Minnen från regementet

1964. Fotoägare: Stiftelsen Regementsmuseet

Befälselev 1965

Ragnar Nilsson var värnpliktig befälselev vid K 4 1965. Hela berättelsen om Ragnars tid vid regementet finns i Väster­bottens museums arkiv. I det här utdraget beskriver han proceduren av att hämta ut det som behövdes på I 20:

”Nästkommande morgon blev vi befälselever utkallade i korridoren, det var dags att gå till I 20 för att hämta ut uniformer och all annan utrustning vi skulle komma att behöva i vår nya tillvaro som dragoner. Intendentur­förrådet var en lång tvåvåningsbyggnad och vi bildade kö för att via en trång trappa ta oss upp till den andra våningen där ut­lämningen av persedlarna skedde. Förråds­männen gav oss en snabb granskande blick och avgjorde vilken storlek uniform och marschskor skulle ha. Allt vi tilldelades lades ned i en stor linnesäck, när alla var utrustade och samlad utanför förrådet stod vi nu inför ett rejält kraftprov, det gällde att klara av att bära den tunga säcken hela vägen från I 20 ned till dragon­kasernen utan att ställa ned säcken i snömodden och blöta ned innehållet.”

Fotot togs i samband med att kommunen flyttade in på K 4-området 1969. Fotoägare: Ragnar Nilsson.

Inryckning 1966

I "Dragonminnen – halvsekelgamla minnesbilder från en kasern som sadlat om" skriver författarna om när de gick i plutonchefsskolan på K 4 1966. Redaktören Lennart Forsberg berättar:

”Att rycka in i lumpen kan vara spännande för vem som helst. Att rycka in som kavallerist på K 4 kan vara mer än om­tumlande. Jag kände mig till och med lite omskakad när jag klev innanför grindarna på K 4 1966 – jag hade ju aldrig haft närkontakt med någon annan häst än den som stod gympa­salens förråd och kallades bygelhäst.

På K 4 lärde jag mig mera. Ganska snart insåg jag att det där med att sparka bakut bara var en halvsanning. När vi traskade med våra hästar runt ridhuset gav min häst ett oroligt intryck, så jag vände mig om för att se vad som stod på… och då såg jag hur hästens vänstra framben (!) svepte genom luften i en pendlande rörelse för att sedan träffa mig i bröstet. Den dan blev jag en blå dragon, där blåmärket på bröstet var slående likt en hästsko.”

Ryttmästarens titel

Jan Söderström berättar i "Dragonminnen – halvsekel­gamla minnesbilder från en kasern som sadlat om" om en ryttmästare som var rädd om sin titel:

”Vid en uppställning en lördag talade ryttmästare Casparsson om framtid, avhästning och bandvagnar. Han avslutade med orden:
– Jag hoppas verkligen att man inte tar bort Ryttmästares titel!

Två år senare lyssnade jag på Radio Kronoberg i Växjö. Ett inslag handlade om den stora brigadövningen i Smålands­skogarna. Reportern inledde med att säga ungefär så här:
– Och här har vi en av övningsledarna, KAPTEN Casparsson!
Snabbt marscherat, kapten ryttmästare!”

Fölet som föddes på K 4 döptes passande nog till Dragonprinsessan.

Dragonprinsessan

Det var nationella hästtävlingar på K 4 med tävlande hästar från hela Sverige, däribland en hingst. Ett av K 4:s egna ston blev dräktig. Hur hingsten kom loss från sin box blev nog aldrig utrett. 1964 föddes ett stoföl som döptes till Dragonprinsessan. Troligtvis det enda föl som fötts på K 4.

Anita Persson

Kadettbal

16 december 1964 var jag på kadettbal på K 4. Mycket högtidligt med trumpetstöt med presentation (Kadett By med dam) för varje par som kom uppför trappan och där stod officerarna och tog emot. Kadetterna hade fått "etiketten" förklarad för sig, till exempel hur högt man lyfter glaset när man skålar med någon vid matbordet. Meny: sparrissoppa med oststänger, oxfilé, päronhalvor i hallonmos och sedan kaffe. Därefter tog dansen vid!

