 0,1 procent av en kemikalie som finns med på den så kallade ”kandidatförteckningen” har du dessutom rätt att få veta detta inom 45 dagar.
Kemiska ämnen kan vara tillsatta för att ge varan vissa egenskaper. Det kan till exempel handla om att göra en plast mjuk, ett tyg mindre brandfarligt eller att ge varan en blank metallyta.
Här är några exempel på farliga kemikalier i varor:
Kandidatförteckningen publiceras av EU:s kemikaliemyndighet Echa. Den fylls hela tiden på med nya ämnen efter förslag från medlemsstaterna. Namnet syftar på att ämnena kan komma att bli tillståndspliktiga, det vill säga att de inte får användas utan tillstånd. För ämnena på kandidatförteckningen gäller vissa regler, bland annat att en konsument ska få svar inom 45 dagar på en fråga om en vara innehåller något av ämnena, och hur varan i så fall ska hanteras.
De ämnen som föreslås till kandidatförteckningen är så kallade särskilt farliga ämnen, vilket betyder att de har ska ha någon av vissa specifika egenskaper:
Det är företagen som tillverkar, importerar och säljer varor som är ansvariga för att de inte skadar människors hälsa eller miljön. Därför måste de arbeta medvetet med kemikaliefrågor. Företagen måste ha kontroll på om varorna innehåller farliga ämnen, ställa krav på leverantörer och kanske göra egna stickprovskontroller. De ska också informera om varorna innehåller ämnen på kandidatförteckningen. Myndigheternas roll är att kontrollera att företagen tar sitt ansvar.
Det är företagen som tillverkar, importerar och säljer varor som är ansvariga för att de inte skadar människors hälsa eller miljön. Därför måste de arbeta medvetet med kemikaliefrågor. Företagen måste ha kontroll på om varorna innehåller farliga ämnen, ställa krav på leverantörer och kanske göra egna stickprovskontroller. De ska också informera om varorna innehåller ämnen på kandidatförteckningen. Myndigheternas roll är att kontrollera att företagen tar sitt ansvar.
Som konsument kan du göra många olika saker för att bidra till att du och miljön inte ska utsättas för farliga kemikalier.
Genom att ställa frågor till butiken om varornas innehåll av farliga ämnen gör du företagen och deras leverantörer medvetna om att de måste hålla koll på innehållet i sina varor. Du kan också fråga hur de jobbar med det i dag, och försöka bilda dig en uppfattning om de verkar ha kontroll på kemikalieinnehållet i sina varor. Dessutom kan du
I Reach-lagstiftningen finns inga sådana regler, utan det är konsumentköplagen som gäller.
Om butiken inte har svarat inom 45 dagar kan man själv kontakta butikens huvudkontor eller leverantören av den aktuella varan för att få mer information. Du kan ockås tipsa Kemikalieinspektionen vilket enklast görs på deras webbplats www.kemi.se Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster..
I Reach-lagstiftningen finns inga sådana regler, utan det är konsumentköplagen som gäller.
Nej, det behöver det inte göra. Varor omfattas inte av några märkningsregler och man behöver inte ange på varorna om de innehåller ämnen från kandidatförteckningen.
Plastleksaker, speciellt de som är tillverkade av PVC-plast, kan innehålla ftalater (mjukgörare). Vissa ftalater är förbjudna i leksaker. Ftalaterna DEHP, DBP och BBP är förbjudna i leksaker och barnavårdsartiklar, medan ftalaterna DINP, DIDP och DNOP är förbjudna att användas i leksaker och barnavårdsartiklar som barn kan stoppa i munnen. Dessa och ytterligare några ftalater är med på kandidatförteckningen. Tyvärr förekommer det att leksaker ändå innehåller dessa ämnen i otillåtet höga halter.
Elektronik kan vara behandlad med bromerade flamskyddsmedel. Tungmetaller som bly kan finnas i exempelvis lödningar.
RoHS-direktivet, som är en EU-lagstiftning, ställer krav på att vissa ämnen inte får förekomma i elektriska och elektroniska produkter. Produkter som släpps ut på marknaden får inte innehålla kvicksilver, kadmium, bly, sexvärt krom och flamskyddsmedlen PBB och PBDE. Från och med år 2013 används CE-märket, alltså tillverkarens egen garanti, också för att visa att en produkt uppfyller RoHS-direktivet.
Om du fått utslag av något du köpt så bör du gå tillbaka till butiken och berätta detta. Utslagen skulle kunna bero på något som finns i plagget. I kläder kan det finnas olika typer av kemikalier som kan vara allergiframkallande, till exempel krom, formaldehyd, färgämnen eller antimögelmedel.
Man kan inte generellt säga att varor från något enskilt land är bättre eller sämre. Däremot kan det vara lättare att få information om varan om tillverkningen ligger nära rent geografiskt.
Med antibakteriella ämnen menas i detta sammanhang framför allt triclosan och silver. Det förekommer även andra ämnen, men dessa är de vanligaste. De tillsätts till kläder, skor, hushållsartiklar och hygienprodukter för att motverka bakterietillväxt och därmed dålig lukt. Tidigare var även tandkräm ett stort användningsområde för triclosan, men den användningen verkar i stort sett ha upphört i Sverige.