Barbro Georgson född Rutqvist

Hästarna vid stadshuset

Började på kommunen mars 1969, på dataavdelningen/drätselkontoret som stansoperatris. 8 stycken var vi. Fanns då i källaren på rådhuset innan flytten till Stadshuset. Ett av minnena är att ridhuset fanns utanför fönstret där bland annat leverans av hö till hästarna levererades. Även en dam fick hästen sadlad för en ridtur, hon red i damsadel.

Katarina Westerlund

Fotoägare: Björn Hollén.

Chaufför åt chefen

Var inkallad åren 1960-61 och var chaufför åt chefen på K 4, så jag har passerat dessa grindar många gånger.

Björn Hollén

Uppväxt med K 4

Min pappa var officer på K 4. Han började när han gjorde lumpen på 1950-talet och följde sedan med till Arvidsjaur. Jag kan nog säga att jag är uppväxt med K 4. När jag var liten bodde vi mittemot regementet och jag minns hur jag stod i givakt när flaggan hissades på morgonen.

När jag gifte mig 1979 hade vi middag på K 4-mässen. Den var den sista festen innan K 4 flyttade till Arvidsjaur. Mamma tvingade mässen att packa upp silvret, för vi kunde ju inte äta med rostfritt stål!

Lotta Nygren

Oannonserad övning

Början av 1940-talet påminner mig om andra världskriget än idag. K 4 hade en oannonserad övning en kväll med granatskjutning (inte skarpa), med eldar mm, med folk som rusade åt alla håll och skrek. Min mamma tog mig ned i skyddsrummet i kasernen bredvid, jag var 6 år. Min lekplats var kaserngården/stallet och jag var kompis med översten, hästskötare med flera. Hälsade på i vakten och dom som satt i buren.

Bengt Lundberg

Kavallerist på "hoppebanan" i mitten av 1950-talet. Foto: Bo Sallmander / Armémuseum.

Dressyrträning

Ebbe Nygren började som remontdressör på K 4 1963. Han minns hur det gick till när hästarna tränades upp på regementet.

Hästarna kom på vårkanten till Umeå från Strömsholm, en remontdepå utanför Stockholm. Totalt hamnade då ungefär fyrtio hästar här. Dressörerna fick sedan fem hästar var som skulle dresseras under hösten och vinter tills på våren då de släpptes. Hästarna kom med gods­vagnar, ut på stora hästhagar på Noliafältet. På den tiden hade K 4 malajer som tittade till dem regelbundet, såg till att de hade vatten och mat och att ingen jäklades med dem. Sen var dressörerna där ibland och hälsade på och kliade hästarna bakom örat.

På höstkanten efter semestern tog de in hästarna från fältet. De började med att sätta träns, grimma, sen sadlade man med en fältsadel som soldater hade, utan stigbyglar och började gå runt med dem lite. Sen sattes stigbyglar på, man släppte lös hästarna i ridhuset för att sedan till slut kliva upp på dem. Någon fick hålla hästen i huvudet medan ryttaren satte vänster fot i stigbygeln och höger ben svingades över hästen. I början kunde det bli lite rodeo där inne, innan hästarna var vana.

Dressyren gick för det mesta bra men det berodde lite på vilken häst det var. Svårare hästar använde sig av en teknik som innebar att de hoppade två gånger åt samma håll och då åkte ryttaren lätt av. De som hoppade fram och tillbaka gick det lättare med, då det var lättare att hänga med i svängarna.

Sen fortsatte dressyren under vintern och hästarna fick till exempel köra släde. Hade en dressör varit duktig och fått fram bra hästar som kunde hoppa hade han inte många hästar kvar när våren sedan kom. Ett år minns Ebbe att han bara hade en av sina fem hästar kvar. De andra fyra hästarna hade officerare uppmärksammat eftersom de sett att hästarna var duktiga och därför tog officerarna över hästarna för att börja rida med dem.

Ebbe dresserade en gång en häst som sedan blev en av kungens hästar. Hästen blev namngiven av hovstallmästaren och fick namnet Ebbe – men ifall det hade någon koppling till Ebbe Nygren är högst oklart.

Beväring med häst i mitten av 1950-talet. Foto: Bo Sallmander / Armémuseum.

Celebert besök

När Per-Axel Staflund gjorde lumpen i början av 1960-talet hade K 4 celebert besök, vilket han inte förstod förrän i efterhand.

Alla kavalleriförband skulle kunna tjänstgöra i snö­förhållanden och det inne­bar att K 3 kom upp till Umeå från Skövde för att träna skidåkning samt hur man kryper och slåss i snön. När Per-Axel gjorde lumpen hade de lärt sig hur man red men också hur man tolkade efter häst. När militärerna för­flyttade sig vintertid åkte huvuddelen av de som skulle slåss åker skidor, och för att komma snabbt fram tolkade två militärer på sina skidor efter varje häst.

När K 3 anlände fick Per-Axel och hans kamrater nöjet att utbilda K 3:orna i skidåkning och tolkning efter häst. Per-Axels häst hette Revansch och var en stor valack som enligt hans utsago var stark som en oxe och hade kunnat dra fyra tolkande i full galopp, utan problem. Han minns hur utmaningen när man tolkade efter häst var den snö som samlades i hästens hov som sen blev till en liten hård snöboll. När hästen snärtade till under galopp åkte snöbollen bakåt mot de som tolkade bakom, så den som tolkade hade fullt sjå att ducka samtidigt som han höll sig uppe på skidorna. Det var inte lätt menar Per-Axel, men det var väldigt roligt.

När K 3:orna hade fått lära sig alla olika kommandon (som till exempel ”färdiga för tolkning” och ”öka till trav”) sa befälet att de fick göra en sväng ut på I 20-skjutfältet med K 3:orna tolkandes bakom hästarna. K 4:orna bestämde att ingen K 3:a skulle vara kvar på sina linor när de var klara. Ingen hade sagt att de inte fick rida fort så det blev full galopp nästan direkt. Ganska snart hade de flesta blivit av med sina tolkande K 3:or, men Per-Axel hade fortfarande en kvar när han kom till skjutbanan. Han tog ordentligt med fart mot en snöhög, började sen bromsa in inför en tvär vänstersväng och tog svängen precis innan snöhögen. En titt bakom axeln visade att Per-Axel hade lyckats med sin uppgift – K 3:an fortsatte framåt i full fart och trots att han försökte ploga åkte han rakt in i snöhögen.

K 4:orna red tillbaka till stallet och långt senare kom K 3:orna stapplandes in efter att ha tvingats åka skidor på tillbaka­vägen. Vissa fick gå då deras skidor bröts av under äventyrets gång. Stämningen var låg. Det hade varit kul så länge de hade hållit sig kvar, men att åka skidor hem för egen maskin var mindre roligt.

Senare samma kväll samlades alla på ”markan” (marketenteriet, eller matsalen) för att få kaffe och mazarin, vilket var en ovanlig lyx. Det var bra stämning då alla berättade lumparhistorier och utbytte erfarenheter. Plötsligt hördes någon spela på pianot som stod i lokalen. Alla vände sig om och såg någon med stora glasögon på sig, kisande ögon och stort flin sitta vid pianot. Han hade satt något i framtänderna för att få det att se ut som en glugg. Melodierna lät bekanta och rösten likaså – det lät precis som Povel Ramel! Men vem var det egentligen? Mannen spelade hela kvällen och fram­förde en riktig show. Det här utspelade sig på våren 1960.

En TV hade köpts in till mässen och på hösten 1961 samlades ett tjugotal personer varje lördag för att kolla på Hylands hörna. En kväll presenterade Lennart Hyland en ny stjärna. Det var en imitatör med namnet Bosse Parnevik. När gästen kom in i bild utbrast Per-Axel ”Men det var ju han som jag lämnade vid K 4:as skjutbana!”. Bosse Parnevik var alltså den K 3:a som hade tolkat bakom Per-Axel och åkt rakt in i en snöhög som följd.

Sidan publicerades