Både silver och triclosan är mycket giftiga för vattenlevande organismer. Det finns också studier som visar att antibakteriella ämnen kan leda till att bakterier blir resistenta mot antibiotika, vilket är ett stort hot mot hälsan. Varken triclosan eller silver finns med på kandidatförteckningen.
Bisfenol-A (BPA) används bland annat för att tillverka olika sorters plast, som bland annat används i flera konsumentprodukter. Dessutom används bisfenol-A i termopapper, exempelvis kvitton. Det som har gjort att BPA har uppmärksammats mycket på senare tid är att ämnet är hormonstörande redan vid mycket låg exponering. Därför har användningen i nappflaskor förbjudits i EU och flera andra användningsområden är ifrågasatta.
Bisfenol-A finns inte med på kandidatförteckningen.
Det finns ungefär 70 olika bromerade flamskyddsmedel. Ett par av de vanligaste är HBCDD och PBDE. Den senare består i sin tur av olika produkter som benämns efter hur många bromatomer som sitter på varje molekyl. Penta-, okta- och deka-BDE innehåller fem, åtta respektive tio brom. Användningen av vissa av de bromerade flamskyddsmedlen är i dag förbjuden eller på väg ner, medan andra fortfarande används i stor omfattning. Dessutom kommer nya föreningar som ersätter de gamla.
HBCDD och de flesta PBDE är giftiga och svårnedbrytbara och deras användning är därför reglerad. Deka-BDE får fortfarande användas men det finns indikationer på att det kan brytas ned till farligare ämnen, vilket gör att även användningen av deka-BDE ifrågasätts. Av de bromerade flamskyddsmedlen är det bara HBCDD som finns med på kandidatförteckningen.
Nonylfenoletoxilat används i bland annat olika sorters rengöringsmedel. I Europa är den användningen numera förbjuden (med vissa undantag) men den fortsätter i andra delar av världen, bland annat i textilindustrin. Det gör att textilvaror som importeras från andra länder ofta innehåller nonylfenoletoxilat.
Nonylfenoletoxilat bryts i naturen ner till nonylfenol, som är ett svårnedbrytbart ämne som bioackumuleras i miljön. Det är dessutom hormonstörande och giftigt för vattenlevande organismer.
Nonylfenoletoxilat finns inte med på kandidatförteckningen.
I gruppen fluorerade ämnen (ibland förekommer även beteckningarna polyfluorerade ämnen (PFC) och fluorkarboner) ingår några av de mest svårnedbrytbara ämnen som människan har tillverkat. De bryts ned extremt långsamt eller inte alls, vilket gör att de kan spridas över hela jordklotet. Många är dessutom kraftigt bioackumulerande och hittas därför i högst halter längst upp i näringskedjan, till exempel hos isbjörnar. De är hormonstörande, skadar fortplantningen och orsakar sannolikt cancer. Vissa fluorerade ämnen är i dag förbjudna eller utfasade, men kan bildas vid nedbrytning av vissa av de ämnen som används i stället.
Fluorerade ämnen används för olika typer av impregnering för att ge vatten- och smutsavvisande egenskaper åt kläder, skor, möbler och andra skinn- och textilprodukter. De finns också i papper och livsmedelsförpackningar som impregnerats för att bli fettavvisande, liksom i rengöringsmedel som golvpolish, fönsterputs och bilvårdsprodukter samt i släckskum. De används också vid tillverkning av material som teflon och goretex.
Ftalater är en grupp av ämnen som framför allt används som mjukgörare i PVC-plast, men också i färg och lim. Mjuk PVC-plast kan till hälften bestå av ftalater. Den stora användningen av ftalater och det faktum att de läcker ut från varorna gör att man hittar dem överallt – i marken, i sjöarna, i blodet, i bröstmjölken och i dammet under sängen.
Några ftalater har konstaterats kunna skada fortplantningsförmågan, och för andra finns misstanke om att de gör det. De är också hormonstörande och har visats ha samband med sjukdomar som astma och diabetes.
Ftalaterna DEHP, DBP och BBP är förbjudna i leksaker och barnavårdsartiklar, medan ftalaterna DINP, DIDP och DNOP är förbjudna att användas i leksaker och barnavårdsartiklar som barn kan stoppa i munnen. Dessa och några andra ftalater är med på kandidatförteckningen.
Det kan finnas risker med en kemikalie om den används på ett sätt medan en annan användning kan vara säker. Därför behövs omfattande riskbedömningar innan beslut kan fattas om eventuella förbud. De kemikalier som används fyller vissa specifika funktioner, och ofta behöver man säkerställa att det finns acceptabla alternativ till kemikalierna för att de ska kunna bytas ut.
Flera myndigheter arbetar för att miljön ska vara fri från farliga ämnen. Centrala, regionala och lokala myndigheter har ansvar över att de regler som finns inom kemikalieområdet följs. Den centrala myndigheten som främst ansvarar för kemikaliefrågor är Kemikalieinspektionen. De har i första hand tillsyn över dem som tillverkar och importerar varor. Miljö- och hälsoskydd är den lokala tillsynsmyndigheten som har tillsynsansvar över detaljhandeln.
Andra centrala myndigheter som delvis ansvarar för kemikaliefrågor är Naturvårdsverket (kemikalieanvändningen i miljöfarliga verksamheter), Läkemedelsverket (läkemedel och kosmetiska och hygieniska produkter) och Livsmedelsverket (förpackningar som kommer i kontakt med livsmedel).